# ID: svediakorp-gov481297
# author: Zimmermann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 626
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Kära kolleger!
Föreliggande utlämningskonvention mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen, som antogs av rådet den 27 september förra året, kan vi till att börja med välkomna.
Jag tror att de föregående talarna också har gett tillräckliga skäl för detta.
Europa växer ihop alltmer ihop, och medborgarnas rörlighet blir allt större, men därmed tyvärr också brottslingarnas rörlighet.
Bestämmelserna i den tidigare utlämningslagen har dock inte hållit jämna steg med denna utveckling och är därför inte längre tillräckligt effektiva.
De måste förbättras.
Vi vill dock ha ett Europa, där medborgarna känner sig säkra.
Därför erkänner vi också, att de föreslagna utlämningsvillkoren principiellt kan välkomnas.
Men som redan Palacio gjort, som jag här vill gratulera till hennes väl underbyggda rapport, vill också jag här å det skarpaste protestera mot rådets tillvägagångssätt.
Rådet har inte hållit det för nödvändigt att engagera parlamentet omgående och i omfattande utsträckning vid utarbetandet av överenskommelsen - som det står i fördraget.
Därför måste vi fundera om vi i fortsättningen först i efterskott skall förelägga våra krav på sådana avtal, som rör den tredje pelaren, eller om vi inte ännu hellre måste föra en debatt om hur vi i fortsättningen skall förhålla oss som parlament gentemot rådet, så att vi kan bättre nyttja de få rättigheter som vi har.
Vad gäller innehållet skulle jag kort vilja anföra följande: Framför allt är de många förbehållen, som de enskilda medlemsstaterna har uttryckt, inte ägnade att faktiskt bygga upp ett på ömsesidigt förtroende baserat gemensamt Europa.
Också här är jag ense med Palacio och också med många andra kolleger.
Vi är också eniga om att EG-domstolens behörighetsområde för denna konvention med det snaraste behöver en tillfredsställande reglering och måste prövas redan nu.
När allt kommer omkring bör unionsmedborgarna ha möjlighet att kunna vända sig till EG-domstolen i rättsliga angelägenheter av europeisk dimension.
Vidare är det mycket viktigt för mig att begränsa tiden för utlämningsförfarandet, alltså införa en konkret tidsfrist.
Ett snabbt förfarande är obetingat påkallat av humanitära grunder och på grund av principen om aktning för de mänskliga rättigheterna.
Ett klart förlopp ger den berörde den nödvändiga rättssäkerheten.
Det handlar också om rättssäkerhet när vi talar om sammanhangen mellan utlämning och asylrätt i Europeiska unionen.
Inte utan orsak har rådet funnit det nödvändigt att tillfoga en motsvarande förklaring till konventionerna.
Med Amsterdamfördraget förklarades nu medlemsstaterna för säkra ursprungsländer.
Det tycks mig därför enbart vara konsekvent att gemensamma förklaringar till asylrätten nu måste anpassas till dessa nya fakta i överenskommelsens bilaga.
Jag kommer till min sista anmärkning vad gäller innehållet, vilken också är mycket viktig för mig, och jag tackar er redan på förhand för att ni lyssnar på mig.
Som rådet redan har tagit hänsyn till i inledningen, kan en utlämningskonvention endast finna tillämpning mellan stater, som har förpliktat sig att hålla sig till de demokratiska rättsstaternas principer och till den europeiska konventionen för skydd av mänskliga och grundläggande rättigheter.
Jag är därför övertygad om att man inte kan tilltro någon stat, att den utlämnar någon till en annan medlemsstat, som för sin del antingen genom tillämpning av artikel 15 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, kan sätta delar av denna konvention ur kraft, eller om vilken man vet att det förekommer kränkningar av de mänskliga rättigheterna i polisens förvar eller i fängelser.
Jag måste här tyvärr peka på detta, ty många människorättsorganisationer hänvisar om och om igen till detta, och vi brännmärker detta också regelbundet i våra årliga rapporter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna inom unionen.
