# ID: svediakorp-gov479611
# author: Kok (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,646
# sentences: 91
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Får jag först uttala mitt tack till de ärade ledamöterna för de lämnade bidragen och också för de uppskattande orden till ordförandeskapet.
De uppskattande orden skall jag gärna framföra, också till kollegorna i det nederländska kabinettet, för med all erkänsla också för en del personliga ord i min riktning, det var ett teamwork, det förblev ett teamwork.
Jag delar alltså gärna de uppskattande orden med kollegorna.
Jag vill i detta ögonblick också uttryckligen tacka de ärade ledamöterna, herr Brok och fru Guigou för bidragen som de för Europaparlamentet - det gäller förresten också för ordföranden för parlamentet - har lämnat till framåtskridandet av verksamheterna.
Det är utomordentligt uppskattat av oss.
Jag säger det också särskilt från den nederländska regeringen, eftersom vi redan innan vi tog på oss ordförandeskapet med kraft ivrade från Nederländernas sida för en aktiv möjlighet från parlamentet att delta i verksamheterna.
Uppgiftsfördelningen med statssekreteraren Patijn innebär att jag begränsar mig till några frågar.
Han kommer sedan att reagera på ett par punkter.
Jag har lyssnat ordentligt till bidragen, självklart, och jag fastställer att så som för övrigt också i den allmänna opinionen är bedömningen av resultaten av Amsterdamfördraget, blandad.
Det finns plus och minus och det knyts olika politiska konsekvenser till det eller det dras olika slutsatser av det.
Det är mindre än många hade önskat, hoppats, tänkt sig - det gäller också för ordförandeskapet - men det är ett steg framåt.
Ett steg framåt som inte heller får förringas, det kommer också att vara min rekommendation, också till er alla, för om vi förringar resultatet, då bidrar det i första hand till en viss nedslagenhet hos medborgaren som därigenom också kanske skulle kunna få intrycket av att det inte går att göra något alls med framåtskridandet.
För det andra betyder förringandet av resultatet också en underskattning av de egna möjligheterna.
Var och en på sin egen plats för att nu ge innehåll till en kraftig uppföljning.
Det gäller för nationella regeringar, det gäller för den Europeiska kommissionen, det gäller för nationella parlament, det gäller också för Europaparlamentet.
Det finns verkligen möjligheter att bygga vidare på den lagda grunden och bygget av det europeiska huset är självklart en tillväxtprocess.
Det har alltid varit så och det kommer också att förbli så.
Vad det handlar om är om vi med tro på den egna kraften och också med uppriktighet i våra uppfattningar vill ge innehåll till det.
Jag vill det i varje fall av hela hjärtat, inte bara de sista dagarna som vi fortfarande är ordförande, utan också i perioden efter.
Sysselsättningen och alla sociala element som är knutna till det har fått en mycket mer framträdande plats i Europa under de kommande åren.
Det är en stor vinst.
Det var också mycket nödvändigt, för vi vill självklart sedan införa euron, år 1999, men den euron måste också gå hand i hand med en social sysselsättnings- och ekonomisk politik som är synligare.
Jag säger också det med adress till gruppordförandena som talade om det i morse, egentligen allihop, införandet av euron, att få till stånd den sista fasen i EMU är av stor politisk och ekonomisk vikt, det handlar om slutstycket på den interna marknaden, det handlar om en bas för förstärkt politiskt samarbete under kommande år och det handlar om att förstärka Europas ekonomiska kraft i världen.
Vi underskattar ibland vägen som vi fortfarande måste gå för att bibehålla Europas strukturella position och vidare förstärka efter inhämtningsracet som vi från mitten av 80-talet har gjort, då den interna marknaden egentligen kom upp på den politiska dagordningen.
Det handlar alltså om att längs fördragets linjer på avtalad tid och med avtalade kriterier introducera EMU, men vi måste se till att Europa inte bara är monetärt solitt, utan också ekonomiskt starkt och socialt av hög halt.
Vi har precis toppmötet i Denver bakom oss där naturligtvis amerikanerna åter gjorde sitt allra bästa för att tydliggöra för oss att deras ekonomiska modell är den bästa.
Jag vill också vid detta tillfälle säga att Europa får vara stolt och måste vara det för sin egen modell av ekonomisk dynamik men samtidigt också social rättvisa och jag tror att det finns väldigt många amerikaner, men också invånare i andra stora stater i världen, som också med en viss beundran tittar på Europa när det handlar om att hitta den balansen.
På den punkten har vi alltså nu dragit fram det sociala Europa och en kraftigare sysselsättningspolitik på ett sätt som också behövs.
Jag säger till gruppordföranden för socialisterna och socialdemokraterna, fru Green, alla regeringar är också tvungna att gå vidare med uppdraget som vi gav oss själva i Amsterdam.
Det gäller för finansministrarna, det gäller för ministrarna för sociala frågor och sysselsättning, för ekonomiska frågor, för statsministrarna, kort sagt, utan något undantag.
Jag har heller ingen anledning att tvivla på bidragen som finansministrarna lämnade till denna process, för de har också med kraft arbetat de sista dagarna, förutom stabilitetspakten, på avtalen, på resolutionen om tillväxt och sysselsättning.
Många ledamöter har talat om det särskilda toppmötet i Luxemburg som kommer att ägnas åt sysselsättning.
Fyra påpekanden om det.
För det första, datumen för sammanträdet skall fastställas av det nya luxemburgska ordförandeskapet.
För det andra, vi måste förbereda det toppmötet mycket ordentligt, i första hand Luxemburg själv, men vi måste alla bidra till det.
För det tredje, dagordningen måste ändå övervägande vara av praktisk art, ett antal praktiska, handfasta delar på dagordningen så att man vet vad man pratar om.
För det fjärde, ändå framför allt inga uppskruvade förväntningar.
Ni skall inte tro, om det sker ett toppmöte i Luxemburg när det än kommer att vara under det andra halvåret, att det kommer att rulla fram tusentals jobb från det toppmötet, eftersom vi genom att prata med varandra ett par timmar har kommit på mirakulösa lösningar.
Men det är ett viktigt ögonblick för att koncentrerat föra tillsammans så att säga tankegångarna och idébildningen som finns i Europa, för att därmed också utrycka att förutom den monetära soliditeten kommer samordningen av ekonomisk politik och förstärkningen av sysselsättningspolitiken få en större och bättre form.
Jag hörde en ledamot säga i morse, det måste komma mer europeiska pengar.
Vad är europeiska pengar?
Frånsett euron som vi sedan kommer att införa.
Det är inte så att man med en enkel gest kan säga när de nationella medlemsstaterna har sina begränsade finansiella möjligheter för att föra en sysselsättningspolitik, låt oss trycka på knappen till de europeiska pengarna och så kommer jobben.
Så enkelt går det inte.
Men vi kan med väldigt stora ansträngningar se till att det inom den europeiska budgeten sker en sysselsättningsvänligare användning av de tillgängliga medlen och att vi lär oss samarbete mycket bättre, lär av varandra, lyssnar till varandra när det gäller praktisk sysselsättningspolitik.
Under åren som gått - jag säger det också eftersom jag själv varit ansvarig för det, jag klandrar ingen annan - har utomordentligt mycket tid använts till monetära frågor, att föra ihop experter på EMUområdet och förhållandevis har mycket mindre gjorts åt den sociala komponenten.
Den inhämtningen håller vi nu på att göra och vi måste med kraft fortsätta med den framöver, också efter avslutningen av ordförandeskapet som nu bara har några dagar kvar.
Jag skulle enträget vilja be om att inte helt sopa bort, inte helt underskatta framåtskridandet på området utrikesoch säkerhetspolitik och på området för gemensamt förfarande av personers rörlighet.
Det är nu tal om Petersberg-uppgifter.
Och att det naturligtvis om den Västeuropeiska unionen och den Europeiska unionen uppnåtts ringa framåtskridande, det har allt att göra med faktumet att inom det Europa med de femton, finns ett antal diametralt motsatta uppfattningar mellan medlemsstaterna.
Vad vi nu har gjort, åtminstone i ett antal texter är att visa ett perspektiv till en framåtskridandeprocess där närmandet får form.
Det institutionella.
I första hand är jag överens med alla dem som har gjort kritiska påpekanden om det.
Ordförande, det tycker ni kanske är lite larvigt, för ni säger, ni står ju och försvarar hela slutresultatet.
Det gör jag också, för om vi inte hade haft någon bas för att avsluta Amsterdam, då skulle vi behövt erkänna det ärligt, så jag står alltså för resultatet som det är, det undviker vi inte, vi tar inget stort ansvar, men jag tycker att på punkten majoritetsbeslutsprocess skulle man verkligen ha haft modet att gå längre än vad som nu skedde.
Man vet också att vi från ordförandeskapet stred hårt för det.
I förberedelsen, men också under toppmötet i Amsterdam självt.
Slutligen var vi tvungna att acceptera att den ändå inte omfattande listan på utökning av majoritetsbeslutsprocesser genom insatsen från ett antal medlemsstater ytterligare reducerades.
Det är tillräckligt för att kunna försvara det, men det är mindre än vi hade önskat.
Sedan punkten röstvägning.
På punkten röstvägning hade vi i ett visst ögonblick under den sista kvällen i Amsterdam att göra med ett antal varandra uteslutande uppfattningar från medlemsstaterna.
Det fanns några medlemsstater som absolut, men då också absolut bara ville ha en andra nyckel för beslutsprocessen, med hänsyn till befolkningsmängderna och ingen röstomvägning som på något sätt gick enligt linjerna i det nederländska förslaget och absolut också ansåg att det inte gick att diskutera något annat alternativ.
Mot det stod några andra medlemsstater som intog exakt motsatt position.
Det betydde att i den situationen som den låg för oss under den sista kvällen i Amsterdam, var valet, acceptera konflikten och att avsluta med nej eller ändå göra försöket som vi nu gjorde, nämligen låt oss åtminstone avtala att sedan vid den första utvidgningen ger de större medlemsstaterna upp sin andra kommissionär, vilket ändå innebär ett politiskt faktum av större betydelse, och redan nu avtala att det som kompensation för det, innan den första utvidgningen sker, under förutsättning att utvidgningen kommer att gälla mindre än sex medlemsstater, då komma fram till en ny nyckelfördelning när det gäller antalet röster i rådet.
Detta avtal lägger naturligtvis ett lån på framtiden eftersom vi inte får utesluta att problemen som vi hade på denna punkt under det avslutade toppmötet i Amsterdam, kommer att återupprepas vid tidpunkten då vi måste fatta utvidgningsbesluten och alltså tillsammans måste fastställa den nya röstvägningen.
Men då säger jag - och jag gör nu också ett politiskt påpekande - då tar medlemsstater som i det ögonblicket skulle vilja blockera utvidgningen på basis av detta problem ett utomordentligt tungt ansvar på sina axlar.
För jag kan nu säga att jag ivrar för och fortsätter att ivra för en utvidgning av unionen och helst på så kort tid som möjligt.
Vi vet att det naturligtvis kräver förberedelse.
Vi vet att medlemsstaterna måste uppfylla ett antal kriterier, vi vet att de också ekonomiskt ännu har otillräcklig kondition.
Vi har också med oss villkoren från Köpenhamn, det handlar om demokrati, minoriteter och mänskliga rättigheter.
Men omfattningen som kandidatmedlemsstaterna binder sig till kraven och också är i stånd att kvalificera sig för det, får inte utvidgningen tempomässigt blockeras av Europa med de nuvarande femton, inte heller på basis av överväganden som hänger ihop med röstförhållanden.
För vi måste väl veta, då vi år 1989 alla, åtminstone antar jag att det gällde för er alla, för mig gällde det i alla fall, var euforiska över murens fall och över att förtrycket, diktaturen och kommunismen försvann, då visste vi att vi ville ge invånarna i dessa länder perspektiv i det nya odelade Europa.
Det får inte vara så att stagnationerna i röstförhållandena sedan kommer att innebära en blockad för utvidgningen av unionen i tillräckligt tempo.
Därför har vi också problem med en tanke som förts fram av många i detta parlament, att sedan innan den första utvidgningsrundan åter föra helt nya regeringsförhandlingar.
Det är mycket farligt.
Vi löper därmed mycket allvarligt risken att vi kommer att öppna allehanda ärenden igen på ett sådant sätt att det kanske inte avsiktligt men ändå oavsiktligt får till resultat att dynamiken och tempot i förberedelsen av utvidgningen slocknar.
Det är dock så att det i Amsterdam avtalades att det vid en annan tidpunkt skall ske en institutionell revidering.
Det är när vi överskrider gränsen på tjugo medlemsstater.
Under förutsättning att den första rundan kommer att begränsa sig till mindre än sex medlemsstater skulle alltså den första utvidgningsvågen vara tvungen att gå hand i hand med ett avtal som då redan slutits om omvägningen av röster medan det vid överskridandet av gränsen på tjugo, är nödvändigt med institutionell revidering som när det gäller oss inte bara gäller kommissionens omfång och röstförhållandena utan också sättet för beslutsprocessen.
Hela det institutionella huset står då i realiteten på spel.
Det är mödan värd, men det är verkligen frågan om vi måste låta tempot för den första vågen för utvidgning i realiteten böta för det.
Jag skulle i varje fall inte vilja rekommendera det när det gäller min uppfattning om det.
Slutligen, herr Martens har i ett glödande anförande satt det nationella intresset och det europeiska intresset mot varandra eftersom det också så tydligt framgått i ett antal uttalanden under och runt toppmötet i Amsterdam.
Det är i realiteten ibland något mer invecklad.
De nationella intressena är inte sällan också resultatet av politiska och institutionella förhållanden inom medlemsstaterna, så som vi har kunnat konstatera.
Jag frågar mig om den motsatsställningen som man möter i en del huvudstäder, nationellt mot Europa, om den egentligen också är ren, för det är ju också ett nationellt intresse att vi når europeiskt framåtskridande.
Vad vill nu de nationella medlemsstaterna av Europa, om vi tittar femton och tjugo år framåt, så är det egentligen av nationellt intresse inte annat än att stadigt ge det europeiska huset vidare form och bygga det vidare.
Alla vet att man under en viss fas i tiden måste acceptera ett något lägre tempo än i det ögonblick då man har medvind.
Det finns naturligtvis en hel del situationer inom medlemsstaterna som försvårar processerna.
Men jag skulle säga - och det är mitt avslutande ord, jag sluter egentligen också lite med en uppmaning - jag skulle säga låt oss göra besvikelserna som kan finnas på vissa delar och som säkert också finns på vissa delar, det gäller för ledamöterna i parlamentet, det gäller också för ledamöterna i regeringar och det gäller också för ordförandeskapet, låt oss göra de besvikelserna som finns på vissa delar, underordnade den fasta viljan att fortsätta följa vägen, för att verkligen då och då i ett något lägre tempo än man skulle vilja ibland, oförtrutet fortsätta i den rätta riktningen med oåterkalleliga steg, eftersom vi sedan vill lämna det odelade välmående fredliga Europa till våra barn och barnbarn och om vi nu skulle försumma att bygga det huset vidare på grunden som Amsterdamfördraget har givit, då skulle vi kanske göra ett historiskt misstag.
(Applåder)
