# ID: svediakorp-gov479580
# author: Santer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,155
# sentences: 133
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ärade ordförande i Europaparlamentet och rådets tjänstgörande ordförande, ärade ledamöter, Europeiska rådet i Amsterdam har på ett mycket bra sätt avslutat det nederländska ordförandeskapets arbete.
Jag skulle vilja tacka ordförandeskapet för den dynamik, det engagemang och den beslutsamhet som har funnits under de senaste sex månaderna.
Alltsedan Maastricht har min prioritering varit att närma Europeiska unionen till medborgarna.
Rådet gjorde vad det borde.
Slutsatserna om sysselsättningen, friheten, säkerheten och rättsväsendet, miljön samt Amsterdamfördraget visar att medborgarfrågorna finns på föredragningslistorna för våra sammanträden.
Slutsatserna visar också att gemenskapshistorien har gått in i en ny fas.
Det gör också att varje nytt steg är svårt att ta eftersom det berör de känsligaste frågorna.
Vi går visserligen sakta framåt.
Men vi gör framsteg.
Det är det viktigaste.
Jag börjar med sysselsättningen som bekymrar våra medborgare främst.
Den har mycket riktigt varit den centrala frågan i debatterna, både vid regeringskonferensen, till vilken jag återkommer senare, och i de flesta andra frågor som tagits upp av stats- och regeringscheferna.
Genom att godkänna de sista tekniska förberedelserna har Europeiska rådet slutgiltigt givit klartecken till den gemensamma valutan den 1 januari 1999.
Samtidigt förstärkte man samordningen av den ekonomiska politik som skall främja sysselsättningen.
De femton medlemsstaterna har tydligt bekräftat att de har beslutat att införa euron under de fastställda villkoren.
Nu vet vi alla hur den gemensamma sidan av euron ser ut.
Euron har nu fått ett ansikte!
Som ni vet har stabilitets- och tillväxtpakten antagits i sin helhet.
Den åtföljs av två resolutioner.
Den som handlar om tillväxt och sysselsättning sätter på ett konkret och praktiskt sätt sysselsättningen i centrum för unionens prioriteringar.
Till detta kommer det nya kapitlet om sysselsättningen som kommer att tillämpas i förväg och en förstärkning av bestämmelserna om sociala frågor i fördraget.
Fram till det extraordinarie Europeiska rådet under Luxemburgs ordförandeskap måste vi göra allt för att konkreta initiativ vidtas i syfte att främja skapandet av arbetstillfällen.
Det är bra att detta diskuteras på stats- och regeringschefsnivå, men orden måste leda till handling.
Detta är den kamp som kommissionen för sedan två år tillbaka med stöd från parlamentet.
Jag gläder mig också åt den positiva signal som Europeiska rådet givit åt fullbordandet av den inre marknaden, vars effekt på konkurrenskraften, den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen är avgörande.
Kommissionen kommer att se till att de fyra målen i handlingsplanen genomförs på ett effektivt sätt inom tidsfristen.
Alla institutioner bör vidta åtgärder inom de områden som berör dem.
Slutligen välkomnar jag ett 90-tal regionala sysselsättningspakter som även utgör laboratorier för sysselsättningen inom hela unionen.
Herr ordförande, jag kommer nu till regeringskonferensen.
Det är tredje gången som jag deltar i en översyn av Romfördraget.
Sammanträdena avslutades i gryningen.
Det är inte i sig ovanligt att ha arbetat 18 timmar i sträck.
Förhandlingar är aldrig lätta.
Denna gång påstår jag att de var synnerligen svåra och ibland även frustrerande.
Vid ett flertal tillfällen konstaterade jag att det fanns en viss brist på politisk vilja och en oroande tendens att ge företräde åt rent nationella åsikter.
Dessutom fanns det något enstaka försök att ifrågasätta nyckelfaktorerna i vårt gemenskapssystem.
Vi kunde lyckligtvis slå tillbaka dessa.
Förhandlingar är en sak, resultat en annan.
Har vi nått de mål som vi fastställde vid öppnandet av regeringskonferensen?
Har vi lyckats stärka unionen för att kunna genomföra utvidgningen under goda förutsättningar?
För två veckor sedan talade jag till er på grundval av en text från ordförandeskapet som utgjorde en jämviktspunkt.
Jag ansåg att texten förenade ambition och realism.
Jag hade hoppats på ytterligare ansträngningar på stats- och regeringschefsnivå för att förstärka och förbättra texten.
De farhågor som jag talade om den 11 juni inför er, herr ordförande, har delvis visat sig vara riktiga.
Man har backat på en eller annan punkt.
Vad skall man säga om ökningen av antalet protokoll och deklarationer, 14 protokoll och 46 deklarationer.
Det är ett rekord som inte gör fördraget lättare att läsa.
(Applåder) Låt oss se klart.
I förhållande till Maastrichtfördraget är de framsteg som gjorts betydande.
Slutresultatet överensstämmer med det yttrande som kommissionen lade fram i februari 1996.
Detta framgår vid en snabb analys av resultatet.
En av våra ambitioner var att närma unionen till medborgarna för att de skulle få svar på sina frågor och ge sitt stöd till det nya fördraget vid ratificeringsförfarandena.
Här är resultatet positivt.
Precis som kommissionen och Europaparlamentet önskade överför det nya fördraget en stor del av tredje pelaren till gemenskapsnivå och Schengenavtalet integreras.
Jag hade önskat att stats- och regeringscheferna redan nu tagit steget mot kvalificerad majoritet och medbeslutandeförfarande istället för att skaffa sig mer betänketid.
Jag erkänner naturligtvis att dessa frågor är känsliga.
Men samtidigt säger jag till de som är tveksamma till kvalificerad majoritet att det är just på grund av att detta område är så känsligt och avgörande som Europeiska unionen bör kunna vidta de åtgärder som krävs.
Jag konstaterar med tillfredsställelse att vid slutet av övergångsperioden kommer fördragets vanliga bestämmelser att tillämpas på kommissionens unika initiativrätt.
Detta är mycket bra.
Beträffande integreringen av Schengenbestämmelserna hoppas jag att åtgärderna för genomförandet av protokollet kommer att antas så snart som möjligt, i enlighet med Europeiska rådets önskan.
Man har funnit en lösning för Förenade kungariket, Irland och Danmark.
Beträffande sysselsättningen har vi ett nytt kapitel och en rättslig grund för stimuleringsåtgärderna.
Det sociala protokollet har införlivats.
Detta är ett betydande framsteg.
Den nya texten innehåller också positiva punkter om tillämpningen av principen om lika behandling av män och kvinnor samt en rättslig grund för att hjälpa socialt utslagna personer.
Europaparlamentet kommer att delta i dessa beslut som särskilt intresserar medborgarna, genom tillämpning av medbeslutandeförfarandet.
Bestämmelserna kring hälsofrågor och konsumentskydd har inte ifrågasatts i Amsterdam.
Jag gläder mig särskilt åt att Europaparlamentet även är nära knutet till antagandet av djur- och växtskyddsåtgärder.
Beträffande artikel 100a.4 gör den nya redigeringen det möjligt för medlemsstaterna att bättre bemöta medborgarnas frågor inom miljöskyddsområdet.
Vi har dock sett till att all risk för rasering av den inre marknaden har avlägsnats tack vare den avgörande roll som kommissionen givits i förfarandet.
Konsolideringen av grundläggande rättigheter, erkännandet av den ställning som de avdelningar som är av allmänt intresse har, vilket är en viktig beståndsdel i vår europeiska samhällsmodell, och förstärkningen av bedrägeribekämpningen är också positiva punkter som bör välkomnas.
Nu några ord om subsidiariteten.
Kommissionen har inga invändningar mot innehållet i sig i det antagna protokollet eftersom kommissionen sedan början av sitt mandat verkar i den riktningen.
Subsidiaritetsprincipen bör dock inte tjäna som förevändning för att förhindra gemenskapsåtgärder där de är absolut nödvändiga.
Dessutom borde medlemsstaterna se över sitt eget hus eftersom vi är överhopade med förfrågningar om att utarbeta förslag eller undersökningar inom de mest skiftande områden.
Jag talar då inte om nationella byråkratiska hinder som gör livet svårt för de små och medelstora företagen inom unionen.
Vårt andra mål var att förse unionen med instrument för en utrikes- och säkerhetspolitik som är värdigt sitt namn.
Inom detta område motsvarar texten i stor utsträckning kommissionens förväntningar.
Instrumenten har fastställts och den kvalificerade majoriteten har införts i stor utsträckning.
Naturligtvis finns det säkerhetsventiler och nödbromsar - konstruktiv röstnedläggning, åberopande av viktiga nationella intressen.
Allt beror på den kommande användningen.
Även strukturerna har förbättrats: rådets generalsekreterare verkar som hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, den nya trojkan, analysgruppen.
Vi har alltså gjort avsevärda framsteg, men de bör bedömas i praktiken.
Allt är en fråga om politisk vilja.
Däremot har det inom försvarsområdet tyvärr inte skett något verkligt genombrott.
Förhandlingarna har varit särskilt svåra när det gäller handelspolitiken.
Vissa medlemsstater var inte beredda att ta ett stort steg framåt av olika anledningar som jag misstänker beror på en viss kortsynthet.
I stället för att låta ordförandeskapets text försvagas har jag föredragit att skydda framtiden.
Till nuvarande artikel 113 har jag låtit lägga en klausul som tillåter rådet att på kommissionens förslag och efter rådfrågning av Europaparlamentet utvidga artikelns bestämmelser till att omfatta immateriella egendomar och tjänster.
Jag är övertygad om att förnuftet och enigheten förr eller senare kommer att segra och denna klausul kommer att användas.
Jag kommer nu till de institutionella frågorna som har föranlett många kommentarer.
Inom två områden som direkt berör Europaparlamentet har mycket avgörande framsteg gjorts.
Det gäller först medbeslutandeförfarandet.
Ett genombrott har gjorts när det gäller demokratisering vilket innebär en omfattande utvidgning av medbeslutandet och en förenkling av förfarandet som jämställer medlagstiftarna.
Jag tror att det är ett verkligt tecken på förtroende för de institutioner som representerar medborgarna.
Europaparlamentet har alltså utan tvekan vunnit på konferensen.
Det handlar också om en tredubbel förstärkning av rollen för kommissionens ordförande.
Dessutom kommer den utnämnda ordföranden hädanefter att formellt godkännas av Europaparlamentet.
Resultatet när det gäller utvidgningen av omröstningen till kvalificerad majoritet är däremot medelmåttigt.
Ordförandeskapets paket var ambitiöst och jag beklagar att denna ambition inte kunde bevaras inom Europeiska rådet.
Det finns visserligen ljusare områden, exempelvis inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken eller inom sysselsättningsområdet, den sociala utslagningen, jämlikhet mellan män och kvinnor samt hälsoskydd.
Men många andra bestämmelser har fallit i glömska.
Det bådar inte gott inför utvidgningen men jag hoppas fortfarande att vi kan ändra riktning i tid.
Några ord om det intensivare samarbetet.
Det bör göra det möjligt för de medlemsstater som så önskar att gå längre och det bör kunna bli ett mycket användbart instrument i ett utvidgat Europa.
Inom den första pelaren kommer det att inledas genom kvalificerad majoritet och på kommissionens förslag.
Jag gläder mig åt detta.
Slutligen vill jag ta upp kommissionens sammansättning och röstviktningen.
Beträffande kommissionen är en förstärkning av rollen för dess ordförande en mycket viktig punkt för den framtida verksamheten.
Ordföranden kommer att delta i nomineringen av andra kommissionsledamöter och hans avgörande roll vid fastställandet av politiska riktlinjer kommer att vara förankrad i fördraget.
Deklarationen om den interna organiseringen av vår institution välkomnas också.
Jag har vid ett flertal tillfällen meddelat att vi ämnar vidta interna reformer, vilket vi också kommer att göra.
Den betydelse som frågan om antalet kommissionsledamöter har, har troligtvis överdrivits under förhandlingarna.
Alla erkänner dock nu att ett visst antal inte bör överskridas.
Jag har kunnat konstatera att de stora medlemsstaterna är beredda att under vissa förutsättningar avstå från sin andra kommissionsledamot.
Detta var inte självklart.
En överenskommelse är naturligtvis knuten till röstviktningen.
Jag tvivlar inte alls på att en lösning kommer att finnas i denna fråga.
Låt oss vara ärliga.
Frågan berör medlemsstaterna mer än kommissionen eller Europaparlamentet.
Jag kan nöja mig med det nuvarande viktningssystemet.
Stats- och regeringschefernas lösning angående antalet kommissionsledamöter skiljer sig slutligen inte så mycket från kommissionens yttrande.
Vi har alltid ansett att antalet kommissionsledamöter borde minskas till en per medlemsstat och att konferensen borde fastställa ett lämpligt förfarande för att ändra systemet vid fler än tjugo medlemsstater.
Minskningen av antalet kommissionsledamöter kommer när det är dags att ske inom ramen för en global kompromiss som omfattar röstviktning och som kommer att träda i kraft samma datum som den första utvidgningen.
Dessutom bör en ny regeringskonferens inleda en fullständig översyn av institutionernas sammansättning och verksamhet - jag säger institutioner, och inte endast kommissionen - ett år innan unionen får fler än tjugo medlemmar.
Beträffande det institutionella paketet är det sant att det krävs en starkare politisk vilja när det är dags.
Jag vill inte att vi strax före utvidgningen måste säga till de framtida medlemsstaterna att " Ni har gjort allt för att förbereda er för unionen, men tyvärr har inte unionen kunnat förbereda sig för att ta emot er ".
(Applåder) Herr ordförande, unionen har politiska tidsfrister framför sig som är avgörande för dess framtid.
Kommissionen kommer inom några veckor att lägga fram sitt yttrande om de stater som lämnat in medlemsansökan.
Kommissionen kommer att lägga fram sina förslag till agenda 2000: framtiden för vår politik inklusive den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturfonderna, utvidgningen och den framtida ekonomiska ramen.
Det krävs beslutsamhet och politisk vilja.
Låt oss börja med att genomföra Amsterdamfördraget och utnyttja alla dess möjligheter.
(Applåder)
