# ID: svediakorp-gov478885
# author: Titley (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 587
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, vid sådana här tillfällen är det tradition att tacka föredraganden.
Vad som kanske är mindre tradition är att när jag tackar Spencer så menar jag det verkligen, eftersom tidigare ordförande för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor har utarbetat det årliga betänkandet på en mycket absolutistisk grund.
De har talat om den värld som de skulle vilja se i stället för den värld som finns.
Spencers betänkande är i stället praktiskt och konkret, och det är just så vi bör ta upp den här frågan.
Vi har trots allt en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inte för att vi vill ha en slags statussymbol för att visa resten av världen att vi har vuxit som organisation, utan för att vi tror att vår ekonomiska och politiska styrka genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan skapa fördelar, inte bara för EU: s medborgare utan också för medborgarna i övriga Europa och faktiskt i hela världen.
Det är genom att skapa dessa positiva fördelar som vi skall bedömas.
För närvarande består den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken av små delar.
Den är mer inspirerad av Heath Robinson än av den moderna, datorstödda teknologiåldern.
Vi behöver en tydligare definition av vad vi vill ha!
Vad är en gemensam utrikespolitik och vad skall den försöka uppnå?
Vi har ingen uppfattning om vad vi definierar som gemensam svårighet eller gemensam utmaning och vi har inget begrepp om vad som är ett gemensamt angreppssätt.
Hur kan någon fatta beslut om en strategi för Albanien när ministerrådet har 15 olika informationsdokument?
Man kan inte ens börja ta itu med problemet.
Så länge som de nationella regeringarna fortsätter att ge instruktioner till sina tjänstemän kan vi inte få en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Detta är anledningen till att vi behöver en analysenhet, vilket jag hoppas att vi skall få i Amsterdam.
Det är också anledningen till att vi behöver mer sammanhållning vid finansieringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Att tigga bidrag och flytta saker från en pelare till ett annat område är inte det bästa sättet att hantera frågan.
Jag hoppas att den interinstitutionella överenskommelsen införlivas i Amsterdamfördraget och inte för tidigt!
Vi behöver en struktur för beslutsfattande som respekterar den känsliga nationella suveräniteten och att vissa av frågorna är känsliga för våra medlemsstater, men som ändå tillåter oss att göra framsteg.
Tanken om konstruktiv röstnedläggning och utvidgad majoritetsomröstning inom gemensamt överenskomna strategier är ett nytt sätt att gå framåt.
Vissa av dessa frågor kommer att tas upp på regeringskonferensen.
Det som inte kan tas upp är avsaknaden av politisk vilja.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens största skamfläck är det som hände i Mostar och det som hände Koschnick, som var vår administratör i Mostar.
Ministerrådet svek honom, vilket berodde på att det saknades politisk vilja.
Det vi måste bygga upp är en politisk vilja.
Vi måste förbättra parlamentets roll i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Efter att ha sagt detta, är jag glad över att Spencer varit kritisk mot parlamentet.
Hur kan rådet lita på oss och ta oss på allvar om vi inte är kapabla att lämna samstämmiga rekommendationer och om vi i brådskande ärenden är slarviga och motsägelsefulla?
Vi måste granska oss själva om vi verkligen skall kunna spela en avgörande roll vid utvecklingen av utrikes- och säkerhetspolitiken.
