# ID: svediakorp-gov480568
# author: Peter (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-07-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 716
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, kära kollegor!
Uppbyggnaden av en strukturerad social dialog på europeisk nivå är en följd av gemenskapens beslut att fullända den inre marknaden.
I medlemsstaternas näringsliv spelar visserligen parterna på arbetsmarknaden en i olika hög grad viktig roll, men överallt en gestaltande roll.
Det var bara förnuftigt att inbegripa arbetsmarknadsparterna vid överföringen av regleringskompetensen för den inre marknaden på gemenskapen.
Detta hör för det första till modellen av en social marknadsekonomi, och för det andra är det en fördel, om arbetsmarknadsparterna har kontakt med verkligheten, eftersom detta tjänar både ändamålsenligheten med de regleringar som skall vidtas och dess accepterande.
Om den sociala dialogen skall göra rättvisa åt de anhopande målen, måste denna ha ett tillräckligt inflytande på utvecklingsprocessen av den inre marknaden och de därmed sammanhängande sociala följderna.
Arbetsuppgifter och organisation skall orienteras därefter.
Att kontrollera de hittills utvecklade dialogformerna, att komma fram med nya försök både i sak och i form, såväl som att göra kriterier för ett deltagande av organisationer i den kollektiva dialogen såväl ändamålsenliga som samstämmiga är principiellt, men även aktuellt nödvändigt.
Det av kommissionen framlagda förslaget för en utveckling av den sociala dialogen på gemenskapsnivå är en uppmaning till en reformdiskussion.
Genom framställandet av situationer, det nya upptagandet av problem och uppmaningen att besvara frågor får kommissionens förslag karaktären av en grönbok.
Europaparlamentets yttrande kan bara vara motsvarande.
Kommissionen har tillkännagivit att de under det andra halvåret av 1997 kommer att presentera sina konkreta förslag till en förbättring av den sociala dialogen.
Europaparlamentet måste då ta konkret ställning.
Om man överblickar hela problemställningen, behövs det ett stort antal organisatorisk-tekniska, finansiella och personella åtgärder, vars betydelse för det praktiska fungerandet av den sociala dialogen och effektivitetshöjningen på nästan alla nivåer inte under några omständigheter får underskattas.
Det uppkommer emellertid också politiska synpunkter, vars betydelse jag vill gå in på helt kort.
Det är ett tvingande krav att de organisationer som deltar i den sociala dialogen är representerade.
Bara organisationer, som uppfyller representativitetskriterierna kan delta i den sociala dialogen.
Själva kriterierna får inte låta det uppstå någon tvekan om klarheten och måste stå sig i en juridisk kontroll.
Det åligger gemenskapsorganen att utarbeta och övervaka att kontrollen utförs.
Att utföra kontrollen åligger de organisationer och förbund, som vill delta i den sociala dialogen.
Om det skall kunna råda ett konstruktivt klimat för alla olika intressen, framför allt när det rör sig om förhandlingar och bindande resultat för tredje part, som går utöver utfrågningsstadiet, måste de deltagande organisationerna acceptera varandra.
Det är följden av förbundens autonomi och kan inte framtvingas i ett fritt och pluralistiskt samhälle.
Den sociala dialogen är säkert ingen patentmedicin för en socialt rättvis lösning av alla kvarstående problem, men absolut en effektiv bestämmelse, som gemenskapen i högre grad borde använda sig av.
Erkännandet av principen om en social dialog får därför inte bara reduceras till det klassiska, socialpolitiska problemställningsområdet, utan skall utvidgas till alla regleringsavsikter av framhävd social relevans.
Detta förutsätter t ex för kommissionen att kommissionsledamöter utvecklar en motsvarande beredskap till samarbete och att de framlägger detta till de berörda underordnade instanserna.
Den bestående arbetslösheten i gemenskapen fordrar ju formligen att man direkt tar den kapacitet i anspråk som finns i den sociala dialogen för en utveckling av lösningar.
Kommissionen måste framför allt omedelbart komma fram med konkreta förslag.
Genom upptagandet av det sociala avtalet i Amsterdamfördraget och Storbritanniens inträde i det sociala avtalet förstärks i framtiden å ena sidan resultatet av de regleringar som utgår från den sociala dialogen, men å andra sidan fastställs även i fortsättningen det parlamentarisk-demokratiska underskottet.
Om parlamentet även i framtiden helt och hållet utesluts från ett över hela EU gällande lagstiftningsförfarande, medan rådet även här behåller sista ordet, är och förblir detta ett kardinalfel, som inte kan kompenseras genom en utvidgning av möjligheterna till medbeslutanderätt på annat håll.
Jag uppmanar därför råd och kommission att öppna förhandlingar med parlamentet om avslutningen av ett interinstitutionellt avtal, så att denna skada på kort sikt han avhjälpas.
