# ID: svediakorp-gov478864
# author: Van Mierlo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,775
# sentences: 81
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande jag är mycket tacksam för att herr Spencer är så vänlig och vill ändra ordningsföljden för min skull.
Det skulle vara logiskt om han talade först, men framför allt fram emot de sista dagarna innan ett toppmöte som denna viker logiken hela tiden för evenemanget, jag måste snabbt till Bonn för ett mycket viktig möte med en av nyckelfigurerna i problemet som vi för ögonblicket har, alltså använder jag tacksamt det generösa erbjudandet.
På vägen mot avslutningen av regeringskonferensen där det eftersträvas att förbereda unionen för framtidens utmaning, är det av stor vikt att inte tappa bort var vi nu står och vad vi under den senaste tiden uppnått.
Detta inte bara med hänsyn till den europeiska integrationen i allmänhet, utan också på området för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
I betänkandet som den ärade ledamoten Spencer har ställt upp över året 1996 och de där till fästa förslaget till resolution skissas en blandad bil på detta område.
Det konstateras också att det är av vikt att GUSP blir mer ändamålsenlig och koherent.
Rådet bedömer det på samma sätt och även därför utgör strävan mot strukturell förbättring av GUSP: s funktion en del av regeringskonferensen.
Men låt oss inte förlora ur sikte att unionen här i realiteten står i början av en lång väg, en väg på vilken det under de gångna åren gjorts framsteg som inte skall underskattas.
Mot den bakgrunden måste vi formulera våra förväntningar och bilda oss en uppfattning.
Såsom ni vet lades Maastrichtfördraget basen för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för den Europeiska unionen.
Detta område ligger självklart på snittytan av den traditionellt historiskt framvuxna behörigheten för de nationella staterna å ena sidan och för realiteten av den europeiska integrationen å andra sidan.
Sättet för utformning av GUSP uttrycker det.
En stark GUSP får härigenom sin kraft för unionens medlemsstaters likasinnande.
Utformningen av den gemensamma politiken på detta område betyder i realiteten att komma till en medvetenhet om delade gemensamma intressen som måste uttryckas.
På en del områden är denna medvetenhet mera utvecklad än på andra, men det är i alla fall tydligt att det pågår en process av successiv utveckling.
Utvecklingen återspeglas på institutionell nivå i tillväxten av det europeiska politiska samarbetet sedan 25 år, till praktiken för GUSP sedan Maastricht.
De institutionella reformerna på GUSP: s område som nu övervägs inom ramen för regeringskonferensen utgör ett ytterligare steg i denna process och skall också betraktas som sådant.
För bara tio år sedan var det nästan självklart att den ekonomiska jätten Europeisk gemenskap var en jätte på lerfötter på området utrikes- och säkerhetspolitik och att detta område inte var någon faktor av betydelse.
Den av de geopolitiska situationen pålagda situationen var i realiteten onaturlig.
Men Berlinmurens fall och vågen av demokratisering i Mellan- och Östeuropa placerade gemenskapen ändå oväntat och rasande snabbt inför nya utmaningar.
Europa skulle mycket mer än tidigare behöva ge uttryck för sin egen politiska identitet och vikt.
Och sättet som det skall ske på börjar också så sakteliga att avteckna sig.
Även om det också är tydligt att denna process kommer att kräva sin tid.
På regeringskonferensen håller vi som det är bestämmelserna i Maastrichtfördraget om GUSP mot ljuset av erfarenheterna som vi fått de senaste åren och mot behoven som vi med hänsyn till framtiden har identifierat.
Det är sant att erfarenheten av instrumentet GUSP ännu bara är begränsad och det är också sant att det i den allmänna opinionen ofta finns intrycket av att unionen ännu inte kan uppträda slagkraftigt.
Men låt os vara realistiska.
Beror det på instrumenten eller på beredvilligheten i medlemsstaterna att arbeta med det?
En effektiv och slagfärdig gemensam politik på detta område förutsätter ju önskan och beredvilligheten till samarbete, baserad på medvetenheten att våra gemensamma intressen står på spel.
Unionen är under utveckling och förbereder sig på sin framtid också när det gäller GUSP.
Våra förbindelser med de associerade länderna i Mellan- och Östeuropa och vid Medelhavet blir allt starkare.
Dessutom arbetar vi med den hållbara utformningen av våra förbindelser med de länder som ligger runt oss i Östeuropa och i Medelhavsområdet.
När det gäller problemen på vår egen kontinent, så som i Vitryssland och före detta Jugoslavien och Albanien börjar unionen i ökande omfattning att uppfylla sin framtida och tillerkända roll.
Den försöker att uppfylla den rollen i gott samarbete med organisationer som Förenade Nationerna, Europarådet och OVSE med insats av alla tillgängliga medel.
Det betyder inte att unionen kan komma med eller pålägga lösningen på kort tid, men unionen utövar på området utrikespolitik inflytande som passar till dessa intressen, detta även i ljuset av omfånget av de ekonomiska förbindelserna med länderna i fråga.
Det är tydligt att återupprättande och främjande av politisk och ekonomisk stabilitet härvid går hand i hand och också är av stor vikt för unionen och dess medlemsstater.
Instrumenten som pre-bifallsstöd, Phare och Tacis är av stor vikt härvid.
Också i förbindelserna med de övriga grannländerna har den Europeiska unionen under den senaste perioden varit mycket aktiv.
Den vidare utvecklingen av Euro-medelhavs-dialogen är ett viktigt exempel på det.
Processen som började med konferensen i Barcelona har utvecklat sig till ett system av tätare ekonomiska band och en mer intensiv politisk dialog som är av strategisk vikt för unionen, dess medlemsstater och våra sydliga grannar.
Med grannarna i Östeuropa har banden också stärkts.
Unionen försöker genom utvecklingen av brett formulerade aktionsplaner, till exempel att stöpa om förbindelsen med den Ryska federationen och Ukraina till ett hållbart och betydelsefullt partnerskap.
På de sättet lämnar unionen sitt bidrag till bildandet av en stabil, europeisk säkerhetsstruktur.
När det gäller utvecklingen i Mellanöstern och i regionen för de stora sjöarna i Afrika har unionen också ökat ansträngningarna.
För båda regionerna har speciella representanter utnämnts, herr Moratinos respektive herr Ajello, för att uttrycka unionens engagemang och för att effektivare genomföra unionens politik.
Det är dock tydligt för er att det i dessa regioner endast finns en stödjande roll för unionen.
Problemen som ligger till grund för konflikterna kommer i första hand att behöva åtgärdas av de berörda själva.
Men unionen kan dock verkligt ha en stödjande roll.
Medling och förebyggande diplomati kompletterar insatsen av humanitärt stöd och andra stöd.
Jag har personligen kunnat iaktta hur mycket det har betytt att vi utnämnde herr Moratinos i Mellanöstern, för från det ögonblicket, också genom att ordförandeskapet mycket medvetet har arbetat med det, har egentligen för första gången situationen uppstått att Europa spelar en fullvärdig, politisk och inte bara ekonomisk roll i fredsprocessen Mellanöstern.
Det är av största vikt att vi fortsätter att försöka att låta det vara komplementärt till de amerikanska ansträngningar.
För mycket och för länge har denna barnsliga hållning när det gäller kompetens - vem får göra vad i Mellanöstern - spelat en roll.
Mellanöstern är av vital betydelse för Europa.
Jag har själv intrycket av att också den amerikanska diplomatin kör fast om den europeiska inte utgör ett komplement till den.
Den punkten har vi fram till nu, enligt min känsla, noggrant och harmoniskt utnyttjat.
Det är möjligt att från och med nu vara aktiv i en mycket större kongruens.
Förbindelserna mellan unionen och våra transatlantiska partners har överhuvud taget utvecklats vidare under den gångna perioden.
Där vi ibland har olika åsikter om användningen av medel - vi har till exempel andra uppfattningar om nyttan och effektiviteten av isolering och bojkott - delar vi ändå i stor omfattning samma målsättningarna, normer och värderingar.
Den överensstämmelsen kommer till uttryck i omfattningen av samarbetet inom ramen för den transatlantiska dialogen.
Nyligen har vi här på toppmötet mellan den Europeiska unionen och Förenta staterna uppnått goda resultat.
Precis som jag just sa om Mellanöstern, har vi nu ett behov av att samarbeta.
Det var också av vikt vid den för övrigt olyckligt avlöpta historien med en gemensam resolution när det gäller de mänskliga rättigheterna i Kina, men det var i varje fall när det gäller Europa och Förenta staterna ett mycket bra samarbete.
Då var samarbetet inom Europa något mindre självklart.
Ett närmare samarbete inom området för den politiska dialogen kompletterar också våra ekonomiska förbindelser med de latinamerikanska länderna tillika med våra viktigaste partners i Asien.
Den Europeiska unionen / ASEANtoppmötet är ett exempel på en form för överläggning där på ett öppenhjärtigt och konstruktivt sätt tankar kan utbytas.
Ingen hade trott att det skulle vara möjligt att på ASEAN-toppmötet, så som vi gjorde, diskutera i två och en halv timme mycket öppet om situationen i Burma.
Vi tvingade fram det, men på ett sådant sätt att det inte verkade förstörande.
Så kan man enligt mig med lite genomtänkt diplomati komma mycket längre än vad vi ofta trott.
Unionen är på detta sätt inte längre primärt en handelspartner, utan också i ökande omfattning en viktig partner i den utrikespolitiska dialogen.
Att det därvid är av stor vikt att det finns enighet inom unionen om den politik som skall föras, är självklart.
Endast om vi talar med en röst, kommer man att lyssna till oss.
Den enigheten, baserad på medvetenheten om delade, gemensamma intressen avtvingas inte rätt och slätt genom institutionella strukturer.
Det är därför av desto större vikt att vi inom ramen för rådet, men också i dialogen med er som representanter för unionens folk, utbyter tankar och försöker att uppnå enighet om utrikespolitiska utmaningarna som Europa konfronteras med.
Därvid hjälper det oss naturligtvis om strukturen hjälper oss lite.
Vi har fram till nu hittat den mest fria strukturen, regeringssamarbetet och konsensus.
Var och en kan alltså i sista ögonblick göra vad han vill och blockera något.
Det måste vi göra svårare och det gör vi också i fördraget.
Jag medger, strukturerna är inte samstämmiga.
Men där köttet är så svagt, kan en struktur hjälpa till att göra det starkare.
Det är det som vi håller på med.
Det är våra ansträngningar inriktade på och med det vill jag sluta.
Jag tackar er för att ni givit mig tillfället att på detta sätt tala till parlamentet.
