# ID: svediakorp-gov479585
# author: De Vries (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 638
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ordförande, Berlinmurens fall och kommunismens sammanbrott markerar en vändpunkt i den europeiska historien.
Också för den Europeiska unionen inledde dessa historiska händelser en ny utvecklingsfas.
Integrationen av Västeuropa är inte längre unionens mål.
Sedan 1989 är vår främsta anledning till att finnas till, integrationen av såväl Öst- som Västeuropa.
Det är att i en gemensam rättsram sammanföra alla folk som så vill dela sitt öde.
Denna historiska uppgift kan unionen bara genomföra om den inte sviktar under sin börda.
Ju större antal medlemsstater, desto större intresseskillnader inom unionen.
Innan man framgångsrikt kan utvidga unionen, måste man alltså förstärka den först.
Toppmötet i Amsterdam har säkert förstärkt unionen.
Det viktigaste steget i den europeiska integrationen sedan 1957, införandet av euron, har förts ett steg närmare genom fastställandet av stabilitetspakten.
Också Frankrike har nu uttryckligen bundit sig till en hälsosam, alltså strikt budgetpolitik.
Ändå bekymrar jag mig för den monetära unionen.
Länder som Tyskland, Frankrike och Italien behöver åtminstone ytterligare fem år för att hållbart sanera sina finanser och för att öka sin konkurrensförmåga.
De gör dock otillräckligt för att vinna sin befolkning för denna politik.
Om de tre stora medlemsstaterna snart inte uppfyller kriterierna hållbart, kan den Europeiska centralbanken inte göra annat än att höja räntorna med alla politiska skador för den Europeiska unionen av det.
Irland och Nederländerna har visat att minskningen av offentliga brister och ökningen av sysselsättningen mycket väl kan gå ihop.
Låt Tyskland, Frankrike och Italien följa deras exempel.
Annars fruktar jag, skulle euron kunna bli, inte ett politiskt bindemedel utan ränksmidare.
Toppmötet i Amsterdam hade också uppgiften att förstärka unionen institutionellt.
Jag applåderar att Amsterdamfördraget har ökat unionens rättskaraktär.
De nya bestämmelserna om människans rättigheter, lika behandlingen av män och kvinnor, förbudet att diskriminera tillika med EG-domstolens breda behörighet är viktiga förbättringar.
Den lagstiftande makten hos Europaparlamentet har ånyo förstärkts.
Jag tackar Elmar Brok och Elisabeth Guigou och särskilt rådsordförande Kok för deras personliga engagemang på denna punkt.
Löst från denna punkt ger Amsterdamfördraget tyvärr ringa anledning till att utbringa ett ode av glädje.
Toppmötet har lämnat ett halvt arbete.
De viktigaste besluten som man skulle ha fattat, är ju uppskjutna.
I asylpolitiken, brottsbekämpningen och utrikespolitiken har handlingskraften knappast ökat.
Tydligen väljer medlemsstaterna skenet av nationell suveränitet framför verkligheten av ömsesidigt beroende.
Vävfelet från Maastricht att ge unionen uppgifter utan tillhörande medel, har inte reparerats.
En sådan union vare sig övertygar eller inspirerar.
Man kan inte bygga ett starkt Europa med svaga institutioner.
Nu när fördraget utfallit så magert, kommer det i olika huvudstäder att röstas för att skjuta upp tillträdet för nya medlemsstater ett par år till 2005 eller senare.
Var det kanske också meningen i Amsterdam från en del länder?
Det skulle vara ett allvarligt misstag.
Säkert, besluten om euron och EU-fördraget rättfärdigar inte mer än en begränsad utvidgning av unionen.
Från de tolv länderna som strävar efter medlemskap kommer år 2002 bara ett antal att kunna tillträda.
Viktigt är att i den första vågen ta med en av de Baltiska staterna, jag tänker på Estland.
Så kan unionen bidra till den nödvändiga politiska stabiliteten i Europa i en region där NATO tillsvidare inte kan det.
Här i bidraget till politisk stabilitet i Europa ligger huvuduppgiften för unionen under kommande decennier.
Tillträdesförhandlingarna måste alltså börja som planerat, men de kan bara krönas med framgång om euron blir en stabil valuta år 1999 och om unionens beslutsfärdighet ändock ökas i tid.
Låt våra strävanden vara inriktade på det.
(Applåder)
