# ID: svediakorp-gov479225
# author: Daskalaki (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 437
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, det har många gånger sagts i denna sal att Europeiska unionen inte lyckades spela någon viktig roll i krisen i det forna Jugoslavien.
Det behövdes ett amerikanskt ingripande och Daytonavtalet för att inleda ett i princip fredligt närmande i en konflikt som har lämnat nästan alla sår öppna.
Europaparlamentet har lagt fram upprepade resolutioner och har satt sin stämpel.
Detta försöker vi också göra den här gången, med påpekandena som Hory gjorde, och som är starka, utan att det för den delen är säkert att vårt enhälliga beslut, som det ungefärligen beskrivs, kommer att leda fram till något.
I ett område i Europa som var med om det första våldsamma kriget efter världskriget, i ett område som fortfarande räknar sina döda och där spänningarna fortfarande existerar, har ingenting förändrats i praktiken.
Europeiska unionen skulle kunna ingripa, men bara om den erkänner att också den har en viktig del i ansvaret, för det tidevarv då man skyndar sig väldigt mycket att främja och att applådera upplösningen av det forna Jugoslavien, och för det tidevarv då man nådde fram alldeles för sent, då elden redan hade tagit sig.
Nu söker vi något som är korrekt och självklart och som ligger i vår natur.
Återvändandet av flyktingar till sina hem, som i fallet med serberna i Krajina som utsätts för saker som är kända och som vi redan har pratat om.
Den fria rörligheten osv. osv. och dämpandet av de nationella skillnaderna.
Vi är väl realister.
Vi har en punkt - där vi noterar att Daytonavtalet inte har haft någon större framgång, men vi insisterar, och det gör vi rätt i, på dess korrekta tillämpning.
Vår grupp stödjer, herr ordförande, det gemensamma resolutionsförslaget med alla dess reservationer, som numera är historiska och som det refererades till, och kommer att rösta för det.
Vi tycker att det är en rättighet för varje människa att kunna återvända till sitt hus och att alla, men alla, krigsförbrytare skall straffas, utan undantag.
Härifrån och till en optimism är avståndet sannerligen mycket stort, och ju större avståndet är desto större måste våra initiativ vara nu och i framtiden, då kontrasterna och segregationen kommer att dämpas och övervinnas, vilket framhävs på ett mycket bra sätt i resultatet av valen i Bosnien.
För vi är inte alls oskyldiga, som jag också sa tidigare, till det som har hänt i det forna Jugoslavien.
