# ID: svediakorp-gov481074
# author: Viola (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 651
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, ärade kolleger!
Förutom att med eftertryck fördöma de terroristhandlingar som har drabbat ett land som ligger ett fåtal sjömil från Europeiska unionen, ett land som strävar efter att sluta ett associeringsavtal med vår gemenskap och att skapa ett gemensamt område för fritt handelsutbyte, leder mig denna kris till att göra ett par reflektioner.
För det första tror jag att man måste lägga en större tonvikt vid möjligheten att händelserna i Algeriet kan få effekter bortom landets gränser och spridas in i Tunisien och Libyen.
Och detta är något mycket oroande som gör att jag måste uppmana till den största möjliga vaksamhet från Europeiska unionens sida vad gäller alla dessa tre länder.
Min rädsla är huvudsalkigen framsprungen ur det faktum att jag anser den algeriska terrorismen som en direkt konsekvens av en socioekonomisk kris, snarare än en kulturell eller religiös kris, vilket gör att terrorismen på ett mycket farligt sätt skulle kunna dyka upp även på andra håll, eftersom de andra Magrebländerna befinner sig i liknande ekonomisk situation.
Eftersom jag ser den algeriska krisen som en socioekonomisk kris anser jag att den Europa-Medelhavspolitik som inleddes i Barcelona är av grundläggande betydelse och att Europeiska unionen följaktligen borde reagera på terroristhandlingarna med instrument för strukturell utveckling och finansiell hjälp snarare än med diplomatiska åtgärder.
Man måste därför, som en första åtgärd, få till stånd ett associeringsavtal; det är absolut nödvändigt med en uppmuntran av typen ekonomiskt och socialt bistånd i stället för den isolering som Europa och västerlandet i allmänhet förespråkar.
Jag stöder emellertid det faktum att åtminstone Europaparlamentet anstränger sig för att främja dialog och respekt för mänskliga rättigheter, vilka ibland glöms bort under förtrycket.
Jag hälsar med tillfredsställelse idén att en delegation från detta parlament omedelbart beger sig till Algeriet för att inleda en så konstruktiv dialog som möjligt med det nya algeriska parlamentet.
Låt mig emellertid påminna om att det redan finns en delegation för relationer med Magrebländerna och Arabiska magrebunionen, som utför sitt arbete med ansvarskänsla och som, om den ville, skulle kunna utvidgas för att på ett bättre sätt företräda Europaparlamentet i det aktuella läget.
Jag hoppas att delegationen skall kunna upprätta kontakter med såväl den valda majoriteten som minoriteten och med de olika sociala krafterna och att den skall kunna lägga grunden till en ny Europa-Medelhavsdialog, även inom ramen för det forum för parlamentariska kontakter Europa-Medelhavet som upprepade gånger angetts som nödvändigt för utvecklingen av en dialog som, i fall som detta, utan tvekan skulle kunna vara till hjälp och spela en roll som resonansbotten för alla de europeiska demokratierna.
Låt mig slutligen påpeka att den låsning och kanske också rädsla som gripit tag i Europeiska unionen sedan länge när det gäller spridningen av den islamiska fundamentalismen och terrorismen riskerar att misskreditera, om inte till och med att totalt dränka, samtliga Europa-Medelhavsinitiativ.
När detta har sagts, måste jag emellertid hävda att man måste undvika att, vilket vissa gör, alltför lättvindig jämföra Europeiska unionens senfärdighet och skuld - vilka var en realitet - i samband med det dramatiska inbördeskriget i Jugoslavien med fallet Algeriet, just för att understryka att det inte är möjligt att betrakta händelserna i Algeriet som uttryck för en konfrontation mellan etniska grupper eller mellan samhällsgrupper som ställs mot varandra.
Man bör med andra ord inte begå misstaget att betrakta den algeriska terrorismen som om den vore en kamp mellan parterna i ett inbördeskrig och därmed ge den ett internationellt erkännande och en internationell legitimitet.
Med detta avser jag inte att rättfärdiga Europeiska unionen.
Jag tror bara att det är nödvändigt att på ett korrekt sätt komma fram till ett sätt att fylla det vakuum när det gäller Europeiska unionens handlande som trots allt existerar.
