# ID: svediakorp-gov480128
# author: Souchet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-07-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 565
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Eftersom våra institutioner är så förtjusta i rollen att överallt ge tillrättavisningar i fråga om respekt för lag och rätt, skulle det göra dessa gott att tillämpa den stränghet de kräver av andra på sig själva.
Men förutsättningarna för debatten om finansieringen av GUSP som just ägde rum, visar än en gång hur sällan parlamentets majoritet respekterar rättsreglerna.
När man tar upp de här reglerna, vilket framför allt mina kolleger Fabre-Aubrespy och Berthu just gjorde, är ordförandens oföränderliga svar följande: " Juridiskt sett har ni fel, eftersom ni tillhör en politisk minoritet ... ".
Vad fruktade alltså strategerna bakom det här framtvingade förloppet genom att påskynda och, med misstänkt brådska, improvisera kammarens granskning av en text som inte ens har underställts utskottet för utrikesfrågor?
Man har med förvåning kunnat konstatera detta utskotts absoluta tystnad, medan det ändå helt legitimt kunde ha åberopat sin behörighet när det gäller innehållet, eftersom den interinstitutionella överenskommelsen inte bara avser de finansiella aspekterna, utan även hela verkställandet av GUSP.
Man har också kunnat konstatera att betänkandet av Samland drar fördel av ett gynnsamt yttrande från utskottet för institutionella frågor trots att den här punkten aldrig har förekommit på dess föredragningslista.
Man har också kunnat konstatera den förhastade och slarviga debatt som organiserades mycket nonchalant av budgetutskottet igår eftermiddag.
Man har slutligen kunnat konstatera kammarens två dominerande partiers förvånande vägran att uttala sig om betänkandet av Samlande i förmiddags.
Varför denna brådska?
Varför dessa anomalier?
Fruktade man att vissa förhandlingsparter, som plötsligt skulle ha blivit mer medvetna om insatserna, skulle ångra något i sista minuten, trots att de fortfarande håller på att förhandla om ett antal mycket viktiga artiklar (däribland den artikel som stöder den interinstitutionella överenskommelse som vi granskar) i ett trots allt välkänt fördrag som antogs vid toppmötet i Amsterdam?
Den här institutionella överenskommelsen uppvisar, liksom, det vill jag påminna om, dess föregångare, ett " juridiskt monsters " alla kännetecken.
Det är inte bara så att villkoren för slutandet av de här avtalen inte formuleras tydligt; dessa avtal, som inte skall ratificeras av de nationella parlamenten, tolkar likväl fördragen, som ju måste ratificeras.
Vilka märkliga juridiska företeelser dessa interinstitutionella överenskommelser är, med hjälp av dem ger de europeiska institutionerna sig själva behörighet att tolka fördragen!
Dessutom har parlamentet i det här fallet just uttalat sig om en överenskommelse som saknar den rättsliga grund den åberopar, eftersom förhandlingen om artikel J 18 än idag inte är avslutad ... och därmed är den givetvis inte ratificerad!
Det skulle slutligen, i fråga om innehållet, finnas mycket att säga om förvanskningen av en mellanstatlig politik, vars mellanstatliga karaktär högtidligt bekräftades vid toppmötet i Amsterdam, genom att göra dess finansiering överstatlig.
Här handlar det om en verklig överföring av faktiska befogenheter, eftersom man genom att klassificera utgifterna för GUSP som icke-obligatoriska utgifter ger Europaparlamentet sista ordet, och därmed i praktiken berövar de styrande den verkliga kontrollen över Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Med det här sättet att gå till väga får vi varken demokrati eller insyn, och inte heller realism, eftersom man aldrig har sett någon beslutande församling effektivt föra utrikespolitik ...
