# ID: svediakorp-gov481674
# author: Alber (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,180
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade kolleger!
När jag utsågs till föredragande för detta betänkande, som tar upp förhållandena mellan folkrätt, gemenskapsrätt och medlemsstaternas konstitutionella rätt, kunde jag inte ana att detta skulle bli mitt sista betänkande efter ett mer än tjugo år som ledamot i denna kammare.
Ännu mindre kunde jag ana att ämnet, innehållet i detta betänkande, skulle passa som hand i handske till mitt nya arbete vid EG-domstolen.
Om nu några skulle anse, att jag skulle ha utformat betänkandet så positivt vad gäller EG-domstolens roll bara därför att jag fr.o.m. nästa vecka kommer att tillhöra denna domstol som generaladvokat, då tar de fel!
På grund av den europarättsliga situationen kan man inte komma till någon annan bedömning än att bejaka gemenskapsrättens företräde och i tolkningen naturligtvis betona EG-domstolens roll i den riktningen.
Europarättens företräde är egentligen inte fastlagd någonstans, varken i fördraget eller någon annanstans.
Den vilar på allmän acceptans, naturligtvis starkt understruket genom EG-domstolens rättspraxis som med rätta säger att om man ifrågasätter företrädet, ifrågasätter man hela gemenskapen.
Men det är säkert riktigt att effektivitetstanken i sig inte räcker för att i slutänden motivera företrädet.
Alldeles i början av gemenskapen fanns det också betänkligheter.
Jag vill påminna om tysk rättspraxis som i första " Solange " -domen ansåg att " så länge " som gemenskapen eventuellt inte beaktar allmänna mänskliga frioch rättigheter måste förenligheten med den nationella författningsrätten kunna prövas.
Sedan kom den andra " Solange " -domen som uttalade precis motsatsen, nämligen att " så länge " som gemenskapen beaktar grundläggande rättigheter är ingen nationell prövning nödvändig.
Först nu - genom författningsdomstolens Maastrichtdom - uppstår tvivel om den nationella jurisdiktionen och även andra länder följer den och förbehåller sig rätten att, om så behövs, pröva företrädet.
Jag är tacksam att min kollega Rothley sett till att utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt anordnat en hearing i denna fråga och att resultatet av denna naturligtvis har haft sitt inflytande på detta betänkande.
Det är säkert riktigt att det med tiden, genom den mängd bestämmelser som Europeiska gemenskapen genererar, blivit svårt att härleda legitimiteten endast via folkrättsliga ansatser.
En ny, europarättslig ansats är nödvändig.
Jag anser även att vi inte helt och hållet borde åberopa frågan om kompetensöverföringar till de nationella parlamenten.
Vi måste även rättsligt anamma att fördraget är utformat så att det siktar mot en allt tätare union mellan Europas folk.
Detta allt tätare sammanväxande av Europas folk måste naturligtvis få rättsliga konsekvenser.
Den tyska domstolen har därför ännu inte kunnat beskriva den nuvarande gemenskapen som en förbundsstat och inte ens velat det, utan har betecknat det som ett statsförbund utan att noga ange vilka rättsliga kvalifikationer som det bör ge upphov till.
Men man kan naturligtvis inte rent semantiskt beskriva något, utan man måste även dra de rättsliga konsekvenserna.
Jag personligen skulle t.o.m. vilja säga att under tiden har sammanväxandet av folken fått en sådan dignitet att eo ipse europarätten har företräde utan att det varken behövs en ändring i fördraget eller ett införande i fördraget.
Naturligtvis är det bra - och vi kräver det - om vi fastställer gemenskapsrättens företräde.
Jag välkomnar att rådet i Amsterdamprotokollet även där säger genom att det säger ja till EG-domstolens rättspraxis, att detta företräde i dag borde vara praktiskt taget obestridligt.
Om nu detta Amsterdamfördrag ratificeras, skulle man kunna säga att genom ratificeringen och som sagt dess införlivande i detta protokoll, kommer man även fördragsmässigt kunna säga att företrädet gäller.
Dock måste medges att inte alla lagar som ratificeras har författningsrang.
Såtillvida är problemet i sig inte löst i och med detta.
Jag instämmer med den tyska författningsdomstolen, när den här tar upp frågan om det demokratiska underskottet.
Vi ser det på samma sätt.
Men denna domstols slutsatser måste naturligtvis avvisas, när den säger att det är de nationella parlamenten som skall fånga upp detta demokratiunderskott, inte Europaparlamentet.
Det kan inte få rättighet till detta, eftersom det ännu inte finns något europeisk folk.
Jag tycker att det är ett lustigt uttryck!
Det skulle vara ett underhållande tema för en etnografisk kongress.
Vi vill ju inte ha ett europeiskt folk, att bibehålla folken i Europa är ju just det fina med denna konstruktion!
Och om vi är ärliga, var finns det ett belgiskt folk?
Under sovjettiden fanns det aldrig något sovjetiskt folk och så länge som Jugoslavien existerade, fanns det inte heller något jugoslaviskt.
Trots det har ingen ifrågasatt dessa organisationers och staters behörighet och rättsliga status!
Det är inte heller så, som det heter i läroboken, att folket skapar staten genom fördrag.
Man refererar till Rosseau och hans contrat social, men ännu har ingen sett ens en trovärdig avskrift av detta fördrag.
Det är en ren fiktion.
Den enda urkund, som ledde till grundandet av en stat, var den som finns gällande den kristna staten, Konstantins gåva, och den var som bekant förfalskad och såtillvida åtminstone statsrättsligt ärlig.
Vi borde således inte hålla fast vid detta begrepp " statsfolk ", ty de flesta stater har bildats, med början i Schweiz och framåt, så att detta begrepp snarare har gällt som legitimering i efterhand.
Jag vill sammanfatta vad jag sagt: Vi säger i detta betänkande ja till EG-domstolens rättspraxis i Foto-Frost-målet, enligt vilken de nationella rättshavande myndigheterna inte har kompetens att förklara rättsakter från institutioner inom gemenskapen för ogiltiga.
Detta innebär naturligtvis att vi har den uppfattningen och här stöder domstolen i att den rättsliga suveräniteten gällande gemenskapsrättens bindande verkan uteslutande ligger hos EG-domstolen.
Detta innebär att när det finns kontroversiella frågor har naturligtvis även de högsta nationella domstolarna skyldighet att begära förhandsavgöranden enligt artikel 177.
Vi kräver visserligen att gemenskapsrättens företräde i framtiden, trots mina inlägg, skall fastställas i fördraget.
Vi vill också att man i fördraget försöker hitta en tydlig lösning på förhållandet folkrätt - gemenskapsrätt och kräver i detta sammanhang att gemenskapen och de nationella staterna likställs.
Detta innebär att folkrätt inte eo ipso gäller utan först måste transformeras genom en rättsakt inom EG.
Vi kräver likaså att förhållandet till folkrätten på lång sikt även gäller för andra och tredje unionspelaren.
I detta sammanhang kräver vi självklart även att hela Europeiska unionen fördragsmässigt får rättslig status.
Jag anser att detta betänkande tar hänsyn till den faktiska utvecklingen av Europeiska gemenskapen.
Om man säger ja till detta Europa och välkomnar sammanväxandet av folken till en union - oberoende av frågan om man vill ha en förbundsstat eller ett statsförbund - är den enda lösningen att man accepterar europarättens företräde och följaktligen naturligtvis även anammar EG-domstolens rättspraxis och godkänner den i detta sammanhang.
(Applåder)
