# ID: svediakorp-gov479169
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 866
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Den federalistiska tanken i fråga om europeisk utrikespolitik kan sammanfattas i några enkla meningar, som sedan många år upprepas till leda, i alla tonlägen och i alla former: " Utan Europas maktlöshet kunde den jugoslaviska tragedin ha undvikits.
Alltså är det hädanefter nödvändigt att Europa talar med en röst utåt, genom att det fastställer sina ståndpunkter med majoritetsomröstning. "
Men man har aldrig sagt oss vad ett enat Europa ytterligare skulle ha gjort i den jugoslaviska frågan, konkret sett.
Och det av lättförklarliga skäl: den politik som medlemsstaterna förde var när allt kommer omkring ganska klok.
Jag är för övrigt inte ens säker på att man genom att till varje pris fordra en enda europeisk ståndpunkt, som fastställs med hjälp av majoritetsomröstning, inte skulle ha fört in konflikten i unionen.
Det skulle naturligtvis ha försenat vår räddningsinsats eftersom vi först skulle ha behövt lösa meningsskiljaktigheterna oss emellan!
Låt oss hoppas att de inte skulle ha urartat alltför mycket för då skulle vi ha blivit indragna i två konflikter i stället för en, en hypotes som på intet sätt är ihopfantiserad om man betraktar vår kontinents historia under det här seklet.
Det är i sista hand den lyckosamma vanmakten, felix culpa, som har låtit oss undslippa ett sådant fördärv!
Det är desto mer underligt att ingen ifrågasätter den federalistiska dogmen som vi har framför ögonen varje dag, och det federalistiska systemets resultat inom ett visst område, nämligen de externa ekonomiska förbindelserna.
Här pratar Europeiska unionen med en enda röst, nämligen kommissionens, och rådet beslutar om, med majoritetsomröstning, precis den modell som eftersträvas av federalisterna.
Men nu är det så att detta system inte fungerar.
Och ännu värre, genom att reducera vår politik till minsta gemensamma nämnare, genom att försvaga rådet gentemot kommissionens frihandelsinitiativ, blir det systemet huvudsakligt ansvarigt för våra successiva bakslag i de internationella handelsförhandlingarna och bidrar, för sin del, till den förödande arbetslösheten som bryter ner Europa.
Skall vi verkligen, med hänsyn till det här systemets resultat, utsträcka det till att gälla alla våra externa förbindelser?
Min slutsats är att det är helt nödvändigt, för Europas bästa, att varje stat bevarar sin nationella utrikespolitik.
Om våra intressen och mål sammanfaller på den ena eller den andra punkten - och jag hoppas att det kommer att ske ofta - arbetar vi tillsammans helt naturligt.
Om inte, kommer var och en att försvara sina intressen.
Ingenting kan vara mer legitimt.
Jag skall bara ta upp exemplet fransktalande personer: hur kan man för ett ögonblick tro att en europeisk utrikespolitik som fastställdes med hjälp av majoritetsomröstning skulle försvara fransktalandes intressen?
Hur kan man för ett ögonblick tro att det specifika i t.ex. relationen Frankrike-Québec skulle väga tungt gentemot de s.k. " globala " europeiska intressena om vi hade en utrikespolitik som fastställdes med majoritetsomröstning?
De som skulle kunna hysa något tvivel om den saken kan gå tillbaka till deklarationen Europa-Kanada som undertecknades förra året.
Följaktligen kräver vi envist att stats- och regeringscheferna står fast vid den europeiska utrikespolitikens inriktning, som är ett uttryck för ett förbund av suveräna nationer.
Det innebär särskilt att: 1.
Vi måste behålla kravet på enhällighet i alla principfrågor, med möjlighet att, om man så vill, klargöra att de som avstår från att rösta inte kan hindra ett beslut.
2.
Om man kommer överens om att fatta beslut med majoritetsomröstning i sekundära frågor, bör man samtidigt åter bekräfta Luxemburg-kompromissen så tydligt, klart och fullständigt som möjligt, utan att blanda in något krångligt förfarande.
3.
Man bör vägra att driftskostnaderna för den gemensamma utrikespolitiken inkluderas i EU: s budget, det skulle innebära att man hamnade i en ond cirkel som leder rakt mot en federation.
Kostnaderna bör helt enkelt delas mellan de delaktiga staterna, enligt en nyckel som man kommer överens om, t.ex.
BNP.
4.
Man bör vägra att Europeiska unionen på något sätt skall ha ställning som juridisk person, för en sådan bestämmelse skulle användas till stöd för idén om att det kan existera en europeisk utrikespolitik som skiljer sig från staternas utrikespolitik.
Den skulle också gagna kommissionens intresse för att ta sig längst fram på scenen, den kunde då förklara att kommissionen naturligt bör representera unionen för att underteckna juridiska dokument.
5.
Slutligen bör man reformera förfarandet för de internationella handelsförhandlingarna genom att återupprätta rådets auktoritet visavi kommissionen, och framför allt skall man inte utan kompensation acceptera att förhandlingarna avseende tjänster och intellektuella rättigheter integreras i EU: s förfaranden, för det skulle betyda att de nationella parlamenten hädanefter inte skulle ha något att säga till om, mer än att ratificera, när det gäller allt som rör internationell handel.
Den framtidsutsikten anser vi vara såpass upprörande, att vi frågar oss hur den kan förekomma i de förberedande dokumenten för rådet i Amsterdam.
