# ID: svediakorp-gov480385
# author: Dankert (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-07-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 500
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ordförande, jag vill börja med att påpeka att jag ändå verkligen måste ta avstånd från påpekandet som kollega Azzolini som föredragande för utskottet för regionalpolitik gjorde när han sa att revisionsrätten inte skall gå ut med sådana saker.
Att man skall reglera det internt med kommissionen.
Om vi börjar med det, får man naturligtvis aldrig ett slut på den sortens problem.
De kan bara lösas genom offentlighet och det tryck som är följden av den.
Dessutom skulle jag inte vilja underskatta den preventiva inverkan som denna sortens rapporter från revisionsrätten har.
Ordförande, jag vill inte gå djupt in på de faktiska omständigheterna så som de är återgivna i betänkandet Fabra Vallés.
Jag tycker att det är ett utmärkt betänkande som, precis som Wemheuer också redan angett, kräver en follow-up bara för att vi på långa vägar inte är vid slutet på eländet i det avseendet.
Men jag vill lyfta fram en aspekt som också redan tagits upp av andra, och särskilt av Dell ' Alba, nämligen aspekten: Är kommissionen i stånd att genomföra sin egen budget?
Hur skall kommissionen göra det?
Med vilka förmedlare får kommissionen arbeta?
Kan vi vara försäkrade om att det sker på rätt sätt?
Kort sagt, hela problemet som går från Phare via Tacis fram till strukturfonderna.
För om jag åter tittar på Agenda 2000, då ser jag att kommissionen lägger allt mer vikt på decentraliserat genomförande.
Jag förstår varför, men samtidigt framstår frågan allt tydligare: kan kommissionen då bära ansvaret för det egna ansvarsområdet?
Det har jag stora, allvarliga frågor om.
Ordförande, det framgår, Müller angav det nyss, att kommissionärerna inte längre har någon kontroll över sina egna tjänstemän inom förvaltningen på generaldirektoraten, något som de borde ha.
Så där duger inte kommunikationen.
Än mindre kommunikationen mellan generaldirektoratet i Bryssel och fältet.
Om det nu är innanför Europeiska unionen eller utanför Europeiska unionen.
Jag tror att problemet är jämförbart med problem som många medlemsstater har med genomförandet av utvecklingssamarbetet som i allmänhet också kan karakteriseras som dåligt, bara för att medlemsstaterna inte har något eget folk, inte har några egna organisationer i länderna där utvecklingssamarbetet tillämpas, utan de är beroende av samarbetet med andra.
Och om det samarbetet med andra inte görs av dem själva utan lämnas ut till tredje man, då blir det bara invecklat.
Jag tycker att hela problematiken som egentligen aldrig undersökts i Europeiska unionen, blir allt viktigare genom anlitandet av extern hjälp och strukturfondernas omfattning.
Det förtjänar egentligen äntligen närmare uppmärksamhet.
Kommissionen inrättades som en lagstiftningsapparat, inte som en förvaltningsapparat.
Och det förvaltningsproblemet blir en allt allvarligare fråga i Europeiska unionen, ett ständigt allvarligare och ständigt större problem.
Jag tycker att vi som parlament också allvarligt måste göra en närmare undersökning.
