# ID: svediakorp-gov481092
# author: Wurtz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 467
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Förra lördagen var den fjärde årsdagen efter undertecknandet av det så kallade Osloavtalet i Washington, och borde ha varit en glädjens dag i både Israel och Palestina.
Det blev en dag fylld av ångest över framtiden för den fredsprocess som nu hänger på en skör tråd.
Det blev också en kampens stora dag, vilket gläder mig.
Den enade manifestationen i Tel Aviv mot regeringen Netanyahus politik och till försvar för freden är ett hoppfullt tecken som måste välkomnas.
Mer än någonsin går skiljelinjen mellan fredsprocessens anhängare och motståndare, i stället för mellan palestinier och israeler.
Reaktionen från mamman till lilla Smadar var imponerande i sin värdighet och i detta sammanhang talande.
Smadar var ett av offren för det senaste attentatet i Israel som Hamas tagit på sig, en kriminell handling som vi skarpt har fördömt.Till Benjamin Netanyahu, som anklagade Yasser Arafat trots att attentatsmännen är dennes värsta fiender, genmälde hon: " Det var din politik som dödade henne ".
Denna politik, som den franske utrikesministern med rätta har betecknat som katastrofal, leder raka vägen till en explosion av våld och till krig om inget görs för att motverka den i tid.
Koloniseringen av västbanken och Jerusalem fortsätter, de självständiga områdena är fortfarande kringskurna och isolerade från varandra, byggnadsarbetena i Gazahamnen är fortfarande lamslagna, flygplatsen stängd, de tusentals politiska flyktingar som hålls fängslade har ännu inte frigivits, de militära tillbakadraganden som uttryckligen står inskrivna i avtalet har inte genomförts och Tsahal dristar sig till och med att på nytt gå in i de självständiga områdena, med följd att det värsta är möjligt och i ett slag kan ödelägga alla hittillsvarande ansträngningar för att försöka garantera alla folk i området säkerhet, fred och en ömsesidig utveckling.
Vad kan då Europa göra, utöver att tillhandahålla bistånd - katastrofbistånd och utvecklingsbistånd - ett bistånd som mer än någonsin är nödvändigt för den palestinska myndigheten?
Det problem som Marín i detta sammanhang tar upp är absolut avgörande.
Men vad kan Europa därutöver göra på det politiska planet för att rädda freden i Mellanöstern?
Jag upprepar än en gång att en omedelbar frysning av associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Israel förefaller mig vara en ändamålsenlig åtgärd, förutsatt att man upplyser den israeliska opinionen om att den inte riktar sig mot Israel utan mot den nuvarande regeringen i syfte att utsätta den för politiska påtryckningar för att förmå den att respektera sina åtaganden från Oslo och Washington.
Europa beklagar ofta att den inte har någon lämplig roll att fylla på den internationella arenan Här är ett tillfälle att visa en tydlig politisk strävan - att rädda freden i Mellanöstern.
