# ID: svediakorp-gov478909
# author: Gradin (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 892
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, fru minister, ärade ledamöter!
Mycket arbete har lagts ned de senaste åren för att förbättra skyddet av Europeiska unionens finansiella intressen.
Att kampen mot fusket inom EU i dag betraktas som en självklar och högt prioriterad uppgift visar att detta arbete givit resultat.
Det existerar inte något enhetligt juridiskt ramverk i Europa som reglerar alla frågor som har med fusk att göra.
Det är i och för sig naturligt.
Många gånger handlar det om områden där det tidigare inte funnits särdeles mycket samarbete.
Jag håller med dem som säger att mycket kan göras för att förbättra samarbetet mellan de befintliga rättssystemen, men jag är också övertygad om att vi måste vara öppna för förändringar när detta krävs.
De överenskommelser som har träffats under de senaste åren måste ses som ett stort steg framåt på detta område.
Jag tänker inte minst på konventionen om skyddet för gemenskapens finansiella intressen.
Det krävdes mycket stora ansträngningar för att nå enighet kring denna fråga.
Jag är lika bekymrad som ledamöterna Theato och Bontempi över att denna konvention ännu inte har ratificerats.
Det har trots allt gått två år sedan den undertecknades.
Jag kan försäkra församlingen att jag tar vara på varje tillfälle som jag får att påminna medlemsstaterna om hur angeläget detta är.
Jag gör det inte bara vid rådsmöten, utan i stort sett varje gång som jag ger en intervju, skriver en artikel eller håller ett anförande när jag besöker ett medlemsland.
Det vore självfallet till stor hjälp om också ni, ärade parlamentsledamöter, ville trycka på så mycket ni kan i era kontakter med de nationella regeringarna och parlamenten.
Den långsamma ratificeringsprocessen är som bekant ett problem också på andra områden.
Hittills har exempelvis bara Storbritannien och Danmark ratificerat Europol-konventionen, och endast Storbritannien har ratificerat utlämningskonventionen.
Alla inser att båda dessa instrument i framtiden kommer att spela en viktig roll i kampen mot internationellt organiserad brottslighet i Europa.
Det är därför mycket svårt att förklara för människor varför det måste dröja så länge innan konventioner kan träda i kraft.
Min slutsats är att de arbetsmetoder som vi har till vårt förfogande inte är tillräckligt effektiva.
Det är också bakgrunden till kommissionens förslag att flytta över allt utom polissamarbetet och straffrätten från tredje pelaren till första pelaren i de regeringsförhandlingar som just pågår.
Dessutom bör samarbetet inom de områden som kommer att bli kvar inom tredje pelaren göras betydligt effektivare.
Jag har också sett, precis det som Theato tog upp, att artikel 209a också finns som ett förslag till regeringskonferensen att ges ytterligare kraft.
Jag förväntar mig och hoppas, precis som ni här i kammaren, att toppmötet i Amsterdam nästa vecka verkligen ger oss de verktyg som vi behöver.
Jag välkomnar också att högnivågruppen i sin handlingsplan om den internationellt organiserade brottsligheten klart och tydligt har slagit fast hur viktigt det är att ratificeringsprocessen slutförs så snabbt som möjligt, och att man där också har föreslagit en tidsplan.
Det gäller inte minst fuskkonventionens tre tilläggsprotokoll som det nu råder enighet om och som handlar om korruption, förhandsbesked och rättshjälp.
Det sistnämnda protokollet beslutades, som minister Sorgdrager sade, vid inrikes- och justitieministrarnas möte den 26-27 maj.
Det gäller bland annat penningtvätt, rättshjälp och möjligheten att utkräva ansvar av juridiska personer.
Detta innebär att kommissionen för första gången skulle få en roll att spela i straffrättsliga processer.
Trots att det handlar om en begränsad roll, ser jag detta som ett mycket stort steg framåt.
Från kommissionens sida kommer vi självfallet att fortsätta att utveckla sådana instrument som krävs för att på bästa möjliga sätt kunna skydda EU: s finansiella intressen.
Vi har redan föreslagit regler om ömsesidigt erkännande av bevis, direkt samarbete mellan rättsvårdande myndigheter, centralisering av den rättsliga prövningen av bedrägeriärenden samt införande av ett register över begångna bedrägeribrott.
Samtliga dessa förslag kommer att tas upp till diskussion under hösten.
1996 års fuskrapport till ministerrådet och Europaparlamentet visar tydligt hur svårt det är att få gränsöverskridande bedrägerier rättsligt prövade.
Det finns en uppenbar risk att bristen på ordentlig koordinering, både på nationell nivå och mellan medlemsstater, leder till sådan uppsplittring att en prövning i rätten i praktiken blir omöjlig, eller i varje fall resultatlös.
När det då gäller just gränsöverskridande fuskfall behöver UCLAF få förstärka sin straffrättsliga kompetens genom att inrätta en rättslig samordningsenhet, en vad vi kallar judicial interface, bestående av domare, åklagare och andra juridiska experter, skulle UCLAF utöver den nuvarande väl fungerande koordineringsrollen också kunna ha en stödjande och rådgivande funktion gentemot medlemsstaterna.
Herr ordförande!
Kommissionen kommer självfallet att granska de teman som finns upptagna i corpus juris, dvs. i den studie som har genomförts på parlamentets begäran, och där kommissionen var en aktiv deltagare.
Inrättandet av en europeisk offentlig åklagarfunktion med rätt att driva straffrättsliga mål som berör skyddet av unionens finansiella intressen är en utmanande tanke.
Det säger sig självt att det finns utrymme för ytterligare insatser när det gäller att förbättra villkoren för rättshjälp liksom informationsutbytet i straffrättsliga ärenden.
