# ID: svediakorp-gov481078
# author: Stasi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 566
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Inför så dramatiska händelser som de som nu utspelas i Algeriet är det mycket frestande för Algeriets vänner att tiga.
Tiga eftersom det inte är möjligt att med ord uttrycka de känslor av sorg, fasa och avsky som väcks av det upptrappade barbari vi bevittnar i detta arma land.
Tiga också för att det är så uppenbart att fanatikerna inte tvekar att massakrera hela byar och är helt okänsliga för alla maningar till besinning.
Tiga för att de algeriska ledarna tycks anse att varje uttalande om Algeriet, allt intresse, minsta tecken på intresse som visas det algeriska folket utgör en upprörande kränkning av den nationella suveräniteten och en oacceptabel inblandning i landets inre angelägenheter.
Likväl måste vi, och i all synnerhet vi ledamöter i Europaparlamentet, skrika högre än någonsin.
Skrika, för att denna kammare i många människors ögon ute i världen ses som det europeiska folkets röst och samvete.
Om vi bemöter händelser som dessa med tystnad, under vilka omständigheter skulle vi då ha rätt att höja rösten?
Skrika, för att göra oss hörda av de människor i Algeriet som varje dag riskerar livet, kämpar, lider för demokratin och för den mänskliga värdigheten.
Skrika för att visa dem vår solidaritet i striden, i prövningen och även i hoppet.
Skrika också för att väcka världssamvetet som med undantag av några smärre ryck skandalöst nog verkar bedövad när det gäller Algeriet.
Skrika för att visa att vi inte vill låta oss påverkas, inte skrämmas av den utpressning om inblandning som den algeriska regimen utan att rodna ägnar sig åt.
För övrigt får man ibland känslan av att islamisternas hänsynslösa brutalitet tjänar regimen som alibi för att inskränka folkets frihet och medborgarnas rättigheter.
Vi måste hela tiden påminna om att presidentens legitimitet, som är den legitimitet han har vunnit i valet, inte rättfärdigar alla slags handlingar.
Vi måste hela tiden påminna om att en regims legitimitet snabbt förverkas om den ständigt bryter mot de principer på vilka legitimiteten vilar.
När en regering visar sig oförmögen att försvara sina medborgare och förhindra massakrer liknande de algerierna utsätts för dag efter dag, är det hur som helst det internationella samfundets plikt att använda sig av sin rätt att bistå ett folk som är hotat till livet.
Men eftersom Europeiska unionen har inlett ekonomiska förhandlingar med Algeriet skall vi inte tveka att utöva påtryckningar på den algeriska regimen, för att den skall bekämpa terroristerna och därvidlag inte stödja eller finansiera kriminella handlingar och allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna - samtidigt som vi naturligtvis med kraft skall fördöma de ohyggliga brott som begås av integristerna.
Detta för att regimen skall låta icke-statliga organisationer, främst Amnesty International, utföra det undersökande arbete de bedriver i många av världens länder och i synnerhet besöka fängelserna, så att den internationella pressen fritt kan utföra sitt uppdrag och slutligen för att den algeriska regeringen varaktigt skall eftersträva en dialog med alla grupper i landet som är beredda att avstå från våld, inbegripet de korrupta och elaka, så att inre fred åter skall få råda i detta land och Algeriet återfå sin plats i det euromediterrana sammanhang, där vi otåligt väntar på att få välkomna det.
