# ID: svediakorp-gov480803
# author: Dybkjær (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 393
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Om någon skulle tvivla på behovet av denna debatt kan han eller hon försöka tänka tillbaka på den senare tidens bildreportage från det politiska livet i vid bemärkelse.
Bilderna från förhandlingarna om Amsterdamfördraget: 15-30 män beslutar och skriver under.
NATO-utvidgningen: Samma sak, också här är det män som fattar besluten.
Det valda demokratiska politiska toppskiktet är män.
Om man letar efter framträdande kvinnor under senare tid slås man av två personers bortgång: Moder Terersas och Dianas.
Kvinnorollen är Florence Nightingales eller den söta prinsessans, som dessvärre omkom på ett så tragiskt sätt.
Med andra ord det är lång väg kvar till jämställdhet.
Om man tittar på våra egna ledser det ju lite bättre ut, men det är ju inte bra, vilket också sagts av de tvåföredragandena, vilkas insats jag i övrigt vill tacka dem varmt för.
Det händer lite grann, men långt ifrån tillräckligt.
Som kvinna i min ålder och när man i hela sitt liv direkt och indirekt har deltagit i kvinnosaken, skall man vara noga med att inte känna vanmakt, vilket en annan talare också sagt.
Vi har ju sagt detta förr.
Vanmakt leder som bekant inte till något bra och jag vill därför vara optimist och glädja mig över det vi uppnått.
Om jag tittar tillbaka har det naturligtvis hänt mycket, om än inte tillräckligt.
Det viktiga som hänt är att vi trots allt inte längre - i varje fall inte offentligt - diskuterar huruvida kvinnor och män är lika bra.
Men om de nu är lika bra, varför avspeglar det sig inte tydligare i talen?
Det är det dagens debatt handlar om.
Finns det trots allt ett osynligt glastak, handlar det med andra ord om att man inom ett antal områden likväl inte accepterar kvinnan eller handlar det om orsaker som har med vardagslivet att göra, t ex familj och barn?
Det finns dessvärre alltid en blandning av båda delarna, och därför skall problemen också angripas utifrån bägge hållen.
Under alla omständigheter bör vi kvinnor lära oss att förstå att makt aldrig lämnas frivilligt, och att vi aldrig får en verklig jämställdhet, om inte vi kvinnor också lämnar något av vår makt.
