# ID: svediakorp-gov481109
# author: Wohlfart (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 438
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar!
Jag vill gärna tillägga några ord efter denna debatt, en debatt som har präglats av en känsla av beklämning och frustration inför den verklighet som råder fyra år efter undertecknandet av Oslo-avtalet, vilket alla inlägg vittnade om.
Men jag är fortsatt hoppfull och konstaterar att ingen av talarna hänföll åt resignation.
Även om vi genomlever en dramatisk och mycket svår period och vissa talar om en sista chans för fredsprocessen är alla överens om att alla vägar måste prövas för att vända nederlaget till seger, eftersom andra alternativ helt saknas.
I klarspråk: konsekvenserna skulle bli ödesdigra för Israel och palestinierna, för deras grannar, men också för världssamfundet.
Jag är läkare till yrket och dristar mig till att säga att patienten svävar i livsfara, kanske till och med ligger för döden.
Men vi har fortfarande möjlighet att ge intensivvård och på den punkten instämmer jag med min vän Manuel Marín.
Jag betvivlar starkt att man genom att stänga gränser, hamnar och flygplatser och hålla inne skatteintäkter, kort sagt avbryta vad som motsvarar det för patienten livsviktiga syret, skall kunna lyckas rädda dennes liv.
Det är rådets, kommissionens och Europaparlamentets plikt att stödja de ansträngningar som görs på internationell nivå, inte enbart av Förenta staterna utan även av vårt särskilda sändebud, och gripa denna sista chans.
Det finns en möjlighet att lyckas, först och främst under förutsättning att en säkerhetskommitté upprättas.
Det är nödvändigt att ta hänsyn till Israels legitima oro för sina medborgares säkerhet och fördöma och isolera terrorismen.
Arafat kan inte ensam komma till rätta med terrorismen.
Detta syns mig vara en självklarhet.
Han måste få hjälp, men då måste vi också erbjuda framtidsutsikter för en palestinsk ungdom som för närvarande genomlever en ytterst svår situation, vilket snarast är en underdrift.
Samtidigt måste vi också försöka fastställa formerna för denna säkerhetskommitté, som i teorin är en god sak, men inom vilken konfrontationer kommer att äga rum som kräver ett neutralt skiljeförfarande.
Vad beträffar uppförandekodexen är jag väl medveten om att denna inte utgör någon mirakellösning, men det är ett instrument som kan vara användbart, förutsatt att man på politisk nivå inom Europeiska unionen har modet att fortsätta de politiska påtryckningarna mot parterna i fredsprocessen.
Detta gäller även övriga aktörer som medverkar i processen.
Jag vill avsluta med att tacka alla som på ett verkligt uttömmande sätt upprepat sitt stöd för fredsprocessen i Mellanöstern.
