# ID: svediakorp-gov481630
# author: Graziani (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 804
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
I början av denna sammanträdesperiod begärde jag ordet för att begå ett av dessa brott mot arbetsordningen som är ganska vanliga i detta parlament.
Låt mig, herr ordförande, rikta församlingens och kommissionens uppmärksamhet på de tragiska händelser som har drabbat två italienska regioner, Umbrien och Markerna: antalet offer är högt och stora konstnärliga värden har gått förlorade.
Låt mig därför påpeka för er, som är ordförande i Europaparlamentet och i kommissionen, att jag tror att det skulle vara såväl nyttigt som positivt och nödvändigt att framför allt Italien, som har drabbats direkt, men även Europeiska unionen tar på sig ansvaret för att restaurera ett kulturarv som - det är ingen tom retorik att påstå detta - inte bara är italienskt eller europeiskt, utan hör till hela mänskligheten.
Låt oss så gå över till betänkandet på föredragningslistan.
De bilaterala relationerna mellan Europa och Kanada är faktiskt något som har sin upprinnelse dagen efter undertecknandet av Romfördraget.
Det första avtalet gällde kärnenergisamarbete och därefter följde, under 1976, ramavtalet om handelssamarbete och ekonomiskt samarbete.
Stegvis kom vi så fram till den politiska förklaringen med åtföljande gemensamma handlingsplan från december förra året: ett samarbete och gemensamma band som med andra ord har stärkts och förnyats efterhand och som i dag kommer att knytas ännu närmare i samband med en förstärkning av det transatlantiska samarbete som först inleddes med USA och som nu inte får utesluta Kanada.
Mot bakgrund av de nya internationella relationerna skulle ett avtal mellan Europa och Kanada kunna bidra till den stabilitet som de transatlantiska förbindelserna behöver.
Det handlar om att, efter det kalla krigets slut, finna nya gemensamma områden för Europa, USA och Kanada efter det att säkerhetsaspekten, som under 50 år har hållit samman relationerna, nu har förändrats kraftigt.
Den fas som dominerades av gemensamma säkerhetsintressen kan inte undgå att ersättas av en fas av nära samarbete på alla områden, ett samarbete som inte tolererar överdriven hegemoni från någondera parten.
Men det går inte att trolla bort hegemonisträvanden: de skall begränsas med lämpliga politiska medel.
Ur den synvinkeln utgör avtalet mellan Europeiska unionen och Kanada en mycket viktig stabiliserande faktor och det kan vara användbar till och med för USA som, i och med Helms-Burton- och D ' Amicolagen uppenbarligen trodde - vilket var felaktigt - att man kunde förmå sina allierade att acceptera unilaterala föreskrifter.
En sund balans är det som håller samman demokratier, rättsstater och även de mest solida internationella förbindelserna.
När denna sunda balans saknas drabbas även avtal och samarbete: att därför i dag ägna oss åt de transatlantiska relationerna när det gäller Kanada, på samma sätt som vi tidigare ägnat oss åt relationerna med USA följer en inneboende logik, där det ena följer av det andra.
Det ligger absolut i Europeiska unionens intresse att nordamerikanarna inte offrar sina relationer med Europa för sina, visserligen nödvändiga, relationer med Söderhavsområdet.
Utan tvekan kommer en tänkbar vidareutveckling av Europatanken, något som emellertid för tillfället verkar osäkert, att få en viss betydelse när det gäller att teckna detta scenario, dvs. om Europa blir ett institutionellt politiskt subjekt och, som sådant, utrustat med en utrikespolitik som är framsprungen ur en verklig förmåga att regera.
I dag finns inte allt detta, och det är denna brist som är orsaken till obalansen.
Det som Amsterdamfördraget föreslår är bara en nödlösning, som att påstå att surrogatkaffe är lika bra som den äkta varan.
Med Kanada, ett ungt land, som har den unga, flerspråkiga nationens fördelar men även dess problem, öppnar samarbete hela tiden nya horisonter, som inte döljs av de problem som existerar, som till exempel frågan om fisket.
Det största problemet ur den synpunkten - låt mig påminna om det - är att fiskebankerna runt Newfoundland inte längre är vad de en gång varit och det ligger i allas intresse, inte bara i Kanadas utan också i Europas, att man inser detta faktum, dvs. bristen på fisk.
Samma sak med jakten: det gäller framför allt att respektera den infödda befolkningens kultur och behov, vilket inte utesluter nödvändigheten av att använda fångstmetoder som är så lite plågsamma som möjligt.
Kanada är - låt mig påminna om det - en viktig partner för Europas stabilitet och säkerhet.
Det är ett modernt land vad gäller dess demokratiska kultur och respekten för minoriteternas rättigheter.
Det är därför, herr ordförande, en ära att få presentera detta betänkande för Europaparlamentet, ett betänkande som jag hoppas skall bli godkänt.
