# ID: svediakorp-gov479589
# author: Van der Waal (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 665
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, under utomordentligt svåra omständigheter har det nederländska ordförandeskapet lyckat avsluta regeringskonferensförhandlingarna på toppmötet i Amsterdam.
Över innehållet i fördraget är jag mindre entusiastisk.
Jag avstår ifrån att lämna kommentarer på enskilda bestämmelser.
Skulle jag göra det, då skulle antalet minus överskrida antalet plus med råge.
Men jag vill dock påpeka att jag värderar utarbetningen av subsidaritetsprincipen och rollen för de nationella parlamenten i två separata protokoll till fördraget.
Jag ser i det ett erkännande av vikten av den nationella staten för att unionen skall fungera väl och för en beslutsprocess så nära medborgarna som möjligt.
Om upprättarna av fördraget också hade de tankarna, vågar jag betvivla.
För, och där ligger kärna i mina besvär, Amsterdamfördraget bygger fortfarande på den gamla tanken om ett enat Europa.
Det utgör, hur små stegen än är, ett nytt steg mot en vidare centralisering.
Därmed förbigås dock faktumet att Europas karta sedan Berlinmurens fall har ändrats i grunden.
Det tycks vara logiskt att förstärka de europeiska institutionerna för att förebygga att unionen som en följd av utvidgningen kommer att förlora sin handlingskraft.
Men för en union med i framtiden kanske 24 stater är det inte möjligt att fortsätta bygga på en modell som ursprungligen gjordes för sex medlemsstater.
En utvidgning med två eller tre medlemsstater är på basis av Amsterdam fortfarande möjligt, men för ett effektivt samarbete mellan 24 länder krävs en annan arkitektur för den Europeiska unionen.
Därför bör den nuvarande formen och innehållet i unionen tillika med Europaparlamentets roll tas upp grundläggande till diskussion.
Regeringskonferensen utgjorde en utomordentlig möjlighet för det nederländska ordförandeskapet att få igång denna diskussion.
Den möjligheten användes inte.
Tvärtom, tanken bakom fördraget är att uppnå en ökning av demokrati och styrningskraft genom större koncentration av behörigheter på europeisk nivå.
En sysselsättningsparagraf har lagts till, det sociala protokollet har tagits upp, asyl- och immigrationspolitik skall i sinom tid bli gemensam, beslutsprocessen med majoritet har utvidgats, tillika med Europaparlamentets befogenheter.
Enligt mig leder denna centralisering på längre sikt till ett resultat som är tvärt emot det som åsyftas, nämligen hinder för utvidgningen, mindre styrelsekraft och mindre demokrati.
I den nuvarande unionen med 15 medlemsstater uppvisar samarbetet och efterlevnaden av europeisk regelgivning redan allvarliga brister.
Hur kommer det att vara i en utvidgad union med en ännu större skillnad i kulturer, rättssystem, politiska traditioner och välfärdsnivåer?
Och kommer länderna som nyss förvärvat suveränitet, vara beredda att till stor del lämna den till Bryssel?
I Amsterdam visade integration sig redan stöta på gränser.
En annan viktig fråga är, om medborgarna kan känna igen sig i en europeisk union, där beslutsprocessen sker på stort avstånd.
Kan de fortfarande känna sig demokratiskt representerade av ett parlament som får växa ut till maximalt 700 ledamöter, med 24 nationaliteter och många språk, där dessutom den nationella politiska mångfalden knappast kan tränga igenom längre.
Alltför lätt antas det att vi kan övervinna världens ondska och bygga ett bättre samhälle med en högt utbyggd institutionell struktur.
Sammanfattningsvis, utvidgningen av unionen förtjänar hög prioritet som en politisk nödvändighet och en moralisk plikt.
Som förberedelse för det skulle enligt min åsikt en början gjorts i Amsterdamfördraget, med reformeringen av unionen till ett mer decentraliserat upprättat samarbetssammanhang med ett begränsat antal uppgifter och en lägre ambitionsnivå.
President De Gaulle sa en gång att man svårligen av 6 kokta ägg kan göra en omelett, ännu mindre av 15 eller snart 24.
Villkor för stabiliteten i en utvidgad union är då inte heller en stark central styrning, utan att det finns väl fungerande parlamentariska demokratier inom medlemsstater som fortsätter att vara självständiga.
Jag hoppas att det innan unionen utvidgas, sker en grundläggande diskussion om den framtida strukturen på Europa.
