# ID: svediakorp-gov480345
# author: Bjerregaard (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-07-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 593
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, jag vill gärna tacka miljöutskottet och föredraganden, Graenitz, för det grundliga arbete och för det mycket välbalanserade anförande, som Graenitz höll här i plenum för en stund sedan.
Frågan om miljöavtal med industrin är svår.
Kommissionen har därför baserat sitt meddelande på en bred utfrågning både av industrin, icke-statliga miljöorganisationer samt experter från medlemsstaterna, och vi har också deltagit i konferenser i ämnet.
Som Graenitz också nämnde, utgör miljöavtal ett viktigt element i det femte handlingsprogrammet, och är ett av de politiska instrument, som kan användas.
Jag anser det vara bra, att resolutionsförslaget erkänner detta.
Miljöavtal skall vara klara och de skall vara pålitliga.
Det är ett drag, som inte är gemensamt för alla tidigare eller hittills slutna avtal.
Parlamentets förslag till resolution understryker med rätta behovet både av klarhet, öppenhet och pålitlighet.
Kommissionens ståndpunkt skall garantera, att framtida avtal uppfyller dessa krav.
Det föreligger enighet om, att allmänna bestämmelser i miljödirektivet i vissa fall kan genomföras genom bindande miljöavtal, medan bestämmelser, som ger enskilda individer rättigheter, måste genomföras med hjälp av nationell rätt.
De flesta av dessa punkter är också nämnda i resolutionen, som rådet antog den 19 juni.
En rad frågor är mer kontroversiella.
Mot bakgrunden av parlamentets och rådets beslut och resolutioner måste vi klart arbeta vidare med dessa punkter.
Låt mig endast nämna tre av dem: förhållandet mellan rättsföreskrifter och avtal, avtalens genomförbarhet och avtalens användning i gemenskapen.
En stor fara eller kanske bara en fara beträffande miljöavtal är, att de kan leda till, vad man kanske skulle kunna kalla en privatisering av miljöpolitiken.
Enligt min mening kan det föreligga en fara för sådan privatisering, när det förekommer en obalans i informationen mellan de privata och offentliga sektorerna, eller när offentliga myndigheter inte förmår få igenom sina synpunkter avseende på vad som är genomförbart, och, vad det beträffar, vad som är ekonomiskt hållbart.
I båda fallen kan farorna för en sådan privatisering undvikas genom att lagstiftaren är engagerad i målsättningen exempelvis som ett led i ett EG-direktiv.
Avtalens genomförbarhet är nära förknippad med deras rättsliga ställning.
Med avseende på genomförandet av direktiv är det ett obligatoriskt krav, att de har en rättsligt bindande form.
Den svåraste frågan är uppenbarligen, huruvida och hur avtal skall användas på gemenskapsnivå, och det var särskilt det som Florenz fäste sig vid.
I sitt meddelande från 1996 erkände kommissionen de svårigheter, som uppstår, när detta instrument används på europeiskt plan.
Å andra sidan har vi redan vidtagit föranstaltningar med industrin som ger resultat.
Redan 1989 avtalade kommissionen t.ex. med industrin, att innehållet av kemiska ämnen skall anges på förpackningarna för tvätt- och rengöringsmedel.
Detta arrangemang fungerar effektivt och tillfredsställande.
Det är helt klart, att vi måste bli eniga om, hur vi skall arbeta vidare i framtiden.
Hellre än att gå in i en teoretisk debatt om ett modus vivendi, anser jag, att vi bör tillgripa en praktisk metod.
Detta kräver, att kommissionen ger ut meddelanden om uppnådda resultat och vunna erfarenheter, och sådana rapporter tillställs parlamentet.
Låt mig därför sammanfatta med att miljöavtal enligt min uppfattning innebär en möjlighet att främja miljöpolitiken, men att denna möjlighet endast bör utnyttjas selektivt och med stor försiktighet.
