# ID: svediakorp-gov481076
# author: Robles Piquer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 625
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Vi måste fråga oss, varför detta hemska våld som dränker Algeriet i blod och dödar civila och militärer, stadsbor och landsortsbor och framför allt kvinnor och barn, med obegriplig grymhet och barbari?
Den algeriska historien har utan tvekan något med detta att göra.
Detta territorium fick under förra århundradet aldrig någon statlig struktur, analog med den som t.ex. uppstod kring sultanerna i Marocko eller beyerna i Tunisien.
Det kanske också var därför den franska interventionen blev så omfattande och djup att Frankrike faktiskt uppriktigt trodde att området var en del av det egna landet.
Det var säkerligen detta som gjorde att den efterföljande algeriska frihetskampen blev så våldsam, att den blev så enormt hård och att den naturligtvis leddes av en väpnad rörelse som tog makten och att det blev en totalitär makt - inte bara total -, en militärmakt i stället för en civil, som på felaktigt sätt förde en ekonomisk politik i stil med de sovjetiska femårsplanerna, som skapade enorma, föga produktiva strukturer, slösade bort resurser, troligen i stor utsträckning förstörde de traditionella källorna till rikedom, gav upphov till korruption och slutligen berövade algerierna hoppet, framför allt bland ungdomarna, vilket i sin tur ledde till att många inriktade sig mot lösningar med religiösa rötter, långt från den autentiska islamiska tron, lösningar med något magiskt över sig och till och med falska mirakel.
Och inför FIS valseger accepterades också - låt oss säga det - ogiltigförklaringen av de efterföljande allmänna valen med en överdriven välvilja från vår sidan, alltid i hälarna på den franska regeringens inställning.
Detta måste vi nu erkänna.
Sanningen är att man i dessa hav av blod och smärta hållit val, naturligtvis som vi vet inte perfekta, men tillräckligt bra för att vi skall kunna inlåta oss i en dialog och från parlamentets sida måste vi tala om en parlamentarisk dialog.
Jag tror inte det är nödvändigt - och jag avviker här i denna lilla nyans från vad min vän Soulier, ordföranden i utskottet för de mänskliga rättigheterna, sagt - med ett extraordinärt uppdrag.
Som herr Viola just påpekat har vi en delegation för förbindelserna med Magreb, och denna delegation har säkerligen vid flera tillfällen besökt Marocko och Tunisien, men inte Algeriet.
Nåväl, det finns nu ett algeriskt parlament vars ordförande - enligt vad man sagt mig - vill ta emot detta besök och jag anser att vad det här parlamentet måste göra är att skicka delegationen.
Det extraordinära kanske består i att avsätta medlen för att skicka delegationen nu, inte att vänta på den eventuella turordningen, och det extraordinära kanske också skulle kunna utgöras av en ökning av medlemmarna i delegationen, för att täcka ett så stort område som möjligt.
Naturligtvis också för att samtala med alla de politiska krafter som är representerade i det algeriska parlamentet och kanske också för att ta kontakt med andra politiska krafter, som nu skulle kunna lämna våldsattityden - man får heller inte tänka att denna våldsattityd inte kan vändas - till förmån för en måttfull och fredsinriktad attityd.
Fru ordförande!
Vi européer har en lång historia, en lång våldsam historia, i bland blodsbegjuten.
Nu har vi då kommit till det tillfälle där vi kan ge ett modest exempel på dialog åt andra som i dag är mer våldsinriktade.
Vi bör naturligtvis, som vi också gör, stimulera rådet och kommissionen i deras beslutsfattande rörande samarbetsavtalen, men vi bör framför allt predika vårt eget initiativ, som är att inleda denna dialog.
