# ID: svediakorp-gov481295
# author: Ullmann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 280
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Enligt min åsikt är det en bakvänd värld, som vi har att göra med här.
Därvid menar jag inte kollegan Palacios utmärkta rapport, utan konventionen, som är föremål för hennes rapport.
Det finns ingen stadga för grundläggande rättigheter, ingen gemensam justitiepolitik, ingen europeisering av inrikespolitiken i Europeiska unionens medlemsstater, som skulle kunna utgöra den enda tänkbara rättsstatliga förutsättningen för det som görs här.
Men i stället för att äntligen ta de steg som skall tas, vad gör Amsterdamfördraget?
Det formulerar i artikel K3 en rad avsiktsförklaringar, vars rättsliga innehåll, milt uttryckt, är fullständigt oklart.
Visserligen ger det oss nu förelagda fördraget en viss klarhet, nämligen om att just de rättsstatliga garantierna i det gamla utlämningskonventionen av 1957 har satts ur spel.
Detta är nu ytterligare ett exempel på hur i flera medlemsländer den berättigade kampen mot den organiserade brottsligheten förs så, att man inskränker de grundläggande rättigheterna för alla medborgare.
Men K3-avtalet går ju ytterligare ett steg längre, i och med att det genomför denna rättsinskränkning för medborgarna via en internationell överenskommelse.
Det är ett steg, som inget parlament i denna värld får tillåta, om det är förpliktat till rättsstatliga principer.
Därför har utskottet för institutionella frågor ändå rätt, när det kräver, att medlemsländernas parlament inte får ratificera en sådan överenskommelse.
Men vad skall Europaparlamentet göra?
Det skall inte ständigt klaga över att det inte blir tillfrågat.
Man behöver ju inte fråga det, eftersom det inte har någon åsikt vad gäller medborgerliga rättigheter!
(Applåder)
