# ID: svediakorp-gov480076
# author: Santer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-07-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,649
# sentences: 142
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, herr rådsordförande, ärade ledamöter, den 17 januari 1995 uttalade jag mig inför ert parlament för att visa hur jag tänkte mig att den här kommissionens mandat skulle utnyttjas, det mandat som löper ut under nästa sekels första dagar.
Jag påminde då om utvidgningsperspektivet.
Jag tog upp de interna reformer som man behöver ta itu med för att förbereda sig för ett större Europa, men också för ett starkare Europa.
De reflektionsarbeten som vi har lett under de senaste två och ett halvt åren har i grunden aldrig förlorat dessa två mål ur sikte: att förstärka Europeiska unionen, att förbereda utvidgningen.
Jag tillhör inte de som anser att Europeiska unionen kan utöka antalet medlemmar utan att riskera sitt politiska projekt.
Vi vet av erfarenhet att antalet medlemmar komplicerar och förhalar vår beslutsprocess, men vi är också många som bedömer att den historiska insatsen, som en öppning mot nya demokratier innebär, utan tvekan väger tyngre än andra överväganden.
Det enade Europa som vi lade grunden till 1952, och som vi bygger upp sedan mer än 40 år, detta Europa som, det säger jag med stolthet, har genomfört stora saker, ser nu ett slut för sina artificiella uppdelningar.
Det är en historisk möjlighet som för med sig djupa förändringar.
I enlighet med Europeiska rådets önskan från mötet i Madrid 1995, lägger kommissionen idag fram ett samstämmigt utkast för att behandla en mängd frågor som är komplexa, men framför allt ömsesidigt beroende, tillåt mig att insistera på denna sista punkt.
Man kan inte utforma fortsatta jordbruksreformer eller en reform av strukturpolitiken, utan att samtidigt ta hänsyn till utvidgningen och finansiella krav.
Det är den ekvationen som kommissionen har satt sig att lösa genom att utarbeta meddelandet " Agenda 2000 ".
Fördjupningen och utvidgningen framställs ibland som motsatta mål, eftersom en större union nödvändigtvis blir mer skiftande och mer komplex, och eftersom nya samhörighetsband kommer att tillföras de som idag enar medlemsstaterna, och eftersom det kommer att vara svårare och ta längre tid att fatta beslut i en utvidgad union.
Och dessa hinder, mina damer och herrar, är reella.
De kan inte förbigås med tystnad, för kommissionen vill inte att utvidgningen på något sätt skall vara ett förhastat steg.
Dessa hinder kräver ett dubbelt bemötande: införandet av euron den 1 januari 1999 som planerat och utvecklingen av interna politikområden, samt dessutom omstöpningen av våra institutioner.
När det gäller den institutionella reformen skall jag vara tydlig: om vi vill att Europeiska unionen skall förbli en framgångsmodell utan föregångare, om vi vill bevara vår handlingsförmåga, trots belastningen att vara så många, om vi vill att alla medborgare i Europa erkänner legitimiteten i unionens beslut, om, kort sagt, män och kvinnor i politiken förblir beslutsamma att bygga upp Europa, så måste vi acceptera att gå längre med reformen av institutionerna och beslutsförfarandena.
(Applåder) Regeringskonferensen som just har avslutats i Amsterdam ger ett första svar.
Men vi vet redan att det inte räcker.
Och det är innebörden i protokollet om institutionernas framtid, en bilaga till Amsterdamfördraget.
För att staka ut vägen tycker jag det är nödvändigt att redan nu förse oss med en bra tidsplan.
Innan varje utvidgning - och jag menar verkligen varje utvidgning - måste vi fastställa röstviktningen i rådet, efter att vi har minskat antalet kommissionärer till en per medlemsstat.
För kommissionen är det ytterst viktigt att finna en politisk överenskommelse om den här reformen innan sekelskiftet.
Sista minuten-stämningen - den fick vi erfara i Ioannina - ger knappast upphov till bra beslut.
I enlighet med det institutionella protokoll som jag nyss talade om, kommer inte Europeiska unionen att kunna utvidgas med mer än fem medlemmar utan en mer omfattande reform av de bestämmelser i fördraget som avser institutionernas sammansättning och funktion.
Kommissionen anser att det finns anledning att tillkalla en ny regeringskonferens så snart som möjligt efter år 2000.
(Applåder) Herr ordförande, meddelandet Agenda 2000 innehåller tre stora sektioner: att förstärka unionens politikområden, att påbörja utvidgningen på bästa sätt och att ställa upp en finansiell ram.
Jag skall börja med att ta upp unionens politikområden och de reformer som vi nu måste ta itu med.
Dessa reformer måste först och främst utformas för unionens medborgare.
Vi måste utforma dem i förhållande till de utmaningar som väntar oss.
Jag kommer därför att nämna de demografiska hindren, tillkomsten av ny teknik, informationssamhället, omstruktureringarna, ekonomiernas ökade beroende av varandra samt nödvändigheten av att ge Europa en starkare internationell framtoning.
Jag vill tillägga att vi också måste göra en helhetsvision gällande, för att få ett grepp om utvecklingen av gemenskapens åtgärder.
Man kan inte längre hantera stora politikområden var för sig, behandla våra program som lika många oberoende instrument, kort sagt, låta den högra handen nonchalera vad den vänstra handen gör, eftersom en samordnad mobilisering av alla våra medel är mer nödvändig än någonsin.
Vi måste slutligen ta hänsyn till det som är väsentligt och till det som är mindre väsentligt.
Förtroendepakten för sysselsättningen som jag lade fram här i kammaren för mer än ett år sedan inspirerades av samma övergripande sätt att gå tillväga.
Besluten som fattades i Amsterdam i fråga om stabilitets- och tillväxtpakten ger oss rätt i det.
Kommissionen har tagit fasta på fyra stora mål för den gemensamma inre politiken: att skapa förutsättningar för en varaktig tillväxt, att grunda tillväxten på kunskap, att genomföra en grundlig modernisering av anställningssystemen och till sist att främja ett solidariskt och säkert samhälle, som är mån om det allmänna intresset och som respekterar miljön.
För att verkställa de här riktlinjerna föreslår kommissionen att man ökar den inre politikens relativa andel av gemenskapens budget, samtidigt som man koncentrerar sig på prioriteringar som forskning och utveckling, utbildning och, självklart, de stora näten.
Kommissionen måste tänka om när det gäller sin egen roll och koncentrera sin verksamhet på de här huvudsakliga uppgifterna, och kommissionen skall, vilket tillkännagavs vid regeringskonferensen, genomföra en omgruppering, omdefiniera sina uppgifter, och även genomföra en motsvarande omorganisation av sina enheter.
Herr ordförande, den ekonomiska och sociala sammanhållningen har efter hand blivit en av pelarna i det europeiska bygget.
Det målets politiska prioritet måste klart och tydligt bevaras.
Utvidgningen till nya länder med en lägre utvecklingsnivå ökar ytterligare nödvändigheten av det.
Att minska regionala skillnader, att stödja regioner under ekonomisk omvandling, att utveckla mänskliga resurser överallt i unionen - här har vi tre tydliga prioriteringar som kommissionen har lyft fram och som bör ta sig uttryck i tre motsvarande mål.
Genom att i det här läget gå från sju till tre mål kommer unionen att öka effektiviteten och synligheten i sin strukturella verksamhet.
Vid sidan av den tematiska koncentrationen förordar vi en större geografisk koncentration.
Just nu åtnjuter mer än hälften av unionens befolkning strukturstöd, vilket är överdrivet.
Vi måste få ner andelen till under 40 %.
I det sammanhanget kommer valbarhetskriterierna för mål 1, som är avsett för sent utvecklade regioner - dvs. under 75 % av gemenskapens BNP, att tillämpas på ett strikt sätt, med en gradvis phasing out, alltså övergångsperioder för de regioner som inte längre kan komma ifråga.
Det här tillvägagångssättet, kombinerat med upprätthållandet, i termer av BNP, av den allmänna insatsen för sammanhållning fram till 1999, kommer både att göra det möjligt att bemöta de faktiska behoven av strukturstöd i den nuvarande unionen, och att ta hänsyn till nya samhörighetsband som uppstår i samband med utvidgningen.
I konkreta termer skulle det ta sig uttryck i ett anslag på 230 miljarder ecu för perioden 2000 till 2006, för de nuvarande femton medlemsstaterna, och 45 miljarder ecu för de nya medlemsstaterna.
För de femton är det alltså en ökning på 15 % under perioden, koncentrerat på de minst gynnade regionerna.
Sammanhållningsfonden kommer att förbli det främsta instrumentet för att hjälpa de länder som har störst svårigheter med den ekonomiska återhämtningen och konvergensen.
Kommissionen föreslår alltså att den här fondens anslag förnyas eftersom den uppmuntrar projekt som rör miljö och transporter.
Det här verktyget kommer att vara av stort intresse för de framtida medlemsstater som har stora investeringsbehov i det avseendet.
Eftersom det i första hand gäller ett sammanhållningsinstrument föreslår kommissionen att de länder som i fortsättningen skall åtnjuta det stödet, är de som deltar i euroområdet och vars BNP per invånare är under 90 % av genomsnittet i unionen.
Kommissionen anser emellertid att det på halva vägen är nödvändigt att granska vilka länder som kan få sammanhållningsfondens stöd.
Kommissionen kommer slutligen att se till att införa en förenklad och decentraliserad förvaltning av strukturfonderna samt att inrätta strukturer för utvärdering och lämpliga kontroller, i ett förstärkt partnerskap.
Herr ordförande, alltsedan den europeiska integrationens början har den gemensamma jordbrukspolitiken gjort sig gällande som ett av de grundläggande politikområdena.
Jag tror fullt och fast att den kommer att förbli det europeiska byggets centrala beståndsdel, vilket den med framgång har varit under de fyrtio senaste åren.
För att bekräftas och utvecklas har den gemensamma jordbrukspolitiken behövt reformeras kontinuerligt.
Marknadernas utvecklingsmöjligheter på lång sikt visar att stunden är kommen för en ny reform.
Vi vill både bevara vårt konkurrenskraftiga och exportorienterade jordbruk samt utveckla landsbygden.
Den här reformen bör vara en förlängning av den från 1992, en reform som då var mycket kritiserad och som ledde till att överskotten eliminerades och till att jordbrukets inkomster höjdes avsevärt.
En ytterligare anpassning till världspriserna, vilket föreslås av kommissionen, kommer inte endast att möjliggöra en ökning av jordbrukets framtida konkurrenskraft inom såpass viktiga sektorer som spannmål och nötkött.
Det kommer också att placera unionen i en styrkeposition inför de framtida handelsförhandlingarna som kommer att äga rum vid Världshandelsorganisationen.
Den här anpassningen kommer till sist att göra de nya medlemsstaternas successiva integration lättare tack vare en dubbel prisutveckling: sänkta priser inom unionen och höjda priser i Central- och Östeuropa.
Detta schema kommer också att minska risken för en okontrollerad tillväxt av produktionen i de framtida medlemsstaterna.
Jag vill tillägga att de alarmerande prognoser, som jag har kunnat läsa här och var om utvidgningens kostnad för den gemensamma jordbrukspolitiken, absolut vederläggs av våra analyser.
Kommissionen förutser en sänkning av de institutionella priserna, och jag vill insistera på termen institutionell.
Prissänkningarna blir betydande för spannmål och nötkött, måttligare för mjölk och underställs ett kvotsystem, som det är klokt att bevara på det här stadiet.
Sänkningarna kommer naturligtvis att kompenseras med ökade inkomstbidrag.
Konsumenten kommer alltså att direkt dra fördel av den nya metoden medan det allmänna stödet till jordbruket kommer att öka något.
Men jag skulle vilja understryka att vi inte kan tillåta oss att överkompensera för de inkomstförluster som orsakas av prissänkningar.
Det är därför kommissionen räknar med kompensationer som ligger under 100 %, ett förslag som berättigas av det faktum att marknadspriserna enligt våra analyser kommer att förbli högre än de institutionella stödpriserna.
Därav vårt förslag att fastställa ett särskilt tak för utnyttjande av alla direkta inkomststöd som finansieras av gemenskapen.
Jag talade nyss om konkurrenskraften, men jag skulle också vilja ta upp landsbygdens utveckling, den nödvändiga omvandlingen mot ett jordbruk som står närmare människan, närmare miljön och som också är mer mån om kvaliteten på produktionen.
Vi bör i större utsträckning utforma jordbruksstrukturpolitiken som en komponent för social och ekonomisk balans i landsbygdsområden.
Vi bör också understryka jordbrukets miljömässiga aspekt.
För de ändamålen föreslår kommissionen att landsbygdspolitikens instrument anpassas, till exempel genom att mycket klart och tydligt betona de strukturella följdåtgärder som finansieras av EUGFJ.
Samtidigt önskar kommissionen att man ökar de finansiella medlen till åtgärder för jordbruk och miljö.
Kommissionen skall för övrigt föreslå att rådet tillåter medlemsstaterna att införa ett villkorsförhållande mellan direkta betalningar och respekten för miljöbestämmelser.
Herr ordförande, den andra delen i Agenda 2000 ägans åt utvidgningens utmaning.
Här dras slutsatser som följer av den grundliga analysen av situationen i de olika kandidatländerna, i förhållande till de politiska och ekonomiska kriterier som formulerades i Köpenhamn.
Det är med utgångspunkt i de slutsatserna som kommissionen formulerar precisa rekommendationer om varje kandidatur och starten av förhandlingsprocessen.
Jag är säker på att en uppmärksam läsning av de dokument som kommissionen idag lägger fram kommer att övertyga er om det seriösa och objektiva i vårt arbete.
Jag har alltid sagt att kommissionen kommer att ta sitt ansvar med hjärta och samvete, och det har den gjort, vare sig det handlar om demokratiska villkor, ekonomiska framtidsutsikter eller förmågan att ta över EU: s regelverk.
Demokrati, mänskliga rättigheter och respekt för minoriteter samt rättsstaten utgör förutsättningar som det inte är möjligt att kompromissa om.
Det nya Amsterdamfördraget bekräftar det synsättet.
Endast demokratiska stater som respekterar mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och rättsstaten kan tillhöra Europeiska unionen.
På det området är det knappast möjligt att ta några risker.
Man kan förlänga en statistisk kurva eller utvärdera ekonomiska tendenser, men man kan inte låta tvivlet råda i fråga om demokrati.
Det är av den anledningen som kommissionen tvingas konstatera att Slovakien inte uppfyller Köpenhamns politiska kriterium, vilket utesluter att en förhandlingsstart.
Herr ordförande, läget är ett helt annat på det ekonomiska planet.
Det faktum att ett land just nu inte har en marknadsekonomi som är fullt utvecklad och som kan bemöta konkurrenstrycket inom unionen, är inte i sig en avgörande faktor.
Det är faktiskt så att inget av kandidatländerna idag uppfyller samtliga ekonomiska kriterier, men vissa av dem har säkert framskridit tillräckligt för att vi rimligtvis skall kunna förutsäga om de kommer att vara redo när det är dags.
Bedömningen av kriterierna är alltså framåtblickande.
Samma anmärkning gäller i ännu högre grad förmågan att tillämpa regelverket.
I det sammanhanget vill jag understryka att det inte är tillräckligt att anta lagar.
Man måste också ha den administrativa kapaciteten för att kunna verkställa dem.
Precis som vid de föregående utvidgningarna bör kandidatländerna, vid förhandlingarnas slut, vara i stånd att tillämpa regelverket, utan att man skall behöva ange alltför långa övergångsperioder och självklart inte heller permanenta undantag, i annat fall kommer vi att få ett uppdelat Europa, ett Europa à la carte.
Det framgår emellertid av våra arbeten att den här möjligheten just nu inte är garanterad för vissa länder.
Efter bedömningen av kriterierna är vår slutsats att det är möjligt att inleda medlemskapsförhandlingar med fem länder, plus Cypern.
Det gäller, i den ordning som deras medlemsansökningar lämnades in: Ungern, Polen, Estland, Tjeckiska republiken och Slovenien.
Jag vill i det avseendet betona att betydande kompletterande insatser är nödvändiga i vart och ett av dessa länder för att ett medlemskap kan bli möjligt på medellång sikt, det framgår för övrigt av individuella råd.
Jag tror det är bra att klargöra att en avslutning av förhandlingarna beror på framsteg som det berörda landet kommer att göra, men inget av det som kommissionen föreslår idag innebär ett avslag av vissa kandidaturer.
Tvärtom, alla kan bli fullvärdiga medlemmar av Europeiska unionen.
Våra förslag innebär att de minst förberedda länderna med bestämdhet bör sträva efter möjligheten till framtida förhandlingar.
Detta är hela innebörden i de partnerskap för anslutning som kommissionen föreslår att upprätta med var och en av kandidatländerna.
Strategin grundar sig på en justering av de brister som har kunnat observeras då yttrandena utarbetades.
Jag kommer att låta min kollega Hans van den Broek mer detaljerat redogöra för den punkten, men jag vill betona att dessa partnerskap för anslutning innehåller tre aspekter för kandidatländerna: att successivt anta regelverket, att göra sig förtrogen med gemenskapens program och arbetsmetoder och slutligen, fr.o.m. år 2000, ekonomiska bidrag för att förbereda anslutningen.
För det ändamålet föreslår kommissionen betydande finansiella anslag för alla kandidatländer i Central- och Östeuropa: 1, 5 miljarder ecu för Phare-programmet, 0, 5 miljarder ecu i jordbruksstöd och 1 miljard ecu för strukturstöd.
Här handlar det naturligtvis om årliga siffror, som representerar 21 miljarder ecu totalt under hela den period som de finansiella perspektiven omfattar.
Kommissionen skall varje år rapportera till rådet om konstaterade framsteg.
Denna objektiva utvärdering gör det möjligt för kommissionen att rekommendera att man sätter igång anslutningsförfarandet för de länder som man ännu inte kommer att inleda förhandlingar med, när stunden väl är inne.
Kommissionen har slutligen tagit till sig idén att kalla samman en konferens med alla europeiska stater som vill bli medlemmar och som är förbundna med unionen genom ett associeringsavtal.
Det framstår som ytterst viktigt att alla dessa länder rådgör närmare med varandra om frågor inom den gemensamma utrikespolitiken eller rättsliga och interna säkerhetsfrågor, som är såpass viktiga för unionens framtid.
Herr ordförande, den nya finansiella ramen som kommer att tillämpas från år 2000 bör täcka en tillräckligt lång period, den bör finansiera både fördjupningen av våra politikområden och utvidgningen samt garantera en sund förvaltning av de allmänna medlen.
För åren 2000-2006 uppfyller kommissionens förslag de här målen samtidigt som man behåller marginaler under gränsen för egna tillgångar, förslaget är att gränsen skall ligga kvar på 1, 27 % av BNP.
Kommissionen bedömer att det är möjligt att fullfölja reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, att upprätthålla insatserna för sammanhållningen och att utveckla inre och yttre politik under den här gränsen.
Samtidigt kan man finansiera en första utvidgningsomgång och inrätta ett viktigt finansiellt program för att förbereda kandidaterna för medlemskap.
Ni undrar hur det kan gå ihop?
Kommissionen har tagit ett antal faktorer i beaktande, i synnerhet de marginaler som det är möjligt att frigöra under jordbruksposten och effekten av en ökad koncentration av de strukturella utgifterna.
Man bör också nämna den ekonomiska tillväxtens frukter och slutligen vinsterna som följer av den finansiella återhållsamheten med de nuvarande finansiella perspektiven.
Man bör påminna om att betalningarna för 1997 befinner sig på en nivå av 1, 17 %, att jämföra med den tillåtna gränsen på 1, 27 % av BNP.
Tillåt mig att nämna några siffror när det gäller de finansiella konsekvenser som Agenda 2000 för med sig: den framtida reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer i slutet av perioden att innebära en ytterligare nettokostnad på omkring 4 miljarder ecu per år.
Trots dessa ytterligare kostnader kommer det fortfarande att finnas en marginal på 4, 7 miljarder ecu under jordbruksposten.
Den marginalen är nödvändig för att bemöta osäkerheten på jordbruksmarknaden, för att garantera en bra integration av de nya medlemsstaterna och för att förbereda sig för framtida utvidgningar.
När det gäller den ekonomiska och sociala sammanhållningen kommer den totala disponibla summan för perioden 2000 till 2006 att höjas till 275 miljarder ecu varav vi reserverar, som jag sa, 45 miljarder till de nya medlemsstaterna.
Av dessa 45 miljarder kommer emellertid 7 miljarder att tas för att finansiera ett strukturstöd för att förbereda alla kandidatländer för ett medlemskap.
Den samlade insatsen av olika stöd för att förbereda anslutningen och för att integrera nya medlemsstater i de gemensamma politikområdena kommer att uppgå till den ansenliga summan 75 miljarder ecu för hela perioden.
Det här, mina damer och herrar, rör sig om en verklig Marshallplan för länderna i Central- och Östeuropa.
Så långt siffrorna.
Jag vill tillägga att allt det här kommer att vara möjligt utan att se över gränsen för egna tillgångar, och av det skälet behöver man inte heller se över finansieringssystemet.
När det gäller denna sista punkt lägger Agenda 2000 fram ett antal överväganden på medellång och lång sikt gällande systemets rättvisa, möjligheten att föra in nya tillgångar och finansiella korrigeringar.
Herr ordförande, ärade ledamöter, av alla de dokument som jag just har lagt fram skulle jag vilja att man erinrar sig två saker: sammanhållning och objektivitet.
Tillåt mig att påminna om mitt inledande uttalande: avsikten med Agenda 2000 är att ta itu med samtliga frågor som Europeiska unionen kommer att konfronteras med i början av det 21: a århundradet.
Fördjupningen av unionens politikområden för att bemöta Europas ständigt växande behov; utvidgningen, eftersom den historiska skyldigheten fordrade ett framåtblickande bemötande, samt ett utkast till en finansiell ram som är förenlig med den ekonomiska och monetära unionen, det projekt som prioriteras av alla.
Vi har nu ställt upp hållpunkterna.
Europeiska kommissionen tar sig an den här tidtabellen med viljan att lyckas.
Jag tvivlar inte på viljan hos medlemsstaterna och samtliga kandidatländer.
Jag tvivlar inte på er vilja, eftersom ert parlament många gånger har uttalat sig för ett starkt och solidariskt Europa som öppnar sig mot de nya demokratierna och som är troget den ambitiösa strävan som fördragen ger det.
Vår framgång, mina damer och herrar, blir Europas framgång!
(Ihållande applåder)
