# ID: svediakorp-gov480181
# author: Wurtz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-07-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 501
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, det luxemburgska ordförandeskapet verkar bli febrilt, men spännande.
Under det kommande halvåret får vi se motsägelser mogna fram, motsägelser som kommer att kräva beslutsamma val för Europabyggets framtid.
Den starkaste av dessa motsägelser är den som skiljer social- och sysselsättningspolitiken åt från den finansiella låsning som har inrättats av den aktuella ekonomiska och monetära unionen.
Överallt skärps debatten om den framtvingade marschen mot den gemensamma valutan, om kriteriernas och stabilitetspaktens tvång, om den orealistiska tidtabellen, ja t.o.m. om själva logiken som bär upp hela projektet.
Officiellt säger man att frågan har varit löst sedan fem år tillbaka, men det är först idag som medborgarna konkret kan bekräfta att dessa nyliberala val helt enkelt är oförenliga med ett socialt Europa.
Det är därför som eurokrisen bryter ut överallt.
Trots att Sverige har undertecknat Maastrichtfördraget utan undantag bedömer det nu projektet med den gemensamma valutan som osäkert och vacklande, och bestämmer sig för att inte gå med i valutaunionen 1999.
Därigenom bevisar det landet att det mycket väl är möjligt att göra ett nytt val med stöd av nya erfarenheter.
Storbritannien å sin sida väntar sig att kunna göra en bedömning på grundval av verifikationshandlingar för att kunna bestämma sig.
I Frankrike har premiärministern själv meddelat att han, vid rätt tidpunkt, kommer att redogöra för konflikterna mellan de sociala kraven och marschen mot euron för den allmänna opinionen, för att den skall kunna bestämma sig.
Idén om att skjuta upp projektet med den gemensamma valutan vinner terräng.
Vad bättre är, det är inte längre ett helgerån att ställa frågan: Borde man inte arbeta om projektet?
Man har t.ex. trott att en sänkning av de offentliga sociala utgifterna skulle minska underskotten.
Nu fungerar inte det, och därför tar man till konstgjorda metoder för att respektera kriterierna.
Varför inte istället välja en väl riktad stimulering av de offentliga sociala utgifterna, med andra ord, utgifter som bidrar till högre tillväxt och fler riktiga arbeten, och därmed större offentliga och sociala inkomster, vilket minskar underskotten?
Denna politiks instrument för valutasamarbete borde i våra ögon inte vara en gemensam valuta, med andra ord en anpassning efter den starkaste valutan med alla de ekonomiska och politiska konsekvenser som det får, utan en allmän europeisk valuta, de nationella valutornas verkliga union för samarbete.
I vilket fall som helst har stunden kommit för att acceptera en öppen debatt, fri från tabun, om frågan som alla bär med sig, inte motståndarna till Europa, utan tvärtom, de som vill att Europa skall lyckas.
Denna fråga är följande: Vad är det som man i grunden måste förändra i Europabygget för att medborgarna skall känna igen sig i det och sluta upp kring det på nytt?
Detta är i mina ögon de närmaste sex månadernas stora utmaning.
