# ID: svediakorp-gov481288
# author: Palacio Vallelersundi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,312
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Sedan 1957 då den då begynnande europeiska integrationsprocessen proklamerades som ett mål, den allt närmre unionen mellan Europas länder, har vi kommit långt.
I dag proklamerar våra fördrag målet att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Och vi har kommit långt, det är sant.
Men detta område med frihet är fri rörlighet för varor, kapital och tjänster, och än så länge mycket liten fri rörlighet för personer.
Detta område med frihet, herr ordförande, är ett område som ger brottslingarna mer frihet än garantier att kunna fortsätta denna brottslighet.
När det gäller de andra målen: säkerhet och rättvisa måste vi även i dag framhäva att hindren för ett verkligt straffrättsligt samarbete fortfarande kvarstår.
Herr ordförande, frustrationerna som lamslår de europeiska medborgarna är många.
Frustrationerna är lika många som förväntningarna att Europeiska unionen, de europeiska institutionerna, ska göra något åt saken.
Vi minns de demonstrationer som nyligen hölls i Belgien med anledning av de hemska brott som begåtts.
Vad begärde Europas medborgare då?
Att de instrument som behövs ges för att underlätta utlämning, att instrument ges för direkt överlämnande av brottslingar till rättskipningen, inom Europeiska unionen.
Och detsamma kan sägas om demonstrationerna i Spanien med anledning av ETA: s mord på en ledamot i Ermuas fullmäktige.
Herr ordförande!
Jag har sagt att frustrationerna är många, och inom det här området är det det första man måste framhäva.
Trots det måste vi ta den här konventionen som ett steg, ett otillräckligt steg, ett steg som inte är tillfredsställande, men ett steg till på vägen att uppnå detta område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Och konventionen övertygar oss inte, herr ordförande, för det första eftersom den håller oss kvar inom området för folkrätten.
Det handlar om en multilateral konvention och även om det handlar om en rättsakt från rådet så handlar det inte om en rättsakt från Europeiska unionen som sådan, utan här är fortfarande varje medlemsstat en oberoende enhet och talar i eget namn.
Vi är långt ifrån detta inre område, detta enda område med frihet, säkerhet och rättvisa.
En annan fråga vi måste klaga på är att Europaparlamentet inte tillfrågats under utarbetandet av denna konvention.
Vi skulle kunna säga att vi är vana vid det, om det inte var så att detta parlament aldrig kommer att vänja sig vid att rådet inte respekterar reglerna i fördragen, aldrig kommer det att vänja sig vid att man inte lyssnar på dess åsikter, vilket gällande fördrag fastställt.
Vi hoppas, från och med nu och med de nya bestämmelserna i Amsterdamfördraget - som gör det obligatoriskt att rådfråga parlamentet -, att rådet reagerar och slutar upp med dessa dåliga vanor, och i fortsättningen rådfrågar parlamentet inom detta område som är av största intresse för de europeiska medborgarna, som denna församling representerar, herr ordförande.
Parlamentet har inte rådfrågats.
Det handlar dessutom om en internationell konvention.
Trots det har vi sagt att den är ett steg framåt och varför är den det?
Eftersom den underlättar villkoren för utlämning i förhållande till konventionen 1957, som var en konvention fastställd inom ramen för Europarådet och inte en konvention mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen.
På grund av den politiska integration som uppnåtts, på grund av det ömsesidiga förtroendet mellan existerande rättssystem, kräver medborgarna att en lösning ges inom Europeiska unionen och inte i externa fora som Europarådet.
Bland de mest utmärkande framgångarna i den nya konventionen bör vi, herr ordförande, visa på omfattningen av de gärningar som ger upphov till utlämning när gränsen för straffvärdet sänkts från ett år till sex månader; införandet av möjligheten att frihetsberöva en person på annan plats än på anstalt; inkluderandet av skattebrott, för det är viktigt att Europa med bättre lämpade instrument kämpar emot skattebedrägerier; etablerandet av tvånget att bevilja utlämning av egna medborgare; det delvisa avskaffandet av av specialitetsrekvisitet, dvs. att en brottsling kan eftersökas för andra brott, för vilka utlämning ej begärts, då dessa brott ej leder till fängelse.
Och synnerligen viktigt just nu är avskaffandet av hindret för politiska brott, som artikel 5 innehåller.
Dvs. att det nu inte längre går att neka utlämning på grund av politiska brott.
Det är också viktigt med upphävandet, åtminstone delvis, av kravet på dubbel straffbarhet vid terroristrelaterade brott.
Men i den här församlingen har vi också mycken kritik mot konventionen.
Den första är att det är väldigt få förbättringsförslag när det gäller handläggningen av utlämningsförfaranden.
Man måste göra dessa förfaranden smidigare.
Det är nödvändigt att förenkla handläggningen och man måste gå längre ändå.
Den andra är att inte en maxtid fastställs för handläggningen av dessa ärenden, vilket faktiskt fastställs i konventionen 1995 om frivillig utlämning, också inom Europeiska unionen.
Dessutom måste vi visa på att konventionen ger möjlighet att lämna reservationer till praktiskt taget alla de framsteg jag visat på, och att det är något som motsäger andan i vad som proklameras i Europeiska unionens konstituerande fördrag, och som finns med i konventionens ingress.
Om det existerar ett ömsesidigt förtroende mellan rättssystemen, om det existerar ett ömsesidigt förtroende för medlemsstaternas rättsregler kan man inte förstå att det är möjligt att dessa reservationer finns.
Herr ordförande!
En av två möjligheter: antingen är vi en samling stater där vi tillmäter varandra ett lika värde när det gäller systemet att garantera medborgerliga fri- och rättigheter eller så upphör Europeiska unionen att ha en betydelse.
Europeiska unionen kommer då att vara en inre marknad, en tullunion men aldrig en äkta union med fria medborgare som kämpar för samma intressen.
Slutligen, herr ordförande, den yttersta kritiken av konventionen som vi måste göra från denna församling är att domstolen i Luxemburg inte har någon behörighet, inte ens för den inledande tolkningen, det minimum som andra konventioner, som Europol-konventionen, fastställer.
Det sägs att frågan skall studeras om ett år.
Men det är otillräckligt och det måste vi klaga på.
Och, vilken är då slutsatsen?
Jo, slutsatsen är att vi, trots allt, ska stödja konventionen, vi ska begära att den ratificeras å det snaraste, vi ska be de medlemsstater som lagt fram reservationer att inte använda sig av dessa eller att de ratificeras i begränsad utsträckning, och vi måste också be rådet att undersöka möjligheten av att denna konvention ska kunna träda ikraft innan den mest senkomna av medlemsstaterna ratificerar den, enligt den filosofi som fastställs i Amsterdamfördraget.
Herr ordförande!
Min grupp kommer att rösta för betänkandte, på ett villkor, och det är att punkt 13 inte godtas, som ber medlemsstaternas parlament att inte ratificera konventionen så länge domstolen i Luxemburg inte är behörig domstol.
Jag har talat om att vi intehåller med, att vi vill att domstolen i Luxemburg ska ha behörighet, men jag har också sagt att Europa byggs upp lite i taget, att det byggs steg för steg, att detta är ett steg vi inte bör låta gå förlorat, och att det vi bör göra är, utifrån denna grund, att fortsätta avancera för att, inte med hjälp av folkrätten, utan med hjälp av verkliga gemenskapsinstrument, verkliga instrument från Europeiska unionen, förverkliga denna proklamering i Amsterdamfördraget att skapa ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa som våra medborgare kräver av oss.
(Applåder)
