# ID: svediakorp-gov478907
# author: Bontempi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 908
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru minister, fru kommissionär!
Den debatt vi har begärt i de två muntliga frågorna är i verkligheten till för att ännu en gång från Europaparlamentet kunna ropa ut en varning vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten, som alla påstår vara prioriterad, men som är lite och dåligt utförd i verkligheten.
Jag tror att analysen av den allvarliga motsättningen mellan vad som sägs och vad som görs är enkel.
Kort sagt, vi står inför en kriminalitet, framför allt den internationella, som med god marginal har gjort att det juridiska, administrativa och institutionella ramverk som skapats för att bekämpa den har blivit föråldrat.
Ställda inför den kriminaliteten upptäcker vi en oföränderlig och skrämmande situation: femton olika nationella system när det gäller material- och processrätten, som inte kan samarbeta sinsemellan på ett effektivt och snabbt sätt.
Och det tjänar inte mycket till om man har undertecknat ett antal fördrag och konventioner om administrativt och juridiskt samarbete, när dessa instrument mycket ofta, som Theato påpekade, bara är livlösa bokstäver.
Om vi alltså på ena sidan har snabbhet och beslutsamhet - tyvärr på den kriminella sidan - så har vi på den andra sidan långsamhet, bristande kontinuitet och ineffektivitet.
Efter den utfrågning som vi har haft, efter de larmsignaler som skickades ut av de sju europeiska domarna som utfärdade Genèveuppropet för bara ett år sedan, så är det uppenbart att vi, ställda inför dessa svårigheter eller denna impotens, måste fundera på nya instrument för att kunna göra Europa till ett rättssamhälle, nya instrument för den europeiska medborgaren i egenskap av bidragsgivare - när det gäller bedrägerier - men överhuvudtaget för den europeiska medborgaren när det gäller säkerhetsproblemen i mötet med den organiserade brottsligheten.
En del förslag har framkommit.
Jag anser att vissa av dem absolut måste tas seriöst och vi måste på allvar fundera på hur de kan omsättas i praktisk handling, i konkreta föreskrifter: jag tänker på upphävandet av banksekretessen när det gäller internationella förfrågningar om hjälp, jag tänker på införandet av bestämmelser som skulle göra det möjligt för de europeiska domarna att vända sig direkt till sina kolleger, utan att först genomgå slingriga, långa och tröttsamma procedurer, jag tänker även på betydelsen av nya gemensamma brottsdefinitioner, framför allt inom området ekonomisk brottslighet.
I sanningens namn skall sägas, att under senare tid har vi verkligen antagit ett antal instrument.
Låt mig påminna om att frånsett de finansiella besluten, så har något intressant hänt: när det gäller korruption har en konvention antagits, vi har meddelandet från kommissionen om politiken mot korruption i allmänhet, vi har detta viktiga initiativ från rådet om den organiserade brottsligheten.
Dessutom diskuteras för närvarande en konvention om ömsesidigt juridiskt bistånd.
Vi undervärderar vare sig innehållet eller den politiska betydelsen av dessa dokument, men - låt mig stryka under detta - utan en verklig revolution, som sträcker sig bortom de traditionella instrumenten för internationell rättskipning och som även sträcker sig bortom den historiska nationalistiska tröghet som kännetecknar rättssystemen, så kommer det att bli mycket svårt för nya förordningar, även om de är bra, att ge goda resultat.
När det gäller konventioner finns det ett oroväckande tecken: det finns många, men de bara ligger där, djupfrysta i väntan på att ratificeras, utan att fungera.
Jag tror med andra ord att i och med dessa muntliga frågor och denna debatt, men framför allt med tanke på det som ligger framför oss - ratificeringen av konventionerna men framför allt regeringskonferensen och därefter de möjligheter som erbjuds i corpus juris - så har tillfället kommit att göra ett kraftfullt kvalitativt språng, att gå från deklarationer och proklamationer till handling.
Och det är just rätts- och skyddsaspekterna, förutom synen på medborgaren som bidragsgivare, som anger vilken väg vi skall välja.
Det finns fyra olika spår att följa i arbetet, som beskrivs tydligt i betänkandet.
Det första är reformeringen av den tredje pelaren: denna pelare är inte särskilt demokratisk och inte särskilt effektiv.
Här förväntar vi oss viktiga resultat från Amsterdam, även om den text vi har fått se inte alls är tillfredsställande.
Det andra är ett mycket ovanligt initiativ, som Europaparlamentet är berett att ta för att de djupfrysta konventionerna skall ratificeras.
Det tredje gäller försök, åtminstone när det gäller gemenskapens finansiella åtaganden, med att tillämpa förslaget till gemensamma rättsregler och processregler som ryms i corpus juris.
Även här - det måste sägas - gäller det att gå fram med fullständiga demokratiska garantier, garantier för jämlikhet mellan den anklagade och den anklagande, men något måste absolut göras i riktning mot gemensamma regler.
Det fjärde spåret är att ge enheten för bedrägeribekämpning i uppdrag att samordna och lämna tekniskt stöd till de nationella rättsliga myndigheterna.
Detta är de fyra spår som Europaparlamentet pekar på.
Vi är inte bara ett parlament som klagar, vi är också, när det gäller de här frågorna, ett parlament som anser sig ha genomförbara förslag.
Vi hoppas innerligt, fru minister och fru kommissionär, att det som kommer ut av denna debatt och denna omröstning verkligen tas på allvar.
