# ID: svediakorp-gov481181
# author: Bangemann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,500
# sentences: 69
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Med stort tack till van Velzen och övriga ledamöter i denna kammare för deras bidrag, som under de senaste åren mycket uppmärksamt följt och förbättrat det som kommissionen föreslagit, måste jag säga att diskussionen verkar något förvirrad.
Först och främst handlar det om frågan om vilken rättslig status meddelandet har eller eventuellt skulle kunna skapa.
Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har genom sin föredragande, Cot, pekat på faran att meddelandet skulle kunna väcka intrycket att det är ett resultat av en lagstiftningsstrategi och skulle kunna skapa en situation av en tredje rättslig väg.
Så kan ett meddelande inte tolkas.
Det riktar sig till medlemsländerna, det kommer naturligtvis att diskuteras i parlamentet och rådet, men inte som en lagstiftande rättsakt utan som alltid när kommissionen gör ett meddelande ger det genomslag i de övriga institutionerna.
Den direkta adressaten är medlemsländerna och i meddelandet tydliggörs även att vi inte kan göra bindande föreskrifter för medlemsländerna.
Även gentemot er har detta meddelande inte status av en bindande rättsakt, utan det ger en sorts vägledning hur man i svåra frågor angående samhällsomfattande tjänster kan utforma sina egna nationella bestämmelser.
När nu parlamentet i fortsättningen - och van Velzen tycks dela den åsikten - har samma åsikt som utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, att detta meddelande trots allt skulle kunna skapa ett sådant intryck, eftersom det på sätt och vis frammanar detta intryck genom formuleringar som " måste " osv., då kan vi gärna ändra det.
Det är inte problemet.
Vi kan i ett kompletterande meddelande tydliggöra att meddelande för det första inte har någon rättsligt bindande karaktär och för det andra att vissa formuleringar av den anledningen kommer att ändras, så att detta intryck absolut inte uppstår.
Det är ett skenproblem.
Men även skenproblem kan skapa problem.
Av den anledningen kan vi gärna korrigera det.
Det har jag här praktiskt taget redan gjort med denna kommentar.
Sedan kommer frågan: Behöver vi ett direktiv?
Behöver vi således en lagstiftande rättsakt och om det behövs när och med vilket innehåll?
Dessa frågor kan vi för närvarande inte besvara av två skäl.
För det första befinner vi oss inte i den situationen att medlemsstaterna skulle acceptera det - och det säger jag i det här fallet och det med rätta - att man utarbetar ett enhetligt koncept för de samhällsomfattande tjänsterna för hela unionen, eftersom varje medlemsland befinner sig i en specifik situation som inte är jämförbar med övriga medlemsländer.
Som exempel blir det tydligt därigenom att även efter den 1 januari nästa år beräknar nio medlemsländer ingen typ av finansiering av samhällsomfattande tjänster, eftersom det inte är nödvändigt i deras system.
Där har nämligen konkurrensen lett till, som de Lassus mycket riktigt påpekar, att en sådan finansiering absolut inte är nödvändig.
Jag har redan i början av debatten om de samhällsomfattande tjänsterna påpekat att det moderna telekommunikationssystemet ekonomiskt är så utformat att en täckning helst till alla utgör den ekonomiska meningen med en utbyggnad.
Med andra ord, operatören och producenten i en infrastruktur har ett eget ekonomiskt intresse av att helst nå alla och kommer därför inte själv att sky några kostnader för att göra detta.
Jag har tidigare spått, under allmän munterhet från några kolleger som inte kunde föreställa sig det - under tiden kan vi belägga det med hjälp av praktiska exempel - att det kommer att finnas telefonbolag som gratis erbjuder telefoninstallation, nödvändiga apparater och t.o.m. tjänsten, med andra ord telefonsamtalen gratis, utan att räkna med avgifter, eftersom det faktum att de har skapat denna förbindelse till en kund erbjuder dem underlag för annan ekonomisk verksamhet.
Det accepterades å sin sida inte av en stor del.
Många har uppfattat det som en utopi, några kanske som ett otidsenligt skämt.
Under tiden har det blivit en realitet.
Var skall jag då finansiera samhällsomfattande tjänster om det skall ske?
Trots det, och Read har uppmärksammat det, har vi så att säga redan som en sorts fångsnät i de direktiv, som vi hittills godkänt och det med rättslig verkan, fastlagt vad som hör till samhällsomfattande tjänster.
Definitionen på vad som kan räknas dit är därmed bindande.
Vi har visserligen uppmärksammat att det inte kan gälla en gång för alla och för alla tider.
Med teknisk utveckling kan naturligtvis större krav täckas.
Vad som i dag är en telefonanslutning för voice telephony, kan redan om fem år vara en anslutning till en allmän utbyggnad, till Internet med alla möjligheter till dataöverföring.
Vi har även uppmärksammat att detta fastställande inte gäller för all framtid, utan att vi alltid kommer och måste ompröva definitionen.
Det har vi bestämt vid varje lagstiftande rättsakt.
1999 kommer vi i alla fall göra en total omprövning.
Vi har även hittills överhuvud taget inte haft några problem med de samhällsomfattande tjänsterna.
Vi har problem med att fastställa avgifter för interconnection, sammankopplingen.
Men i dessa frågor har medlemsländerna hittills mer eller mindre hittat riktiga lösningar, och där kan vi med hjälp av direktivet om samtrafik med bindande texter korrigera felaktigheter.
Vi är således inte i samma positionen som de som så att säga måste se på vad medlemsstaterna gör utan påverkansmöjligheter.
Att medlemsstater för närvarande vill ha den här friheten det förstår jag.
De satsar ju på sin egen utveckling utifrån det egna läget.
Finland t.ex. jag har aldrig varit så enig med ett bidrag från en ledamot i Gruppen De gröna som i dag, tack vare det som Schörling sagt.
Jag hoppas att det inte kommer att skada henne i hennes grupp, att jag säger det, men hon har ju ...
(Tillrop från fru Roth.)
Er är jag också överens med ibland men inte så totalt som i dag med Schörling - hon har ju talat mot bakgrund av finska förhållanden.
I alla dessa frågor kan man närma sig problemlösningen på två sätt.
Antingen genom att ägna sig åt olika farhågor som möjligen alls inte infrias eller genom att man en gång tittar på - kom hit och titta, har en berömd tysk med rätta sagt en gång när han relativt avslappat grep sig an ett problem - vad som verkligen händer i realiteten- I Finland och även i Sverige har avregleringen inte gått i den riktningen att avlägsna regioner erbjudits en sämre tjänst.
Eller att det inte finns några samhällsomfattande tjänster alls.
Det kommer att vara på samma sätt i andra länder.
Ändå utesluter jag absolut inte att vi, om det kommer problem där, inte skulle kunna agera med stöd av ett lagstiftande förslag.
Det har vi ännu aldrig uteslutit, om det skulle dyka upp sådana problem.
För närvarande har vi med detta meddelande endast gjort en sak: Vi har uppmanat alla medlemsländer att tiita på vad vi föreslår i detta meddelande, så att de när de utformar sina egna förhållanden kan agera på ett förnuftigt sätt.
Det behöver de inte om de vill vara oförnuftiga, men kan om de vill.
Jag anser att kommissionen inte kan hindra någon i varje fall inte medlemsländer, som är fria, att göra något helt annat.
Det är precis meddelandets rättsliga status.
Vi kommer att ändra de formuleringar som kanske kan ge intrycket av att det skulle röra sig om en bindande rättsakt, så att det inte ger det intrycket.
Efter det som jag nu sagt skulle det ju vara omöjligt men trots det kommer vi att göra det.
Vi kommer att se hur det hela utvecklar sig.
Inom två år kommer vi i alla fall att lägga fram ett betänkande för parlamentet.
I övrigt har parlamentet nu med sitt beslut om van Velzens betänkande intagit sin position.
Även det har ingen rättslig verkan, men det tydliggör vad parlamentet vill.
Om vi inte vill avskaffa instrumentet meddelande helt, då måste vi stå ut med att kommissionen gör ett meddelande där det står något som parlamentet inte gillar.
Då fattar parlamentet ett beslut och säger: Det gillar vi inte överhuvud taget!
Och om kommissionen arbetar efter sådana linjer då kommer vi att mycket skarpt vaka över att det inte fortsätter på det viset.
Ok, det är institutionernas normala samspel.
Jag skulle nu inte bli upprörd varken tillgjort eller naturligt utan ni vet vad som står i vårt meddelande.
Medlemsländerna vet det också.
Vi kommer att undanröja intrycket att det här handlar om en bindande rättsakt och inom två år tar vi upp det igen.
