# ID: svediakorp-gov478913
# author: Nassauer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 404
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Bekämpningen av det organiserade subventionsfusket inom Europeiska unionen är ungefär lika effektivt organiserad som om Michael Schumacher skulle försöka vinna ett formel-1-lopp med postdiligensen.
Det är inte så, att skulden för detta ligger på Europaparlamentet.
Här sörjer kunniga ledamöter, i synnerhet mina kollegor Theato och Bontempi, sedan lång tid tillbaka med mycken kunskap och envishet för att något händer inom detta område.
Det är alltså snarare så att rådet ska lastas för detta.
Det är ju verkligen utomordentligt älskvärt när minister Sorgdrager nämner det ömsesidiga tankeutbytet mellan parlamentet och rådet men jag hyser fruktan för, att detta prat lämnar den organiserade brottsligheten tämligen oberörd och i varje fall inte påverkar dess verksamhet.
Och det är ju också billigt, att vid varje tillfälle hänvisa till Europol, framför allt när den konvention, som ska utgöra grunden för Europols arbete, ännu inte ens ratificerats.
Att detta är så eländigt organiserat hos oss och negativt för Europeiska unionens rykte, beror på att här föreligger ett systemfel.
Vi har försett Europeiska gemenskapen med befogenhet, att förfoga över pengar.
Vi har emellertid inte givit den befogenhet att i nödfall också straffrättsligt skydda denna beslutsmakt mot missbruk.
I alla medlemsstater förhåller det sig annorlunda.
Den, som där förfogar över pengar, kan dra den, som lurar till sig dessa, inför domstol och få en dom.
Det kan inte Europeiska gemenskapen göra; den är hänvisad till att rådet resp de enskilda medlemsstaterna gör detta.
Det är just på denna punkt som kryphålet och bristen i vårt system ligger.
Enligt uppgift strider det mot den nationella suveräniteten, om gemenskapen sysslar med straffrättslig verksamhet.
Eftersom den viktigaste delen av det statliga ansvaret, fördelning av pengar, redan överförts till gemenskapen, vore det bara följdriktigt, om man också som bihang tilldelade gemenskapen befogenheter att i sammanhanget sörja för straffrättsligt skydd.
Ty ingenting annat fungerar.
Det har vi lärt av erfarenheterna och det rentav chockerande komiska exempel, som min kollega Bösch just dragit fram.
Om vi alltså inte står beredda, att inom enskilda områden, där gemenskapen har ansvar, också ge den straffrättslig behörighet, då kommer vi ständigt att ligga efter brottslingarna - och det kan egentligen ingen ta på sig ansvaret för.
