# ID: svediakorp-gov481659
# author: Cellai (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 600
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Efter att ha begärt ordet sedan detta sammanträde inleddes och efter att ha blivit konstant försummad, skulle jag vilja följa min kollega Grazianis exempel och börja mitt anförande om Willockx-betänkandet med en lätt överträdelse av reglerna.
Låt mig således understryka allvaret i den situation som uppkommit i Italien, framför allt i Umbrien och Markerna, efter den senaste jordbävningskatastrofen och jag vill inför ordförandeskapet, budgetutskottet och samtliga kolleger understryka nödvändigheten av att skyndsamt skapa fonder för naturkatastrofer, även med tanke på den kommande omröstningen om Europeiska unionens budget för 1998.
Det förefaller som om den italienska staten ännu inte har framställt någon som helst officiell begäran om hjälp, men Europa kan inte förbli frånvarande och passivt inför dessa allvarliga händelser som har lett till dödsfall, skador för hundratals miljoner, tusentals hemlösa och arbetslösa och som skadat ett mycket stort antal konstverk, som inte bara är ett italienskt eller europeiskt arv, utan universellt.
När det så gäller Willockx-betänkandet så är konvergenskriterierna både en plåga och en välsignelse för medlemsstaterna.
Å ena sidan är det sant att konvergenskraven begränsar de enskilda staternas budgetmässiga manöverutrymme, vilket medför en omstrukturering av försäkringssystemen, men å andra sidan ökar respekten för konvergenskraven den sammanlagda effektiviteten för den europeiska ekonomin och stärker Europas position inom världsekonomin, vilket främjar tillväxt och sysselsättning.
Kanske är problemet ett annat och härrör från det faktum att man hittills inte har infört gemensamma lagar och föreskrifter, inte ens om miniminivåer, när det gäller skatte- och finanspolitiken.
Skattedumpningen sänker statens inkomster och höjer skatten på arbete jämfört med skatten på kapital och utgör på så vis ett hinder för medlemsstaternas välfärdspolitik.
Men i sammanhanget är resultaten som uppnåddes vid Ekofinrådet den 13 september förra året uppmuntrande.
Det verkar som om de femton är beredda att gå vidare med skattemässig samordning och man väntar sig att de första besluten skall fattas redan nästa år under Europeiska rådet, bland annat godkännandet av en uppförandekodex i skattefrågor.
Det gäller att bekämpa skattekonkurrensen - detta är något som ordförande Santer redan har talat om I kväll i samband med sysselsättningen - och illojal konkurrens utan att man höjer skattetrycket.
Skattetrycket måste justeras nedåt, framför allt direkta och indirekta avgifter på arbetskraften, som börjar få en katastrofal effekt på sysselsättningen.
Det skulle vara önskvärt, vilket också påpekats i betänkandet, att skapa en fond för stöd åt sysselsättningen i de mest behövande medlemsstaterna.
Man måste komma ihåg att frånvaron av ett europeiskt avtal till skydd för de anställda gör det möjligt för företag att etablera sig i regioner där arbetskraften kostar mindre och är sämre skyddad, med risken att de nationella systemen harmoniseras på den lägsta nivån av social trygghet.
Vi är oroliga för att man främjar en urgröpning av de sociala skyddssystemen genom detta gatlopp för att förstärka de inhemska företagens dominerande ställning på en fri marknad: de nationella regeringarna kan nämligen komma att skära ner på sina utgifter för social trygghet i syfte att bli mer konkurrenskraftiga.
Om vi vill undvika detta farliga scenario måste vi verka för att Europeiska unionen har ett visst manöverutrymme när det gäller social trygghet.
Politiken skall harmoniseras på europeisk nivå: om man skall få till stånd en effektiv ekonomisk union så tror jag att en förutsättning är att det finns en europeisk standard när det gäller sociala trygghetssystem om vi verkligen vill bevara den Europeiska unionens ekonomiska och sociala sammanhållning.
