# ID: svediakorp-gov479587
# author: Aelvoet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 609
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, värderade kollegor, frågan som vi måste uttala oss om idag är i vilket tillstånd unionens fartyg lämnat Amsterdams hamn.
Är det utrustat för att motstå exceptionellt stormväder och för att kunna passera de tunga klipporna, som vi vet ligger framför oss.
Det tycks mig då också absolut futtigt att med ett förstoringsglas gå på jakt efter positiva punkter, efter de beryktade små stegen framåt.
Vi måste titta på den globala konstruktionen och se om den är duglig.
Om huset är snett, om grunden själv inte visar sig vara duglig går vi inte lugnt och tittar på trevliga tillskott i kök och vardagsrum.
Nej, kollegor, då mäts skadan utan försköning och man tänker efter hur skadorna kan repareras.
I detta parlamentet fanns någon gång övertygelsen att unionen efter Amsterdam skulle vara färdig för tre stor utmaningar.
Förutom den monetära unionen skulle den politiska unionen komma från byggnadsställningarna som kan ge den nödvändiga politiska motvikten mot det ensidiga monetära förfaringssättet som har lett till att euron redan innan sitt införande av miljoner européer identifierats med social nedskärning och förlust av arbeten.
Nåväl, den politiska unionen med europeiska styrinstrument finns nu inte.
Amsterdam har filat lite på fördraget om sysselsättning, men akilleshälen var alltid europeiska pengar på bordet för att kunna realisera ett och annat.
För vi var då tvungna, tillsammans med kollega Willockx, att genomföra aktioner för finansministrarna som alltid sitter på sina portmonnäer och när det gäller det, har vare sig fördragstexten eller resolutionen om tillväxt och sysselsättning tagit något enda steg framåt på området konkreta garantier.
För det andra, skulle beslutsprocessen i Europa bli snabbare, genomsiktligare, mer demokratisk på ett sådant sätt att man kunde ta itu med utvidgningen utan insisterande med förtroende.
Det förutsatte institutionella reformer med som huvudingrediens kvalificerad majoritet för rådet, medbestämmanderätt för parlamentet och en mer utvidgad roll för EG-domstolen.
När det gäller det sista finns det redan nu problem och tvister som redan tagits upp av tidigare kollegor och jag frågar också rådet om förklaring om det.
Den belgiska premiärministern har rakt ut kallat den institutionella luckan ett misslyckande.
Men vi här, i alla fall i majoritetens mun, är så väluppfostrade.
Vi är så snälla, herr, vi lider av så mycket statsmannaskap att vi inte längre säger vad vi tycker och om några månader beklagar vi oss igen att vi inte tas på allvar.
Om vi för en gångs skull skulle börja att ta oss själva på allvar, till att börja med orden som vi i går talade och i dag åter sväljer.
För det tredje måste unionen ta avgörande steg på vägen mot ett tydligt val för hållbar utveckling.
Det finns förbättringar i fördragstexten, men det centrala instrumentet eko-fiskalitet förblir blockerat genom enhällighet i rådet.
Efter misslyckande med Maastricht II hör jag i olika grupper allt fler röster höjas för att lära sig läxan om modellen regeringskonferens.
Och när det gäller det är den politiska frågan naturligtvis: hur skall vi gå vidare.
Vem skall i realiteten frånta det europeiska allmänna intresset.
Jag tror att författningsvägen är den anvisade för det och att Europaparlamentet måste vara föregångar i det.
Men då inte genom att först göra sig löjlig i en gemensam resolution som mot den allmänna opinionen, mot mediernas analyser, mot eget bättre vetande, slutligen gör en balans som väljaren inte kan erkänna som en ärlig politisk balans.
(Applåder)
