# ID: svediakorp-gov480744
# author: Leperre-Verrier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-09-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 241
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag skulle också vilja uttrycka min besvikelse samtidigt som jag gratulerar föredraganden till hans outtröttliga arbete.
Men precis som vid förlikningen om Ariane- och Kaleidoskopprogrammen kunde inte parlamentets delegation uppnå sitt mål när det gäller det ekonomiska anslaget.
Mellan de 30 miljoner ecu för fyra år som godkänts av kulturministerrådet i den gemensamma ståndpunkten och de 86 miljoner ecu som begärdes av Europaparlamentet vid den andra behandlingen föreföll förhandlingsmarginalen stor.
Det blev inget av den.
Europaparlamentets krav stötte som vanligt på regeln om enhällighet i rådet när det gäller kulturpolitik.
Här uppstår framförallt problemet med att principen om likhet mellan institutionerna inte respekteras mellan de två medlagstiftarna när tillämpningen av medbeslutandeförfarandet står mot enhällighet i rådet.
Amsterdamfördraget bibehöll status quo och man kan redan nu förvänta sig erkännanden om parlamentets maktlöshet på kulturpolitikområdet.
Denna förlikning är alltså ett misslyckande.
De summor som avsatts till Rafael-programmet är uppenbart otillräckliga eftersom de utifrån en mycket bred definition även skall täcka deltagandet från länderna i Central- och Östeuropa samt Malta och Cypern.
Delegationen kan förvisso ändå nöja sig med avtalets mer funktionella aspekter.
Det blir på så sätt ingen årlig uppdelning.
Den årliga tilldelningen röstas fram i parlamentet vid budgetförfarandet.
Till ljuspunkterna hör även klausulen om översyn efter två år och kommissionens åtagande att lägga fram ett globalt kulturprogram 1998.
Det är vårt enda och svaga hopp.
