# ID: svediakorp-gov480332
# author: Brittan, Sir Leon (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-07-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,609
# sentences: 73
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Det har verkligen varit en del missförstånd om vad detta förslag innebär.
Därför välkomnar jag varmt detta tillfälle att klarlägga situationen.
Jag bör inledningsvis säga att trots den häftighet som en del har visat upp, kommer jag att stödja sju av de tio ändringsförslag som har lagts fram.
Jag skall börja med att tacka herr Virgin för hans betänkande om förslaget till direktiv.
Den föreslagna texten bör ses mot bakgrund av rådets förordning nr 259 / 93.
Det är den förordning som ställer upp ett omfattande system för övervakning och kontroll av transporter av avfall inom, in till och ut från gemenskapen.
Det förslag som vi diskuterar i dag ställer upp särskilda regler för export av ofarligt eller " grönlistat " avfall till länder som inte är medlemmar i OECD.
Det är sant att det finns åtta poster som är farliga och som fortfarande omfattas, men avsikten är - och det anges i bilaga 5 till förordning nr 259 / 93 - att de skall läggas in i den kategorin i sinom tid, så den helt övervägande delen av detta förslag handlar om ofarligt avfall.
Artikel 17 i rådets förordning 259 / 93 innehåller en bestämmelse, genom vilken kommissionen underrättar ickeOECD-länder om innehållet på listan över ofarligt avfall och frågar dem om de skulle kunna acceptera sändningar av dessa avfall utan ett kontrollerat förfarande, eller om de vill använda ett strängare förfarande.
Kommissionen har skickat brev till vart och ett av de berörda länderna och det föreliggande förslaget tar full hänsyn till dessa svar.
Det har verkligen förekommit ett missförstånd här.
Det är absolut inte fråga om att kommissionen på något sätt skall inta ett förmyndaraktigt synsätt.
När ett land svarar och säger att det inte vill ha avfallet, då respekteras svaret fullt ut.
Det är inte fråga om att skicka avfall till det landet.
Det finns för närvarande ca 30 länder som inte har svarat.
Det är svaret på fru Jacksons fråga.
Vad skall man då göra om ett land helt enkelt inte svarar?
Kommissionens ursprungliga förslag tillät att man skickade avfall under sådana omständigheter.
För den första och tredje gruppen - dvs. länder som hade informerat kommissionen om sin vägran att släppa in avfallet samt länder som inte svarade på frågorna - skulle en sådan export nu bara vara möjlig efter ett uttryckligt godkännande av det berörda landet för varje individuell sändning på grundval av ett välinformerat och förtida beslut.
Det betyder att om ett land inte har svarat, antar vi inte helt enkelt att svaret är " nej ".
Det anser jag vara lika förmyndaraktigt som att förutsätta att svaret skulle vara " ja ".
Svaret är att vi inte vet vad de tycker.
Därför föreslår vi nu ett förfarande där det berörda landet, för varje individuell sändning, har en absolut rättighet att säga " ja " eller " nej " och att det måste ge sitt uttryckliga godkännande om svaret är " ja ".
Så antagandet är " nej " om inget uttryckligt godkännande ges.
För mig verkar det inte alls förmyndaraktigt, utan att det till fullo respektera landets rättigheter att ta in en speciell sändning eller ej och det garanterar att det berörda landets önskemål respekteras, när det inte har lämnat ett specifikt svar.
Jag tillfrågades om vad som händer om ett land ändrar sig.
Svaret är att det bara behöver skriva ett brev, där det säger att det ändrar sig - det finns inget omständligt förfarande alls - och den ändrade inställningen kommer att respekteras.
Det är aldrig fråga om att tvinga på avfall på någon som inte vill ha det.
Förfarandet är i själva verket ordentligt komplicerat för ett land som inte har svarat.
I varje fall, för varje transport, krävs ett förtida godkännande från det berörda landet av den transporten.
Låt mig nu ge parlamentet kommissionens syn på de tio ändringsförslagen.
Syftet med det första ändringsförslaget är att lägga till artikel 13s som rättslig grund.
Det är ett ändringsförslag som kommissionen inte kan godta, eftersom Europeiska gemenskapernas domstol sedan länge slagit fast och upprepat att den rättsliga grunden för en gemenskapsåtgärd måste vila på syftet med och innehållet i en rättsakten.
Syftet med det här förslaget hänför sig till handelsförbindelser med tredje land.
Det är ett klassiskt instrument som behandlar transporttillstånd för att reglera extern handel.
Transportgodkännandet som anges i artikel 15.7 motsvarar en exportlicens.
Övervakningssystemet som nämns i artikel 17.2 är också ett klassiskt instrument av det slaget, så det förslaget faller tydligt inom tillämpningsområdet för artikel 113.
Det faktum att handeln rör avfall påverkar inte dess rättsliga grund och är en underordnad aspekt till syftet med förslaget, vilket är att reglera handeln.
Kommissionen har dock beslutat att acceptera ändringsförslagen 2 och 5.
De handlar om de länder som svarade direkt till kommissionen att de inte vill ta emot import av avfall.
Kommissionen ansåg att det skulle vara olämpligt att ignorera dessa uttryckliga, skriftliga önskemål, och därför kommer de som parlamentet vill att gälla.
All export från gemenskapen av ofarligt avfall till dessa länder kommer att stoppas, så snart som förordningen träder i kraft.
Så de ändringsförslag som accepteras är mycket viktiga - det andra och det femte - och de ser till att om ett land säger " nej ", kommer det inte att vara möjligt att exportera ofarligt avfall till det landet.
Om ett land säger " ja " kommer det att vara möjligt.
Om ett land inte svarar, måste varje individuell transport godkännas.
Ändringsförslag nummer 4, om granskningsförfarandet för länder som ändrar sig, kan också godtas.
Kommissionen beslutade sig för att inte godkänna ändringsförslagen 3 och 6, som berör de länder som inte har svarat på frågorna.
Vi har i stället föreslagit att exportörer från gemenskapen endast använder sig av förtida, välinformerade godkännanden i sådana fall.
Vi behåller vårt ursprungliga förslag eftersom ett uteblivet svar inte kan ses som ett tecken på att man söker ett förbud mer än att man ger sitt tillstånd.
Den allmänna principen bakom den gröna listan med ofarligt avfall är att produkter som finns på listan kan vara föremål för normala affärstransaktioner.
Det föreliggande förslaget innehåller ett förfarande med förtida, välinformerade godkännanden, varigenom det endast är när man fått ett positivt svar från den behöriga myndigheten i det berörda landet som en transport kan lämna en gemenskapshamn.
Mer restriktiva förfaranden skulle bestraffa lagliga och lovvärda transaktioner, till exempel begagnade kläder från Oxfam, om vilket även vi har tagit emot en rapport.
Jag välkomnar tillfället att få klarlägga de frågor som ställdes av både fru Jackson och herr Brown om sådana saker som återexport av begagnade kläder, vilket räknas som avfall.
Detta är på inget vis avsett att stoppa det.
Det kommer inte att stoppa det förutom i de fall då länder uttryckligen har vägrat att ta emot sådana sändningar, och de är i sin fulla rätt att göra det.
Kommissionen accepterar även ändringsförslag nummer 7.
Granskningsdagen bör ändras till 1998 för att ta hänsyn till den tid som har förflutit sedan förslaget till text först skrevs.
Jag vill även hänvisa till det faktum att herr Telkämper under debatten hänvisade till ett förslag för 1998.
Det hänförs till farligt avfall och bör därför inte blandas ihop med det här förslaget, som huvudsakligen behandlar ofarligt avfall.
Kommissionen har inga invändningar mot ändringsförslagen 8, 9 och 10.
De berör alla klassificeringen av avfall som farligt eller inte farligt.
Bilaga 2 i förslaget till förordning kan bara innehålla ofarligt avfall.
Jag är medveten om att den internationella klassificeringen av avfall ändras regelbundet.
Kommissionen är helt redo att ändra listan, när så krävs.
Som jag sade, godtar vi sju ändringsförslag av tio.
De är inte små textändringar.
Ibland ställer sig kommissionen upp och räknar upp det imponerande antal ändringsförslag som har godtagits, och så berör de bara mindre ändringar av ord.
Det är inte fallet här.
Ett antal betydande förslag har godtagits.
Jag tror att den mest debatterade frågan nu kan skötas på ett sätt som parlamentet kan acceptera och som tillåter att handeln med begagnade varor fortsätter obehindrat, vilket inte innebär att Europeiska unionen påtvingar tredje land sin uppfattning, utan som klart och tydligt låter dem säga " nej ", om det är vad de vill och att, när de inte har svarat, ger dem möjlighet att granska varje sändning innan den går iväg och ser till att deras inställning respekteras.
Jag anser att detta är ett rimligt förslag.
Jag välkomnar det faktum att parlamentet har givit oss möjlighet att förbättra det genom att lägga fram några viktiga ändringsförslag, varav vi är beredda att acceptera flertalet.
Jag hoppas att parlamentet, allteftersom processen går framåt, kommer att känna att vi har lyssnat noga på dem och att det, när vi inte har gjort det, har funnits goda grunder därför, och att förslaget, nu när det läggs fram, upplevs som klokt och systematiskt, rättvist både mot exportörer och berörda länder, och inte påtvingar andra vår uppfattning utan tillåter legitim handel att fortsätta.
