# ID: svediakorp-gov479697
# author: Söderman (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-07-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,627
# sentences: 73
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar, jag skulle vilja inleda med att tacka för att ni kunde finna tid i det fulltecknade schemat för julisessionen för ombudsmannen att lägga fram sin årsrapport.
Förfarandet att ombudsmannen personligen presenterar sin rapport är utmärkande för att Europaparlamentet följer de fina parlamentariska traditionerna i de medlemsstater som har inrättat en ombudsmannainstitution.
Jag är övertygad om att detta kommer att visa sig vara positivt för våra gemensamma ideal om en öppen och demokratisk europeisk union.
Årsrapporten för 1996 är den första som omfattar ett helt års verksamhet för Europeiska ombudsmannen.
Rapporten handlar till största delen om arbetet med fall, trots att avsevärd administration fortfarande krävdes för att avsluta processen med att inrätta ombudsmannens kontor och för att arbeta fram en informationskampanj.
I framtiden kommer det att vara möjligt att lägga mer tid på klagomål och initiativ.
Jag är övertygad om att resultaten ur den klagandes synvinkel stadigt kommer att förbättras.
Under 1996 hanterade ombudsmannens kontor 1 014 fall.
Av dessa var 842 nya klagomål som inkom under 1996.
De flesta av dessa var inlämnade av privatpersoner, endast 86 kom från företag och organisationer, 29 klagomål framfördes genom ledamöter av Europaparlamentet och tre egna initiativ lades fram under året.
Totalt påbörjades 210 undersökningar 1996.
Berörd institution var Europeiska gemenskapernas kommission i 187 fall, Europaparlamentet i 19 fall och Europeiska gemenskapernas råd i fyra fall.
Dessa siffror återspeglar det faktum att kommissionen är den institution som oftast har direkta administrativa förbindelser med Europamedborgarna.
Undersökningarna slutfördes i 102 fall.
Undersökningarna resulterade i 82 fall i att det inte uppdagades någon bristfällig förvaltning.
Två författare till klagomål tog tillbaka sina klagomål och i tolv fall avgjordes frågan av institutionen på ett för klaganden tillfredsställande sätt.
Det uppdagades 34 fall av bristfällig förvaltning.
32 av dem behandlades enbart med en kritisk anmärkning till berörd institution eller organ.
Ett klagomål och ett initiativ resulterade i två förslag till rekommendationer till dessa institutioner eller organ.
Det första förslaget till rekommendation godkändes omedelbart av organet i fråga, det andra, som var resultatet av det egna initiativet om bestämmelser för allmänhetens tillgång till handlingar, verkar i allmänhet ha fått ett gott mottagande.
Så långt har det inte funnits tillfälle att lägga fram en specialrapport om bristande förvaltning inför Europaparlamentet.
Detta beror delvis på att gemenskapens institutioner och organ har intagit en samarbetsvillig attityd gentemot ombudsmannen, i synnerhet genom att söka efter vänskapliga avgöranden direkt med klaganden.
Dessutom tar det ovillkorligen tid att slutföra de förfaranden som upprättats för att hantera fallen och många undersökningar har ännu inte nått ett stadium, där det skulle kunna vara lämpligt med en specialrapport.
Det första tillfället att lägga fram en specialrapport kommer troligtvis dyka upp senare i år.
Under diskussionen förra året kommenterade jag det faktum att många klagomål låg utanför det mandat som fördraget givit ombudsmannen.
Under det första året visade det sig att 35 % av klagomålen täcktes av mandatet.
Trots att många nationella ombudsmän har samma problem, anser jag fortfarande att andelen klagomål utanför mandatet är rätt stor.
Man kan även hävda att den stora andelen klagomål som anses ligga utanför mandatet, visar att ombudsmannen tolkat termen bristande förvaltning för snävt.
I vår rapport för 1995 fastslogs det att " det handlar om bristfällig förvaltning om en av gemenskapens institutioner eller organ underlåter att agera i enlighet med fördragen och gemenskapsakterna som är bindande för detta, eller underlåter att respektera de bestämmelser och principer som domstolen och förstainstansrätten upprättat ".
Dessutom fastslogs det att " Europeiska ombudsmannen måste ta hänsyn till kraven under artikel F i fördraget om Europeiska unionen att gemenskapens institutioner och organ skall respektera de grundläggande rättigheterna ".
En lista med exempel på bristfällig förvaltning bifogades den här definitionen.
Samtidigt konstaterades det att nationella ombudsmäns erfarenheter visar att det är bättre att inte definiera bristfällig förvaltning alltför strikt.
Betänkandet av utskottet för framställningar om ombudsmannens årsrapport för 1995, för vilket Ahern var föredragande, kommenterade att det skulle vara klokt att i det läget undvika en alltför strikt definition av bristfällig förvaltning.
Nu finns det mer erfarenhet av att tillämpa bestämmelserna som rör Europeiska ombudsmannen.
Eftersom frågan eller definitionen av termen bristfällig förvaltning återigen har kommit upp, tänker jag ge en mer exakt definition i min årsrapport för 1997.
Detta kommer att ge Europaparlamentet och dess ansvariga utskott möjlighet att observera den här frågan och klargöra situationen ytterligare.
Under överläggningarna om årsrapporten förra året kom en annan viktig fråga upp.
Den rörde ombudsmannens befogenhet att inleda undersökningar på eget initiativ.
Jag argumenterade att det var ombudsmannens primära plikt att behandla klagomål och underströk att befogenheten med egna initiativ inte fick användas för lättvindigt.
Den skulle kunna användas om en rad klagomål hade riktat uppmärksamheten mot ett visst organ eller mot en särskild typ av administrativ aktivitet.
Ahern-betänkandet betonade att undersökningar på eget initiativ skulle vara ett viktigt verktyg för ombudsmannen.
Det konstaterade att " denna form av undersökning skulle kunna komma att få en mycket större betydelse under de kommande åren för att komma till nytta för unionens demokratiska funktion och därmed för parlamentet och medborgarna ".
Under debatten förra året hördes en uppmaning om att egeninitiativen skulle användas oftare än vad jag hade påstått.
Det verkade finnas en större opinion för att ombudsmannens verksamhet skulle ha en högre profil.
1996 rörde en tredjedel av de klagomål som ledde till en undersökning de sätt som Europeiska gemenskapernas kommission utövade sitt ansvar såsom fördragens väktare.
Det rörde övervakningen av medlemsstaternas genomförande av sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten.
Liksom det förklaras på sidan 67 och 68 i årsrapporten, verkade det på grundval av de här klagomålen, att kommissionens arbetssätt skapat avsevärt missnöje bland europeiska medborgare.
Jag inledde därför en undersökning av frågan på eget initiativ.
Resultatet blev att kommissionen själv som en fråga om god förvaltningssed skulle överväga att stärka de individuella klagomålens position i sitt arbetssätt.
Initiativet behandlar inte kommissionens diskretionära rätt att besluta om en överträdelse skall framföras till domstolen eller inte.
Brist på insyn var också ett återkommande föremål för de klagomål som ledde till undersökningar.
Liksom det förklaras på sidan 82 i årsrapporten, utgjorde dessa klagomål en viktig faktor i beslutet om att inleda undersökningen på eget initiativ om regler för allmänhetens tillgång till handlingar.
Undersökningen riktades till 15 gemenskapsinstitutioner och organ.
Den innehöll en rekommendation om att införa regler om att allmänheten skall få tillgång till handlingar inom tre månader.
Trots att institutionerna och organen i allmänhet välkomnade den här rekommendationen, visade sig tidsgränsen vara orealistisk.
Den förlängdes senare till slutet av juli 1997.
Med tanke på dess betydelse skulle denna fråga kunna utgöra ett lämpligt fall att lägga fram för parlamentet senare i år som den första specialrapporten.
Samma princip för hur befogenheten att ta egna initiativ skall användas gäller för ombudsmannens nästa undersökning.
Den handlar om vad som verkar vara en ofta och rutinmässig användning av åldersgränser som en tillträdeskrav för gemenskapens institutioner och organ.
Detta har föranlett en rad klagomål till ombudsmannen.
Många av dessa klagomål kommer från de medlemsstater som anslöt sig till unionen 1995 och gör gällande att användning av sådana åldersgränser innebär otillbörlig diskriminering.
Användningen av egna initiativ i noggrant övervägda fall utgör en bra möjlighet för både den berörda institutionen eller organet och ombudsmannen att hantera problem på ett utförligt och nöjaktigt sätt.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och tacka alla gemenskapens institutioner och organ för ett års samarbete i en konstruktiv anda.
I synnerhet skulle jag vilja tacka er, herr ordförande, och er föregångare, Hänsch, för er stöttande och förstående attityd gentemot ombudsmannens arbete liksom gentemot de många ledamöter och tjänstemän vid Europaparlamentet som har varit behjälpliga i det arbetet.
Jag skulle dessutom vilja rikta mig till kommissionen och dess ansvariga ledamot, Anita Gradin och tacka henne för hennes fasta engagemang för en öppen och ansvarsfull förvaltning.
En speciell hyllning bör riktas till kommissionens generalsekreterare, David Williamson, för hans roll i arbetet med att sätta upp de grundläggande principerna för samarbetet med ombudsmannakontoret.
Då han snart skall lämna tjänsten, skulle jag vilja betona hur betydelsefull hans roll har varit för att garantera ett gott resultat av vårt gemensamma arbete för de europeiska medborgarna.
Jag skulle också vilja uttrycka min tacksamhet till ordföranden för utskottet för framställningar, Fontana, till hans föregångare, Newman, och till alla utskottsledamöterna för deras tydligt visade intresse och samarbetsvilja i deras kontakter med ombudsmannakontoret.
Ett särskilt tack bör även gå till Papakyriazis, som har visat en seriös och noggrann attityd i sitt arbete med att upprätta det heltäckande och detaljerade betänkande som vi nu har framför oss och som innehåller många användbara observationer och förslag till ett utvecklat samarbete mellan utskottet för framställningar och ombudsmannen, samtidigt som de två organens självständighet bevaras.
Rättigheten att göra framställningar till Europaparlamentet och rätten att vända sig till den europeiska ombudsmannen utgör tillsammans en unik möjlighet att främja unionsmedborgarnas rättigheter.
Observationerna och förslagen i Papakyriazis betänkande utgör en plattform för att söka efter effektiva sätt att tjäna denna nobla målsättning.
För min del hoppas jag att det kommer finnas tillfälle under den närmaste framtiden att omvandla dessa idéer till genomförbara och praktiska åtgärder för att etablera en friktionsfri arbetsrelation.
(Applåder)
