# ID: svediakorp-gov479014
# author: González Álvarez (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 690
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


, föredragande.
(ES) Herr ordförande, jag tycker vi börjar med att tacka föredraganden av yttrandet, Maria Paola Colombo, för hennes arbete i denna fråga, som kompletterar det vi gjort i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, och också uttrycka vår tacksamhet till de personer som i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, Waddington, Wolf och Schörling, presenterade ändringsförslag.
Dessa ändringsförslag gjorde inget mer än berikade betänkandet och föreföll mig helt enkelt vara mycket viktiga.
Ett av dessa ändringsförslag avsåg incidenten med nedskärningen av den offentliga utgiften inom områden som hälsa, utbildning och annat där sysselsättningsgraden för kvinnan är mycket hög, och eftersom dessa nedskärningar av den offentliga utgiften kan skada kvinnornas arbetstillfällen.
I några av ändringsförslagen förutsattes att lagändringarna inte skulle riktas mot en grupp utan mot alla arbetare, d.v.s. framför allt mot den kvinnlig arbetskraft som i många fall har så kallade skräpkontrakt, deltidsanställningar.
Även Susan Waddingtons förslag att inom 3 år analysera resultatet av lagen i denna fråga är mycket viktigt och låt oss se om det inte är mycket effektivare att omvandla texten till ett juridiskt instrument.
Kodexen förutsätter sammanfattningsvis att mottagarna är de sociala representanterna, regeringarna och föreningarna.
Den förutsätter också en analys av lönestrukturerna och en värdering av arbetsplatserna och dessförinnan en sammanställning av tillräcklig information om ersättningssystemen, som är olika i olika länder, och en utredning av det kollektiva förhandlingsprocesserna, för att bestämma var insatserna skall göras och för att undvika lönediskrimineringen.
Efter 20 års tillämpning av direktivet från 1975 kan man konstatera, föredraganden av yttrandet, Colombo Svevo gör det, men också Europeiska unionens egen statistik, att det är mellan 20 och 30 % löneskillnad mellan mannen och kvinnan för likvärdiga arbeten.
Enligt annan statistik är det bara i 20 % av konventionerna man behandlar frågor om olikheterna mellan mannen och kvinnan.
Vi har alltså lång väg kvar att vandra.
Jag måste säga att jag är en aning skeptisk mot de frivilliga avtalen, för om vi inte klarar att respektera den tvingande lagstiftningen, så vet jag inte om vi klarar att uppfylla frivilliga avtal, som t ex kodexen mellan företagarna och de olika sociala representanterna.
Trots detta och med tanke på att löneskillnaderna består och lagstiftningen inte klarat att få bukt med den, förefaller det mig som att det är lämpligt att vidta alla åtgärder vi kan vidta.
Ett sätt att göra detta verkningsfullt kan i första hand vara att främja utbildning och information till kvinnorna, så att de kan delta i de kollektiva förhandlingarna och i andra hand genom att främja närvaron av kvinnor i bolagsstyrelserna, eftersom det finns män som diskuterar och försvarar kvinnans rättigheter, men generellt bör det vara kvinnan som försvarar de egna rättigheterna.
Den nuvarande osäkerheten inom sysselsättningen, har man sagt i ett av ändringsförslagen, och nedskärningen av de offentliga utgifterna gynnar inte situationen.
Vi tror att den offentliga sektorn troligen skulle kunna utgöra ett gott exempel för det privata initiativet, om man vidtog åtgärder för att minska löneskillnaderna.
Vi tror att offentligheten är nödvändig, inte bara vid utvärdering av arbetsplatser, utan också vid de kollektiva förhandlingarna.
Det krävs känslighet och information från arbetsmarknadsparterna, kodexens spridning, inte bara bland de stora företagen, inte bara bland arbetsmarknadsparterna, inte bara bland regeringarna, utan framför allt bland små och medelstora företag, som skapar mer än 85 % av arbetstillfällena inom Europeiska unionen.
Jag skulle också vilja lägga till behovet av spridning bland kvinnoorganisationerna.
När det gäller utmaningen från föredragandena, skall vi försöka sprida denna kodex till samtliga kvinnoorganisationer, så att de kan använda den som ett instrument för att försvara sina rättigheter.
Man borde också begrunda en utvidgning av artikel 119, när vi nu befinner oss i vindarna kring regeringskonferensen.
Med en utökning av denna artikel skulle det nya fördraget värna om lika lön för likvärdigt arbete.
