# ID: svediakorp-gov478866
# author: Spencer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 896
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, jag tackar rådets tjänstgörande ordförande för hans kommentarer.
Jag är alltid glad över att kunna tillmötesgå ordförandeskapet i hopp om att vi eventuellt får se både det nederländska ordförandeskapet och andra ordförandeskap lite oftare i utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor.
Som ni har sagt är detta det årliga betänkande om genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som fastställs i fördraget.
Eftersom detta är den tredje debatten har jag tagit fram jämförande tabeller som visar trender och i vissa fall brist på trender inom politikens instrument.
Jag är tacksam för att ert utmärkta sekretariat varit så noggrant när det gäller de här komplexa uppgifterna.
I den tredje delen av mitt betänkande tas för första gången de här uppgifterna upp på geografisk grund.
De utgår från länderna i övriga Europa och närliggande länder till alla andra regioner i världen.
Jag ser fram emot den tid då vi kan höja blicken från den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens institutionella utveckling till en ostörd debatt om den viktiga frågan med Europas förbindelser med övriga världen: en debatt om tillståndet i världen som är jämbördig med vår framgångsrika debatt om tillståndet i unionen.
Jag är väldigt nöjd med tjänstgörande ordförandens hänvisning till kök och disk i förmiddagens debatt.
Det är alldeles riktigt.
När det gäller utrikespolitik måste vi angripa kärnan och sluta oroa oss för detaljerna.
Tyvärr befinner vi oss ännu inte där, så den andra delen i mitt betänkande tar återigen upp vår kritik över att den utveckling av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som fastställdes i Maastricht har misslyckats.
Det beror på institutionell rädsla och ett tillfälligt misslyckande av den europeiska solidariteten under kommersiella påtryckningar.
Jag vill inte enbart koncentrera mig på politikens brister och misslyckanden eftersom vi gör framsteg.
För tjugo år sedan betraktades vår oförmåga att agera gemensamt i utrikespolitiska frågor varken som förvånansvärt eller klandervärt.
För tio år sedan kände vi oss skyldiga när vi misslyckades.
För fem år sedan hade vi utvecklat önskemål och en retorik men vi hade varken institutioner eller grundbestämmelser.
Efter Maastricht fick vi vissa mekanismer men vi har inte varit bra på att använda dem.
Vi har lekt med dem i utkanten men vi har inte använt dem för att visa oss vägen till de stora frågor som unionen står inför.
Jag är mest orolig för effekterna av det här misslyckandet på allmänheten, och i synnerhet effekterna av misslyckandet, både det politiska och tekniska misslyckandet, på kriget i före detta Jugoslavien, där allmänheten hade förväntat sig att vi skulle rädda liv men vi misslyckades.
Jag anser att den lärdom vi kan dra av Bosnien är att unionen i nödfall måste kunna ingripa militärt.
Om vi inte tar det ansvaret, är vi dömda att endast agera kassör vid icke-europeiska makters fredsskapande insatser.
Det är mot denna bakgrund som vi måste inleda en process med att närma Europeiska unionen och Västeuropeiska unionen till varandra.
Mitt betänkande innehåller ett avsnitt, återigen för första gången, om parlamentets, dess ordförandes, kommittéernas och delegationernas roll.
Jag är en obotlig anhängare av parlamentens, både de nationella och europeiska, deltagande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Jag accepterar inte tanken att utrikesfrågor är ledarnas privilegium.
Enligt min åsikt är ledarna i Europa redan alltför starka och parlamentarikerna för svaga.
Det synsättet verkar vara baserat på teorier om statens överlägsenhet i utrikesfrågor, ett argument som förkastades av den amerikanska senaten alldeles i början av den stora republiken.
Jag tycker att det verkar klokt att sträva efter en sådan inverkan, men vi måste vara självkritiska när det gäller vår egen prestation som institution, inte minst vad gäller vår tendens att reagera snabbt vid brådskande resolutioner i den här församlingen.
Jag upprepar vad ordförande Santer sade i morse om försöken att begränsa kommissionens samstämmighet när den förhandlar på unionens vägnar i enlighet med artikel 113 och 238.
Inom första pelaren finns viktig utrikespolitik, och vi får inte avfärda nyttan med den.
För mig är utrikespolitik, såsom den uppfattas av väljarna i Europa, inte begränsad till den traditionella diplomatin som de som dagligen är inblandade i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är uppfyllda av.
För alla makter, och särskilt för en dominerande civil stormakt som unionen, måste utrikespolitiken vara en blandning av handel och ekonomi, miljö och utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter.
Den måste växa och grunda sig på våra medborgares verkliga farhågor och uppfattningar.
Det handlar inte bara om att den tekniska processen med översynen av fördraget skall bli klar.
Det är inte bara ett spel för diplomater.
Det handlar om handel, arbetstillfällen, torka och orkaner.
Det handlar minst lika mycket om vad som händer i Kyoto och Genève som vad som händer i Moskva och Washington.
Vi hoppas på framsteg i Amsterdam.
Under snacket kommer vi inte att stå på helspänn.
Men vi kommer att vara beredda på att göra vår del för att skapa en politisk verklighet som är levande för Europas befolkning, vad medlemsstaterna än lägger fram som omarbetad och förbättrad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik efter Amsterdamfördraget.
