# ID: svediakorp-gov480078
# author: Hänsch (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-07-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,511
# sentences: 129
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar!
Herr ordförande Santer!
Det är bra att Ni först och främst lägger fram Agenda 2000 för Europaparlamentet, och jag välkomnar den varmt!
Jag hade dock välkomnat den ännu mer, om inte en talare från kommissionen i går kväll redan hade presenterat väsentliga innehåll i Agenda 2000 för pressen!
(Applåder) Agenda 2000 visar att Europeiska unionen har ett ansvar för hela Europa, men den är mer än bara ett koncept för utvidgningen.
Den är ett i sig sammanhängande koncept för framtiden i Europeiska unionen i början av nästa årtusende.
Det är ett sammanhängande, slutet koncept, som Ni har lagt fram för oss.
Ni har gjort allt, mina damer och herrar från kommissionen, som för ögonblicket är möjligt.
Men det kommer inte att räcka för att möta morgondagens krav.
Mycket måste och kommer inom loppet av de kommande månaderna att diskuteras i detalj, hos oss i parlamentet, i det offentliga, i regeringarna och med regeringarna.
Det är rätt och riktigt.
Men eftersom rådsordföranden är här i morgon - vilket jag gläder mig åt - vill jag via honom vädja till medlemsstaternas regeringar: Börja nu inte med att prata sönder, repa upp eller stycka sönder konceptet!
Europeiska unionen behöver ett sammanhängande och helgjutet koncept för att nå målen och för att bedriva en bra politik!
Regeringens hönsgårdspolitik måste upphöra, där var och en av de femton regeringarna plockar upp ett korn än här än där och sedan förklarar det hela till en gemensam politik!
(Applåder) Vi önskar och vill att de östeuropeiska staterna och Cypern inträder i Europeiska unionen.
Det anser vi vara oundvikligt och nödvändigt.
Det är vår politiska och moraliska förpliktelse gentemot det folk, som har återvunnit sin frihet.
Vi som sedan flera år, delvis sedan årtionden, hör till unionen, vi tror att vi kan reagera lite surmulet på det som är europeisk politik och Europeiska unionen.
Befolkningen i Östeuropa ser i Europeiska unionen, i Europas enande det stora hoppet för sin framtid, och vi måste och vill honorera denna förhoppning!
Det handlar inte bara om att fördela subventioner eller om att transferera medel, utan det handlar om att vi inser att detta Europa är en sluten, kulturell och moralisk värdeenhet i världen och inte bara en bakgård för subventioner!
(Applåder) I detta parlament och i min parlamentsgrupp kommer det inte att vara någon brist på vilja att vara vuxen denna stora utmaning.
Utvidgningen är inte bara en moralisk förpliktelse.
Det är också i vårt intresse, i ett helt kallt intresse för medlemsstaterna i Europeiska unionen och för Europeiska unionen som helhet.
Helt klart kommer det att kosta, det kommer att uppstå politiska problem, för övrigt inte bara för oss, utan även för länderna i Östeuropa.
Det handlar nämligen även om att de övertar de sociala, ekonomiska och ekologiska regler, som vi har kommit fram till i denna Europeiska union.
Framför allt handlar det om att skapa eller att stödja politisk stabilitet.
Därför säger jag att vi för alla regler i Europeiska unionen, för övertagandet av EG: s regelverk kan vi fastställa övergångstider och -frister.
För demokratin kan det vid utvidgningen emellertid inte finnas någon övergångsfrist.
Vi måste naturligtvis fråga oss: Vad kostar inträdet?
Ni, ordförande Santer, har kommit med ett förslag till finansiering.
Vi får emellertid inte nöja oss med att fråga vad inträdet kostar, utan vi måste även fråga oss vad ett icke-inträde av de östeuropeiska staterna kostar.
Då står det helt klart för oss: Antingen exporterar Europeiska unionen genom utvidgning ekonomisk, politisk, social och ekologisk stabilitet till öst, eller också kommer vi en vacker dag att vara tvungna att importera instabilitet från öst.
Inför detta alternativ är vårt kommande beslut mycket lätt!
(Applåder) Vi måste inte bara fråga oss, vilka och hur många östeuropeiska stater som är mogna för ett inträde i unionen, utan även frågan om vilka länder och hur många inträden vi kan kosta på oss under de kommande åren är berättigad.
Den utmaning som vi står inför består också i att göra östutvidgningen acceptabel för medborgarna i vår union.
Samtycket till utvidgningen är större i den politiska klassen i medlemsstaterna än i befolkningen.
I allt vad vi gör måste vi vara medvetna om detta.
Vi vill exportera stabilitet.
Först måste vi dock vara stabila själva.
Det innebär att unionen en gång för alla måste göra sina egna hemläxor!
Den måste bidra till att skapa sysselsättning i Europeiska unionen.
De 18 miljoner arbetslösa kommer inte att acceptera att Europeiska unionen lastar på sig nya problem, innan den har löst problemet med sysselsättningen!
(Applåder) I detta sammanhang måste toppmötet i Luxemburg i november visar på nya vägar, nämligen att unionen äntligen koncentrerar sin politik på sysselsättning, på att skapa arbeten.
En framgång i Luxemburg är också ett bidrag till att göra utvidgningen acceptabel.
Vad kostar utvidgningen?
Ordförande Santer, jag vill inte här och nu sätta mig in i kostnaderna - det kommer Europaparlamentet, det kommer min parlamentsgrupp att göra under de kommande månaderna.
Jag vill inte värdera kommissionens reformförslag just nu, vid en första anblick verkar de vara trovärdiga.
Hur det än må vara, står ett klart - vilket även klart framgår ur Era ord: Utvidgningen är ingenting man kan få till nolltaxa, varken till den finansiella, den politiska, eller den institutionella nolltaxan.
Om de finansiella kostnaderna: Debatten behövs fortfarande, men en princip, ordföranden, vill jag slå fast i dag.
En revisionsklausul måste in i budgetplanen, som fastställer att även budgetplanen måste revideras vid ett inträde av nya medlemsstater.
Därvid handlar det inte om att utvidga den finansiella ramen utöver 1, 27 % av bruttonationalprodukten.
Det handlar om att uttömma den till 100 % och att omfördela utgifterna inom ramen.
Det handlar också om en eventuell korrektur av inbetalningsmekanismen.
Denna korrektur skall inte gå på bekostnad av de fattigare, så kallade nettomottagarna och till förmån för de rikare, så kallade nettobetalarna, utan det handlar om att sörja för mer rättvisa mellan de rikare, mellan nettobetalarna.
(Applåder) Finansiellt existerar utvidgningen inte till nolltaxa, inte heller politiskt!
Ni, ordförande Santer, har anmält en fortsättning av reformeringen av jordbrukspolitiken.
Även detta vill jag inte diskutera i detalj.
Vi ser ju alla att det är nödvändigt.
Förvisso får inte utvidgningen bara bäras av lantbrukarna, men den som helt enkelt vill vältra över dagens system på Östeuropa, han gör utvidgningen obetalbar.
Vi är beredda på en reformering av strukturfonderna.
Jag välkomnar de grunddrag och de avsikter, som Ni har framfört.
Det är ett politiskt, ekonomiskt och även socialt ofog, om varannan EU-medborgare lever i ett EUstödområde!
Det kommer vi i framtiden inte längre att kunna eller vilja stå ut med, eftersom det inte är någon vettig stödpolitik för Europeiska unionen.
Om de institutionella kostnaderna: Amsterdamtoppmötet har inte gjort Europeiska unionen redo för utvidgning.
I dagens utformning är Europeiska unionen inte redo att möta utmaningarna efter sekelskiftet.
Då räcker det inte att utöka de institutionella reformerna en aning här - t.ex. vid röstfördelningen i ministerrådet - för att skära ned en aning på annat håll, t ex på antalet kommissionsledamöter.
Det räcker heller inte att hänföra sig till det dock mycket obskyra tilläggsprotokollet från Amsterdam, vars tolkning ännu kommer att sysselsätta flera juristgenerationer.
Detta lämnar jag nu en gång därhän.
På allvar: Utvidgningen, det vill säga Europas öde, kan väl inte hänga på, om det finns femton, sexton, tjugo eller tjugotvå kommissionsledamöter och om land X eller land Y har tio eller tolv röster i ministerrådet!
Det hela är ju absurt, det kan väl ändå inte vara målet för Europeiska unionen!
(Applåder) Utvidgningsförmågan beror på att vi äntligen lyckas uppnå majoritetsbeslut i hela beslutsområdet för denna union!
Den beror också på, om vi lyckas med att skapa en ny jämvikt mellan den nödvändiga flexibiliteten i en större union och en nödvändig större stabilitet i en utvidgad Europeisk union.
Denna balans måste vi ännu finna.
Vi får inte förlora oss i inskränkta debatter om antal kommissionsledamöter, eller om röstfördelning.
Vi vill ha och vi önskar en ordentlig reform.
En ordentlig reform, inte bara en korrektur av den ena eller den andra institutionen!
Santer, jag är Er utomordentligt tacksam för att Ni har klargjort detta.
Vi behöver denna ordentliga reform före det första inträdet och inte efter vilket inträde som helst!
(Applåder) Jag tillägger: Detta kan inte åstadkommas genom en regeringskonferens, som i nattens mörker hektiskt och osammanhängande snickrar ihop ett fördrag utan ordning och reda!
(Applåder) Det skulle vara ett fördrag, där ingen kan urskilja vad som är början och vad som är slutet!
Inte alla regeringar har begripit att den kommande utvidgningen - oavsett om den kommer till stånd med fem, sex eller elva nya medlemsstater - inte kan jämföras med någon utvidgning i det förgångna, varken med den som skedde 1973, den som skedde 1985 / 1986, eller den som skedde 1995.
Denna utvidgning kommer på ett eller annat sätt att förändra unionen i grunden.
Det kommer att vara en annan union efter det att vi har tagit upp Östeuropa i denna union.
Inte alla regeringar i unionen har förstått sambandet mellan utvidgning och reform.
Att utvidga och gå på i ullstrumporna som hittills går inte.
Utan reform kommer en utvidgad union mycket snabbt att upplösas i ett rent och skärt frihandelsområde.
Detta är inte vårt mål.
Jag säger med all tydlighet: Om priset för utvidgningen är en upplösning av unionen till ett rent och skärt frihandelsområde, får detta pris inte betalas!
(Applåder) Det skulle vara ett för högt pris, inte bara för de medlemsstater, som i dag tillhör Europeiska unionen, utan även för Öst- och Centraleuropa.
De vill nämligen gå in i en fungerande union, i en union, som är i stånd att uppfylla de uppgifter, som den måste uppfylla, en union, som är i stånd att ge dem hjälp och solidaritet, och inte en union som befinner sig i upplösning!
Av regeringarna säger vissa ja till utvidgningen, ett stadigt ja, men nej till en reform av unionen.
De vill ingenting annat än att denna union löses upp i ett frihandelsområde.
Sedan finns det andra regeringar, som säger nej till reform för att förhindra utvidgningen.
Det fallet finns också.
Jag varnar för att vi skall falla i den fällan.
Den som nekar till utvidgning för att förhindra reform, kommer att förhindra utvidgningen, men då inte heller få någon reform.
Det är det problem, som vi kommer att stå inför under de kommande åren.
Kommissionen föreslår att börja förhandlingar med 6 länder, 5 + 1.
Jag vill betona, vad kommissionsledamot van den Broek sade om Cypern - att detta kan och måste gälla som katalysator.
Utvidgningsförhandlingarna med Cypern måste användas för en lösning av Cypern-problemet.
Man måste också se upp att Cypern därvid inte bara tas som gisslan av en förhandlingsovillig.
(Applåder) Övriga fyra och andra skall vi sörja för på ett speciellt sätt genom denna europakonferens.
Nåväl.
Vi kommer att kontrollera vad detta kan föra med sig.
Det finns ju även ett annat koncept, att vi påbörjar förhandlingarna med alla gemensamt, men naturligtvis inte slutar med alla samtidigt.
Det måste - hur som helst - i varje enskilt fall handla om att vi differentierar, men inte tränger undan någon.
Under de kommande månaderna måste vi kontrollera, om europakonferensens koncept är lämpligt för att garantera detta.
Denna europakonferens får inte vara ett rent och skärt debattforum, den måste kunna träffa avtal, åtminstone inom den andra och den tredje pelaren.
(Applåder) Tillåt mig för övrigt att komma med en personlig anmärkning: Jag föreslog ett liknande koncept i ett strategibetänkande i detta parlament redan under början av 1993.
Jag sade detsamma på det europeiska toppmötet i Essen.
Då fick det ingen respons.
Det gläder mig att kommissionen nu har tagit upp ämnet.
Om sex nya stater, eller fler, ett står klart: För oss - jag talar för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp - finns det inget sammanhang med Natos utvidgning.
Vi inskränker oss inte till de tre länder som Nato vill ta in.
Ett land kan varken uteslutas från förhandlingarna för att han inte är närvarande i Madrid, eller tvingas att delta i vår förhandlingsrunda, eftersom han i Madrid först vägrades inträde i Nato.
Medlemskapet i Europeiska unionen är inget tröstpris för att man gått miste om Natomedlemskap, det har sitt eget värde och måste även behandlas därefter!
(Applåder) Att börja med sex länder - nåväl.
Jag har sagt att vi kommer att fundera på, om detta är det vettigaste.
Den som är av annan uppfattning, än det som Ni föreslår, måste också säga hur vi kan gå i land med det hela och hur det skall betalas.
Detta gäller för övrigt också - jag ser det ju framför mig - för statsministrarna och regeringscheferna i december, om de har tänkt sig något annat.
Då måste de också säga hur detta skall klaras av och hur det skall betalas.
I varje fall kommer det att vara en stenig väg för oss alla, för befolkningen och länderna i öst - eftersom de nu måste ta till oerhörda ansträngningar för att klara av vad vi fastställer för dem - men stenig även för oss.
Även vi, Europeiska unionen, måste vara beredda på utvidgning.
Kommissionen, ni har i dag gett Ert bidrag till det hela.
Jag vill gratulera Er till detta.
Medlemsstaterna har hittills inte bidragit.
Vi, Europaparlamentet, kommer att ge vårt bidrag under de kommande månaderna, före toppmötet i Luxemburg och därutöver.
Det handlar om ingenting mindre än Europas framtid!
(Livliga applåder)
