# ID: svediakorp-gov479508
# author: Bangemann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,871
# sentences: 116
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, när man läser igenom betänkandena och jämför dem med eftermiddagens diskussion, visar sig dock en helt påtaglig skillnad.
Betänkandena berör alla det, som kommissionen hittills gjort tillsammans med parlamentet, och undersöker sedan de nya aspekter, som föreslagits här, alltså handlingsprogrammet, de särskilda möjligheterna, som vi påvisar för skolor, för utbildningen i allmänhet och ytterligare andra saker.
Diskussionen har - liksom dessvärre ofta vid diskussioner kring informationssamhället - fungerat som någon form av klagomur för många av denna kammares ledamöter, som beklagar världens orättvisor och det otäcka faktum, att det finns fattiga och rika och liknande.
Nu är ju detta en angelägenhet även inom ramen för informationssamhället.
Problemet är alltid bara, att när kommissionen försöker att svara på denna kritik, har de damer och herrar, som kommit fram med denna kritik, redan gått.
Detta säger jag inte av sårad fåfänga, det är inte så viktigt för mig.
Emellertid finns det några trogna och till dessa hör Pailler.
Jag gläder mig alltid åt, att hon verkligen vill föra en diskussion och också gör detta, även om vi ibland har olika åsikter.
Jag ska än en gång försöka redogöra för det sammanhang, som vissa diskussionsdeltagare missat.
Vi har inte från början definierat informationstekniken och dess utveckling som ett tekniskt eller ekonomiskt problem, vilket bara i sig går att avläsa av valet av ordet informationssamhälle, utan vi har från början ända sedan vår första förlaga i detta avseende, nämligen det s k Bangemann-betänkandet till toppmötet på Korfu, riktat uppmärksamheten mot att de väsentliga frågorna ligger inom samhällspolitikens område och att utnyttjandet av denna nya teknik förutsätter, att man skapar villighet och öppenhet i samhället.
Vi har dock också sagt - och det sades till slut - att vi naturligtvis överhuvudtaget bara kan diskutera om detta, om vi samhällspolitiskt kan använda denna teknik på ett förnuftigt sätt, om vi själva har den, om vi själva utvecklar den och om vi inte blott är kunder hos andra.
Av dessa skäl har vi från början också försökt, att eliminera de hinder som fanns och jag får erinra om att det förslag, som vi lade fram, nämligen att avskaffa de offentliga monopolen inom telekommunikationens område, inte var oomtvistat inom parlamentet.
Vi står nu alldeles inför denna tidpunkt.
Den 1 januari nästa år kommer vi att ha konkurrens inom detta område.
Inte heller konkurrensen som en beståndsdel av denna nya teknik och dess kommersiella användning var oomtvistad.
Konkurrensen har redan nu halverat det avstånd, som vi med avseende på kostnader för informationsöverföring har gentemot USA.
När vi började var kostnaderna tio gånger så höga som i USA.
Idag är de fem gånger så höga, vilket alltjämt är fem gånger för högt.
Vi måste komma till samma nivå men avskaffandet av monopolen, införandet av konkurrensen och av marknadsmässiga förhållanden har redan fört med sig ett mycket betydande underlättande för dem, som p g a taxorna i det förgångna varit uteslutna från information.
Detta är den sociala effekt, som vi uppnår genom att vi utnyttjar de hjälpmedel som marknadsekonomin ställer till förfogande.
Därmed förhärligar jag ingenting, Jag är inte av den åsikten, att konkurrensen är ett mål i sig.
Jag bestrider inte, att vi måste göra ytterligare insatser, vilket vi också gör här, men jag påstår att det finns ingen annan möjlighet, att på ett bättre sätt hjälpa de missgynnade än att sänka de kostnader, som måste betalas om man vill informera sig.
Vissa saker, som sagts här, stämmer helt enkelt inte.
Exempelvis har det åter påståtts, att vi är ohjälpligt efter och att vår marknadsandel sjunker.
Detta är inte korrekt.
Jag har redan vid tidigare tillfällen påpekat, att om man tar de tre huvudbeståndsdelarna i denna teknologi, nämligen infrastruktur, den s k hårdvaran och programvaran, då ligger vi absolut inte efter vad gäller infrastrukturen.
Det är ingen slump, att amerikanerna kallar sina egna insatser för " highways of information ", eftersom de har infrastrukturproblem och inte vi.
Inom hårdvaran är vi konkurrenskraftiga över hela världen, inte bara genom de stora företag, som man därvid alltid tänker på - Siemens, Alcatel och Philips - utan också via små företag från mindre medlemsländer.
Ericsson från Sverige och Nokia från Finland är företag, som är konkurrenskraftiga över hela världen.
Det stämmer inte heller, att vi inte lägger någon vikt vid standardisering.
Någon från den liberala gruppen har kommit med förslaget, att vi dock borde ägna oss åt standardisering.
Damen ifråga har uppenbarligen förbisett, att vi här ägnar oss åt Rübigs betänkande, som uteslutande avser standardisering!
Jag menar, hur ska vi då kunna fortsätta diskutera med varandra?
Inom standardiseringen har vi med GSM skapat en standard för mobilt telefonerande, som accepterats över hela världen.
Vad jag vill säga är, att jag är mycket för, att man då och då ger uttryck för sitt missnöje över världens otillräcklighet men då ska man inte bortse från fakta.
Så har t ex vår marknadsandel jämfört med USA, Japan och de s k fyra tigrarna bara förändrats helt obetydligt under de senaste tre åren.
1995 hade vi 30, 3, 1996 29, 7 och 1997 29, 3.
USA hade 34, 5, 34, 6, 34, 7; Japan 15, 1, 14, 9, 14, 6 - andelen har gått tillbaka betydligt kraftigare - och de fyra s k tigrarna 3, 9, 4 och 4 %.
Som synes har där inte alls skett någon väsentlig förändring för dessa fyra huvudkonkurrenter och det, som de förlorat, har mycket ofta erövrats av utvecklingsländer.
Därpå skulle jag än en gång vilja framhålla, eftersom det hela tiden talas om den ökande klyftan mellan utvecklings- och industriländer, att just här inom informationssamhällssektorn finns det betydande konkurrensfördelar för s k utvecklingsländer, speciellt inom programvaruområdet, där vi säkert alltjämt är svagare än många andra men där vi under mellantiden håller på att förkovra oss.
Indien är exempelvis att av de bästa, mest konkurrenskraftiga programvaruländerna och om vi nu tidigare har trott oss skapa konkurrenskraftiga industrier i utvecklingsländerna genom att ställa pengar till förfogande för dem, så vet vi nu att detta inte lett till mycket.
Att emellertid ta emot dem och deras kunskaper på våra marknader och att acceptera dem som konkurrenter, det är verkligt utvecklingsbistånd och om man gör det, då finns det genast en och annan som upptäcker, att detta kommer att utfalla till nackdel för Europa och så talar de om delokalisering, globaliseringsfällan och liknande saker.
Samma människor, som alltid krävt utvecklingsbistånd och hela tiden krävt mera pengar, upptäcker nu, när vi övergår till att i ett konkurrenssystem även acceptera utvecklingsländernas konkurrensfördelar, att detta är en fälla för oss!
Det anser jag nu vara ett större hyckleri, än allt annat, som man kan höra i sammanhanget.
Sedan sades det också av en ledamot i den liberala gruppen, tror jag - jag måste verkligen gå till dem någon gång igen, herr ordförande, för på senaste tiden har jag inte varit hos den liberala gruppen och det märks - att vi bara producerar papper.
Enbart de projekt, som vi främjar och stöder inom informationssamhällets område sedan vi började, d v s under de senaste tre-fyra åren, uppgår till 3.000 praktiska projekt.
Vi har med Europas städer påbörjat någonting, som under mellantiden spritt sig till världens alla städer, nämligen att vi tillsammans med dem startat företag av betydelse för medborgarna, d v s inte bara information om vad städerna har att erbjuda utan också en bättre medicinsk försörjning.
I samband med telemedicin har vi under tiden fått fram en hel rad enastående projekt.
Tillsammans med dessa städer har vi utvecklat ytterligare projekt, utfört praktiskt arbete.
Vi har också skapat informationssamhällesforum.
Vi har sagt till parlamentet, att vi också gärna ville ha med deltagare från parlamentet.
Först talade vi om två ledamöter och möttes då av en proteststorm, emedan det sades, att detta är naturligtvis inte tillräckligt.
I sig ville vi tala med dem, som annars inte kommer till tals, d v s med samhällets grupper.
Efter detta ökade vi antalet platser för parlamentariker till fem.
Tyvärr måste jag säga er, att parlamentarikernas deltagande är en besvikelse både för oss och för forumet.
Det vore bra, om parlamentet någon gång kunde få veta vad som bearbetas i detta forum.
Det är alldeles utomordentligt!
Det förefaller mig, som om det vore mycket bra, om vi någon gång ibland kunde ha en debatt med dem, som ni vill vända er till, så att ni då kan se allt som redan händer.
Låt mig nu emellertid säga något om de enskilda betänkandena ty det vore verkligen orättvist, om jag bara skulle ägna mig åt debatten och inte säga något om betänkandena.
Jag tackar Hendrick, eftersom han framhållit precis det, som vi vill åstadkomma och det ger dessutom svar på många frågor.
Syftet med det fleråriga programmet är i första hand att underlätta övergången till informationssamhället för de grupper i samhället, som inte klarar detta av sig själva.
Någon har här krävt, att vi ska tänka mera på de handikappade och på avlägsna regioner.
Denna någon kan inte läsa Hendricks betänkande ty i den krävs exakt detta.
Jag tackar f ö för Günthers bidrag.
På samma sätt som Herman har du framfört det varav mitt hjärta är fullt.
Om jag vore kvinna, skulle jag bestämt värja mig mot, att hela tiden nämnas i samma andetag som grupper, vilka verkligen förtjänar särskild omsorg, ty det har låtits påskina, att kvinnor skulle kunna hantera informationstekniken sämre än män.
Det är tvärtom!
Nu går Roth-Behrendt, eftersom jag en gång lovprisat henne!
Om man bara någon gång tittar på, hur dagens kvinnor, som arbetar ute på företagen, överhuvudtaget inte har några problem, att hantera dess moderna informationssystem ...
(Protest) ...
OK, jag fortsätter inte på detta!
Vi kan ju då gemensamt titta på sådana företag.
Det är problemet, nämligen att man uppenbarligen kan ha olika uppfattningar om verkligheten.
Jag har redan alldeles i inledningen sagt, att mig förefaller distansarbete vara en utmärkt lösning på det, som för många kvinnor lett till olösbara konflikter.
Om de nämligen i sin familj också vill utöva sina plikter som mor och som hushållets medelpunkt men samtidigt också vill vara yrkesverksamma, då har detta hittills varit praktiskt taget omöjligt att lösa.
Det var en konfliktsituation, i vilken många kvinnor alltjämt befinner sig och distansarbete skulle ge möjligheten att via deltidsarbete kombinera dessa båda möjligheter.
I och med att jag sagt detta har jag återigen blivit attackerad av vissa ledamöter i denna kammare som sagt: detta leder till isolering av kvinnan.
Då kan hon inte längre dricka kaffe med sina arbetskamrater osv ...
Jag menar, det går att föreställa sig en värld, som är så att säga idealisk, men den kommer vi aldrig att uppnå.
Om man emellertid kan åstadkomma en viss förbättring av dagens värld, som den nu ser ut, då tycker jag, att det är mödan värt, att ta itu med denna förbättring istället för att vänta på att världen blir sådan, som man kanske förställer sig som en idealbild.
Det vi här gör i detta program är exakt det, som kommit till uttryck i debatten.
Så ska vi tacka Boogerd-Quaak, eftersom hon i sin rapport framhållit vad vi gjort från början.
Naturligtvis måste vi också ta med nya uppgifter i bagaget.
Därför har vi lagt fram detta rullande handlingsprogram, d v s det vi idag sysslar med inom " Electronic Commerce ", inom moderniseringen av våra ut - och fortbildningssystem, inom förbättringen av den regionala och sociala sammanhållningen och i samband med att också skydda medborgarna mot olagligt och skadligt innehåll, det är ett nytt arbetsprogram.
Det har vi inte gjort från början utan det utgör just de problem, som vi stött på i och med systemens utveckling.
Så äger exempelvis en konferens rum i Bonn om 14 dagar med många partners, inte bara från unionen utan också utifrån, om frågan hur vi ska uppnå verkligt skydd mot illegalt eller annat innehåll, som användaren inte önskar?
Det är nämligen ett svårt problem och det löser man inte genom att diskriminera Internet, eftersom det på Internet också förekommer pornografi och andra illegala innehåll, utan detta åstadkommer man bara genom att diskutera kring hur det går att tekniskt organisera detta skydd.
Det håller vi på med och det vill vi åstadkomma.
Sedan tackar jag Rübig.
Han har med rätta påpekat, att vi även inom standardiseringsområdet ser en rad nödvändigheter framför oss, nämligen ett snabbt, praktiskt och verklighetsnära upprättande av normer.
Men inte heller där ser vår balansräkning illa ut.
Han får en påminnelse - när jag föreslog, att vi inte själva genast skulle reglera allt, utan försöka att tillsammans med industrin komma fram till verklighetsnära resultat, då fick jag häftig kritik i parlamentet, emedan många just i sin tro på överheten trodde, att så kan man då inte göra.
Vi har fått goda erfarenheter av detta.
För sändning av digitala signaler - och vi är de enda i hela världen som har detta - har vi en obruten kedja av normer, vilka vi tagit fram i samarbete med industrin.
De gäller sändning, komprimering, dekomprimering och mottagning av signaler.
Vi ligger absolut inte efter utan tvärtom.
Vi är här till och med bättre än många andra och vi ser, att detta även industripolitiskt ger goda resultat.
Ahlqvist har tagit upp en punkt, där vi också redan från början varit mycket aktiva.
En av de task-forces, som vi inrättat inom området forskning och utveckling, sysslade med programvara inom området uppfostran och yrkesfort - och -utbildning.
Det var för åratal sedan!
Vi har inbjudit medlemsländerna, att med oss diskutera hur man på bästa sätt kan få in skolor i nätet.
Jag medger, att vi där inte har någon direkt kompetens och det är också i viss mån vårt problem men alla medlemsländer har ägnat sig åt problemet - en del ligger längre efter, andra har kommit längre.
Var och en vet emellertid, att detta är ett av huvudproblemen.
Jag skulle vilja be Pailler, att inte vara så kritisk mot deltagande av privata företag.
Detta är företag, vilka naturligtvis är intresserade av, att det i framtiden eller överhuvudtaget genom arbete med datorer, Internet och andra möjligheter tillkommer nya kunder, dock är till att börja nu dessa företag villiga, att för en ringa kostnad och ibland till och med kostnadsfritt till förfogande ställa utrustning, som skolorna själva helt enkelt inte har och som inte heller finansieras av staten.
Också här finns det en skillnad mellan den ideala världen så som det går att föreställa sig den och verkligheten.
Naturligtvis skulle man kunna föreställa sig, att varje medlemsland hade så mycket pengar, att det kan finansiera allt inom ramen för sin budget.
Men så idealisk, Pailler, är världen inte, f ö inte heller inom kommunismen.
Jag har besökt de anslutningsländer, som alla varit kommunistiska länder.
Där finns det knappast skolor med Internet-anslutning.
Ibland finns det till och med knappast skolor.
Därför ska man inte tro, att detta är ett kapitalistiskt felaktigt beteende.
Vi vill emellertid ta vara på dessa möjligheter.
Denna handlingsplan har fyra handlingslinjer och vi hoppas när vi genomför den, att vi kan göra detta utan tillskott av allmänna medel.
Under alla förhållanden vill vi bemöda oss om, att inte uppehålla oss vid dessa budgetsvårigheter, utan istället uträtta någonting praktiskt.
Ursäkta, herr ordförande, om jag framfört detta något tillspetsat men jag har ett intryck av att vår debatt måste utvecklas ytterligare, om vi verkligen vill ta itu med de praktiska problem, som våra medborgare i unionen idag står inför.
