# ID: svediakorp-gov479171
# author: Souchet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 465
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Vi har röstat emot Spencers betänkande eftersom det inte innebär något klargörande, vilket det förväntades utgöra.
Istället begränsar det sig till att gå i samma ideologiska riktning som sina föregångare.
Det skulle likväl ha varit nödvändigt att klargöra att EU: s yttre verksamhet idag, framför allt och huvudsakligen, är en projektion och ett försvar av unionens egna politikområden: gemensam handelspolitik, gemensam jordbrukspolitik, gemensam fiskeripolitik ...
Det är alltså farligt och artificiellt att särskilja externa ekonomiska åtgärder från en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, vars interventionsområde skulle vara den " rena " utrikespolitiken.
Vi skulle tvärtom behöva ställa dessa två oskiljaktiga delar av den yttre verksamheten under rådets auktoritet, rådet borde på ett ytterst strikt sätt leda samtliga handelsförhandlingar där unionen är part.
Det är faktiskt så att ett externt ekonomiskt försvar föregår varje verklig gemensam utrikesoch säkerhetspolitik.
Om Europeiska unionen inte visar sig ha förmågan att med kraft och effektivitet försvara sina medlemmars gemensamma handelsintressen visavi deras internationella partner, är det onödigt att gå längre och börja tala om en gemensam utrikespolitik.
Det skulle för det andra ha varit nödvändigt att klargöra att en utrikespolitik bedöms efter verkligt inflytande ute på fältet.
En gemensam politik vars enda mål skulle vara ett systematiskt sökande efter identiska ståndpunkter i alla ämnen, utan att bekymra sig för om de fungerar i praktiken, skulle inte förtjäna beteckningen gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
En sådan politik skulle leda till minimalistiska samförstånd som gör de europeiska ståndpunkterna betydelselösa.
Man kan mycket väl se framför sig det löjliga och skadliga i ett otal resolutioner i utrikespolitikens alla möjliga ämnen, som tanklöst har antagits av Europaparlamentet, där frånvaron av professionalism tävlar med bristen på politiskt omdöme.
Vi måste välja motsatt väg genom att stödja oss på medlemsstaternas stora diplomatiska traditioner, som utgör en värdefull tillgång för hela unionen.
Vi bör inte sträva efter att utforma en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som avväpnar, tar bort motivationen eller decimerar de nationella diplomatkårerna - de är idag de främsta uttrycksmedlen för de europeiska intressena på den internationella scenen.
Vi bör slutligen strikt binda oss till enhällighetsprincipen i fråga om utrikes- och försvarspolitik.
Det mål som medlemsstaterna strävar efter är en gemensam utrikespolitik, inte en majoritetsutrikespolitik.
Det är helt otänkbart att en stat skulle kunna hamna i minoritetsställning inom såpass känsliga områden som utrikes- och försvarspolitik.
Det är tvärtom oumbärligt att integrera Luxemburg-kompromissens anda i fördragen.
Att tillämpa det klassiska schemat med överföring av befogenheter till gemenskapsnivå skulle stänga in Europa i en särskilt farlig återvändsgränd, eftersom det rör det ytterst viktiga området utrikes- och försvarspolitik.
Betänkande (A4-0179 / 97) av Neyts-Uyttebroeck
