# ID: svediakorp-gov480340
# author: Graenitz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-07-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 732
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jag vill gärna inleda mitt betänkande med en personlig kommentar till kommissionens förslag.
I den stad, som jag bor i, har under de senaste åren mer än 90 % av utsläppen av skadliga ämnen från den lokala tunga industrin undvikits genom ett frivilligt avtal, utan att denna industri behövde stänga eller i avgörande grad minska sin produktion.
Ändå tror jag att man bara kan bara kan utveckla och komma överens om frivilliga miljöavtal som ett komplement, men inte som en ersättning för miljölagstiftningen.
Detta kommer jag att motivera nedan.
Vi talade för en halvtimme sedan om det femte miljöåtgärdsprogrammet, i vilket det också gjordes klart och tydligt att det är nödvändigt att skapa nya metoder för att vid sidan om miljölagstiftningen effektivt kunna uppnå en hållbar tillväxt.
Jag tror att det stämmer och att vi behöver dessa nya metoder.
I mitt betänkande har jag därför också anmodat kommissionen - jag hoppas att mina kolleger kan följa mig här - att precisera dessa nya metoder, vilket hittills inte har varit fallet i förslaget.
Jag kan tänka mig att det är mycket viktigt att veta vilka för- och nackdelar dessa metoder innebär för att man politiskt skall kunna besluta var dessa metoder skall tillämpas för att främja en hållbar utveckling, för att främja miljön och för att det hela inte skall leda till tillbakagång eller fördröjningar.
När vi talar om frivilliga avtal, har man lite olika föreställningar om detta, och just därför vore en sådan definition, en sådan precisering mycket nödvändig.
Fördelarna kan säkert snabbt räknas upp: Man kan vidta skräddarsydda åtgärder.
Det är mera dynamiskt, det går snabbare, det är i vilket fall som helst billigare, eftersom investeringar i industrin kan avstämmas på ett bättre sätt.
Man kan undvika lagstiftningar för enskilda fall.
Det är möjligt - vilket jag också tycker är mycket viktigt - att föregripa lagregleringar.
Man kan lösa regionala problem på det sättet.
Det finns dock en mycket stor nackdel med de frivilliga avtalen, vilken enligt min mening inte kan lösas, och därför måste tas med i avvägningen.
Vid det frivilliga avtalet ingår två parter ett privaträttsligt fördrag.
Detta privaträttsliga fördrag innehåller i rättsligt hänseende inget effektivt skydd för tredje man, varken för den enskilde medborgare, som berörs av området för det frivilliga avtalet, eller för alla andra industriföretag, dvs. företag, som är verksamma i detta område.
Jag tror att EGdomstolen därför med rätta påpekar att detta är en mycket viktig punkt, som man alltid måste komma ihåg, när man letar efter metod.
Vi kommer säkert att få höra många andra för- och nackdelar i debatten.
Låt mig här bara räkna upp en punkt, som är speciellt viktig för mig, en punkt, där jag inte är säker hur denna nackdel av ett frivilligt avtal kan lösas eller åtminstone förvandlas till en fördel - allmänhetens deltagande, öppenheten.
Här måste det säkert hända saker och ting för att förbättra situationen.
Frågan om gratisåkaren är en fråga som absolut måste lösas, eftersom det ju absolut kan vara möjligt att gratisåkare - vilket vi ju har sett i avtalen, framför allt inom avfallsområdet - kan bringa det hela på fall, eftersom kostnaderna, som nu bara bärs av några få, då är för höga.
Avslutningsvis vill jag gå in på en sista punkt: Vi måste inte bara sätta in de riktiga metoderna för att komma vidare i miljöpolitiken, utan även sätta in de rätta metoderna på geografiskt rätt ställe.
Jag tror att väldigt många medlemsstater och väldigt många regioner har uppnått mycket bra framgångar med dessa miljöavtal.
Jag har samtalat med olika medlemsstater och jag måste säga att dessa frivilliga avtal framför allt i Nederländerna har vidareutvecklats på sådant sätt att de har fört mycket gott med sig för miljön.
Ändå tror jag att motsvarande kompetens saknas såväl från kommissionens som från förbundens sida, och därför har vi ännu inte kommit så långt, som kommissionen själv har påpekat i grönboken om livsmedel.
Till sist vill jag ännu tacka både kommissionen och parlamentet för att de har hjälpt mig att utforma detta betänkande.
