# ID: svediakorp-gov480833
# author: Gradin (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,186
# sentences: 70
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem.
Det är i grunden en fråga om mänskliga rättigheter.
Våld mot kvinnor är det yttersta uttrycket för den bristande jämställdhet som råder mellan kvinnor och män.
Det handgripliga våldet är en av flera förtryckarstrategier.
Det är i klartext en fråga om mäns makt över kvinnor.
Jag välkomnar därför att Europaparlamentet i dag ägnar en ordentlig debatt åt denna viktiga fråga, och jag vill gratulera föredraganden, Eriksson, till hennes genomarbetade betänkande.
Våld mot kvinnor betraktades länge som något privat.
Den allmänna åsikten var att kvinnor som blev slagna och våldtagna hade sig själva att skylla.
Situationen har emellertid ändrats.
Nu ses frågan om våld mot kvinnor, också internationellt, som ett verkligt problem.
Wienkonferensen 1993 om mänskliga rättigheter slog fast att mänskliga rättigheter också är kvinnors rättigheter.
Det innebar ett verkligt genombrott och ledde bland annat till att en särskild rapportör tillsattes för problemet med våld mot kvinnor.
Förenta nationernas konferens i Beijing tog också upp våldet mot kvinnor.
I plattformen slås fast att våld mot kvinnor är ett hinder för att nå målen: jämställdhet, utveckling och fred.
FN: s generalförsamling antog 1993 en deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor.
I resolutionen understryker generalförsamlingen att våld mot kvinnor innebär att kvinnor tvingas in i en underordnad position i förhållande till män.
Frågan har också förts upp i andra internationella sammanhang.
I detta sammanhang vill jag gärna ge Europaparlamentet en eloge för det arbete som gjorts på detta område.
Redan 1986 tog parlamentet upp frågan om kvinnor och våld i ett särskilt betänkande.
Det har följts upp av flera resolutioner, och nu har vi alltså Erikssonbetänkandet om en kampanj mot våld mot kvinnor.
Det är ett angeläget betänkande.
Jag vill särskilt lyfta fram det utmärkta förslaget att år 1999 skall skall ses som ett europeiskt år mot våld mot kvinnor.
Fru Eriksson!
Jag hoppas verkligen att utskottet för kvinnors rättigheter tar initiativ till en speciell budgetpost nästa gång, så att vi också får ekonomiska resurser för att kunna finansiera och tillsammans genomföra detta år.
För att kunna göra framsteg krävs det att problemen lyfts fram och tydliggörs.
En kampanj är ett sätt att förankra arbetet mot våld i den allmänna opinionen.
Arbetet mot våld mot kvinnor måste bedrivas på olika områden och nivåer samtidigt.
Vi måste se till att hjälpa de kvinnor som blivit utsatta för våld och stödja de frivilligorganisationer som arbetar på området.
Kvinnoorganisationer har överallt varit de första att starta hem för slagna kvinnor och givit stöd åt dem och deras barn.
När vi diskuterar våldet mot kvinnor får vi inte glömma den roll som männen har.
Vi koncentrerar oss på kvinnorna, eftersom de är offren.
Men det är inte kvinnorna som är upphovet till själva problemet.
När jag var jämställdhetsminister i den svenska regeringen insåg jag att vi inte skulle komma längre med jämställheten om vi inte också involverade männen.
Jag tillsatte därför en mansgrupp som genom seminarier och studier uppmuntrade män att själva börja diskutera mansroller.
Det föll mycket väl ut och ledde till ett ökande intresse bland män att diskutera sin egen roll i förhållande till kvinnor och till barn.
Detta är naturligtvis också väsentligt på det europeiska planet.
Vi behöver mer forskning när det gäller män och våld.
Dessutom behöver vi mansgrupper som själva tar itu med frågan om sin egen mansroll.
Låt mig understryka att kommissionen kommer att fortsätta att göra vad den kan inom ramen för sin kompetens för att motverka våld mot kvinnor.
Vår tids slavhandel med kvinnor är en form av våld som jag arbetat mycket med de senaste åren.
Unga kvinnor förs i ökande utsträckning från länderna i östra och centrala Europa till Västeuropa och tvingas in i prostitution.
Det är ett allvarligt problem där stora pengar är inblandande.
Handel med kvinnor har uppenbarligen blivit en lukrativ verksamhet för den internationellt organiserade brottsligheten.
Sedan jag lade fram handlingsplanen mot slavhandel har vi arbetat på bred front.
Vi gör insatser inom den tredje pelaren, men också inom andra områden.
Slavhandel med kvinnor är liksom allt våld mot kvinnor ett problem som måste angripas från flera håll samtidigt.
Vi har nu ett antal projekt som pågår inom Stop-programmet.
Det riktar sig till domare, jurister och andra som i sitt arbete kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för slavhandel och sexuellt utnyttjande.
Avsikten är att öka medvetandet och kunskaperna om problemet samt att lära av varandra.
Vi har 6, 5 miljoner ecu för programmet som löper från år 1996 fram till år 2000.
Också inom European Drug Unit, dvs. basen för Europol, som ju ännu inte ratificerats av medlemsländerna, pågår ett arbete för att förebygga kvinnohandel.
Vi har i år, tack vare parlamentets initiativ, också kunnat sätta igång Daphneinitiativet.
Som ni vet är det avsett för frivilligorganisationer som arbetar med frågor om våld mot barn, ungdomar och kvinnor.
Alla vi som har arbetat med dessa frågor i många år vet att kvinnor som blivit utsatta för våld ofta hellre vänder sig till en frivilligorganisation än till en myndighet.
Vi har fått ett stort gensvar, och jag fick i förrgår en sammanställning av alla de projekt som nu är klara att sättas igång.
En andra ansökningsomgång pågår också ute i samhället.
Vi kommer inom kort att kunna starta projekt som rör stöd till kvinnor och barn som blivit offer för våld.
Vi har projekt för invandrarkvinnor, för samarbete mellan polis och kvinnoorganisationer när det gäller våldtagna kvinnor för byggande av nätverk och för utbyte av erfarenheter och modeller.
I det senare projektet finns också mansgrupper med.
Jag hoppas att pilotprojekten inom Daphne skall ge nyttiga erfarenheter att bygga vidare på för alla som arbetar mot våld mot kvinnor och barn.
Jag hoppas att parlamentet också framgent stöder detta initiativ så att vi kan fortsätta det praktiska och konkreta arbetet på bred front.
Behovet är uppenbarligen stort.
Om vi har pengar, kan vi också göra viktiga insatser av det här slaget.
Många av rekommendationerna i ledamot Erikssons betänkande riktar sig till medlemsländerna.
Det är viktigt att det sker ett fortlöpande arbete både lokalt och nationellt.
Samtidigt studerar vi med intresse de rekommendationer som riktar sig till kommissionen.
Det är angeläget att kommissionen arbetar aktivt mot våld mot kvinnor och att det sker på ett sätt som kompletterar medlemsländernas arbete.
Som jag sade tidigare, tycker jag att förslaget om ett Europaår mot våld mot kvinnor är en tanke som förtjänar allt stöd.
Det skulle sätta frågan om våld mot kvinnor i fokus och också innebära ett ordentligt stöd för alla som inom myndigheter och frivilligorganisationer arbetar mot våld.
