# ID: svediakorp-gov479173
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 832
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


De nationella parlamentens roll är ett grundläggande kriterium för det Europa vi önskar se.
I ett nationernas Europa är det nationella parlamentet den högsta församlingen som, varje gång det ratificerar en fördragsändring, eventuellt delegerar vissa precisa befogenheter till Europaparlamentet.
I ett federalt Europa skulle istället Europaparlamentet vara den högsta församlingen, de nationella parlamenten skulle inte ha mer än en lokal och underordnad befogenhet.
Idag befinner vi oss fortfarande, teoretiskt sett, i det första systemet, men mängden befogenheter som har delegerats till europeisk nivå har blivit så stor att det bara skulle behövas en svag knuff för att vi skulle övergå till det andra.
Och det vill säga all taktisk skicklighet, alla hårklyverier och t.o.m. förförelseknep som de europeiska federalisterna tvingas använda sig av, eftersom de måste lyckas med att få de nationella parlamenten att frivilligt ge upp avgörande befogenheter.
Neyts-Uyttebroecks betänkande som vi granskar idag kommer inte att göra dem besvikna, för det manövrerar med finess, genom att försöka avväpna de förutfattade meningarna genom att t.ex. visa att Europaparlamentet och de nationella parlamenten nu inte längre skulle behöva gräla eller konkurrera, utan tvärtom komplettera varandra i bästa harmoni.
Man avslöjar sig emellertid när det klargörs vad den här komplementariteten skulle bestå i: Europaparlamentet skulle kontrollera de gemensamma institutionerna, de nationella parlamenten skulle begränsa sig till att kontrollera respektive regering.
Svagheten i den här presentationen, uppenbarligen medveten, är att den utelämnar det väsentliga: de två ordningarna är inte bara kompletterande, utan också rangordnade.
Visst kontrollerar de nationella parlamenten den nationella nivån, men genom att skriva under fördraget blir deras uppgift också att fastställa europeiska spelregler och de två nivåernas allmänna förbindelser.
Och även om Europaparlamentet väljs i val med allmän rösträtt förfogar det aldrig över befogenheter som inte har delegerats av nationerna och deras parlament.
Dessa frågor är inte teoretiska.
För om Europa idag är ett offer för minskad solidaritet, om det lider av ett " demokratiskt underskott " är det för att man har gett alltför många garantier till den federalistiska konceptionen, en uppfattning som berövar medborgarna deras naturliga miljö för att uttrycka sig i - de nationella institutionerna - och det utan att lyckas, av lättförklarliga skäl, med att ersätta den med en livlig delaktighet i en europeisk demokrati.
Härav kommer det fullständiga motsatsförhållandet mellan våra förslag och federalisternas: de vill underordna de nationella parlamenten, vi vill återuppliva dem: de vill att Bryssel kontrollerar nationerna, vi vill att nationerna kontrollerar Bryssel.
Under dessa omständigheter är det inte förvånande att regeringskonferensen, där man återfinner en majoritet av de regeringar som är överseende med de federalistiska teserna, endast har förlänats för att kasta smulor till de nationella parlamenten: " rätten " att bli informerade i tid om kommissionens lagstiftningsförslag, " rätten " till den halvårskonferens som samlar deras representanter (Cosac), " rätten " att " uppmärksamma unionens institutioner " på förslag, blygsamt kallade " bidrag ", särskilt inom den tredje pelarens eller subsidiaritetens områden.
Detta är allt.
Och Neyts-Uyttebroecks betänkande å sin sida säger knappast mer.
Dessa mikroskopiska förslag återspeglar väl tillståndet för den federalistiska andan, enligt vilken de nationella parlamenten knappast borde ha mer än en informations- och förslagsrätt när det gäller europeiska frågor.
Det är inte vår uppfattning.
Gruppen nationernas Europa önskar återge de nationella parlamenten en huvudroll, inom ramen för ett Europa som grundas på nationella demokratier.
I ett sådant förbund av nationer skulle Bryssel inte förfoga över någon inneboende överhöghet.
Tvärtom, genom att varje år rösta om sina bidrag till EU skulle de nationella parlamenten verifiera om deras europeiska instrument gagnar dem och skulle reformera dem om så inte var fallet.
Dessutom borde de nationella parlamenten, som representerar folken, vara de högsta domarna för att avgöra om de delegerade befogenheterna utnyttjas på ett bra sätt, de skulle alltså ha en vetorätt i subsidiaritetsfrågor och en rätt att ratificera EG-domstolens domar, enligt ett förfarande att fastställa, i de fall då dessa beslut leder till en utvidgning av de delegerade befogenheterna.
Inom de områden där det europeiska samarbetet borde förstärkas, utan att en överföring av befogenheter till gemenskapsnivå för den sakens skull är önskvärd, borde de nationella parlamenten kunna organisera sig i nätverk för att man snabbare än enligt de klassiska mellanstatliga förfarandena skall kunna fatta beslut.
I frågor som avser säkerhet och invandring skulle man t.ex. kunna tänka sig " europeiska dagar " i de nationella parlamenten, då dessa kamrar är samlade i sina respektive huvudstäder och samtidigt fattar beslut i samma frågor.
Ett sådant återupplivande av de nationella parlamentens kontroll verkar för oss, på det här stadiet, vara nödvändigt för överlevnaden av ett verkligt demokratiskt Europa.
