# ID: svediakorp-gov478775
# author: Van Mierlo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,292
# sentences: 149
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade ledamöter, jag anser det vara en förmån B det är också en plikt, men ibland är uppfyllandet av en plikt en förmån B att få informera er om föredragningslistan och punkterna som är uppe på det europeiska toppmötet i Amsterdam i början av nästa vecka.
Detta toppmöte utspelar sig som ni alla vet under inflytande av mer eller mindre förvirrande omständigheter omkring euron, orsakade av nya val.
Det kommer säkert att påverka toppmötet, men B jag kommer sedan att i svaren på era frågor antagligen säga något mer om det B jag har ett starkt intryck av att det finns stora möjligheter att också under dessa omständigheter kunna föra toppmötet till ett bra och produktivt slut.
Mer om det sedan.
Det Europeiska rådet kommer naturligtvis att stå i tecknet av avslutningen av regeringskonferensen.
Dessutom står mycket viktiga ämnen på föredragningslistan, så som sysselsättning, EMU, aktionsplanen för att bekämpa organiserad kriminalitet och aktionsplanen för den interna marknaden.
Diskussionen om externa angelägenheter, däri aktuella utrikespolitiska frågor, kommer genom arten på föredragningslistan att vara begränsade till huvudsaker.
Jag tänker här särskilt på fredsprocessen i Mellanöstern, situationen i den Demokratiska republiken Kongo och fredsprocessen i före detta Jugoslavien.
Formellt står dessa punkter på föredragningslistan.
Det är möjligt att förloppet på toppmötet nödsakar oss att till och med ytterst begränsat behandla det.
Jag skall nu först kort uppehålla mig vid frågorna sysselsättning och EMU och sedan mer omfattande beröra avslutningen av regeringskonferensen.
Främjandet av sysselsättningen är och förblir av yttersta vikt.
Främst uppmärksammas detta tema omfattande inom ramen för regeringskonferensen.
Jag återkommer strax till det.
Under det europeiska rådet kommer den brukliga halvårsrapporten från rådet social frågor, Ecofinrådet och kommissionen om sysselsättningssituationen i unionen att diskuteras.
Vidare skall kommissionen lämna rapport om fortskridandet av förtroendepakten för sysselsättning.
Under nederländskt ordförandeskap har kommittén sysselsättnings- och arbetsmarknadsvillkor energiskt startat.
Bland annat utvecklar kommittén i samarbete med kommittén ekonomisk politik, sysselsättningsindikatorerna för att mäta fortskridandet när det gäller prioriteringarna från Essen.
För en start av EMU i tid var det avtalat att det Europeiska rådet skulle fatta ett antal beslut, varvid det för närvarande finns en fråga om besluten som inte absolut är nödvändiga för att EMU sedan kan starta, också verkligen skall kunna fattas.
Jag återkommer antagligen något utförligare till det i mitt andra svar.
Avsikten var att stabilitetspakten skulle bli avtalad.
För det andra är i en resolution växelkursmekanismen fastlagd, mellan länderna i täten och medlemsstaterna som inte kommer att deltaga direkt år 1999.
För det tredje är det meningen att det Europeiska rådet vill välkomna avtalet som uppnåtts i Ecofinrådet om eurons juridiska status.
I Amsterdam kommer slutligen förslaget till eurovalutan att tillkännages.
Det finns en rimlig chans att vi kan färdigbehandla alla dessa frågor som i sig själva skulle kräva lite tid, eftersom de politiska avtalen om frågorna redan uppnåtts, men det är inte säkert.
För övrigt lugnades vi igår i Frankrike vid besöket hos president Chirac och den nye premiärministern Jospin på denna punkt att man verkligen försöker hitta en lösning för faktumet att man å enda sidan inte kan bryta upp stabilitetspakten B det vill inte heller den nya regeringen; å andra sidan fastställer den nya regeringen att det finns en ofullständighet, att sysselsättningsaspekten har fått för lite uppmärksamhet; det måste man åtgärda i något sorts tillägg.
Det är inte bara önskan från den nya franska regeringen B det finns många medlemsstater som kan instämma med detta och det arbetas för ögonblicket på det.
Det beror lite på resultatet av detta arbete om det är möjligt att helt avsluta detta paket, och då är det inte otroligt att ståndpunkten kommer att tas: vi gör endera hela paketet eller så gör vi det inte, men vi gör inte en bit av det.
Det är läget tillsvidare.
Jag går nu över till huvudfrågan: revideringen av Maastrichtfördraget.
Sedan det Europeiska rådet i Dublin har ordförandeskapet gjort allt för att fullända förslagen till fördragstexterna.
Det har visat sig vara en ordentlig uppgift.
Det irländska ordförandeskapets förslag har utomordentligt mycket kvalité, framför allt genom skapandet av en ram B det är mycket viktigt att kunna förfoga över den B men i de stora politiska problemen fanns ändå många vita fläckar och på dem har alla diskussioner under senaste tiden kretsat kring och det är fortfarande fallet.
Jag vill redan nu gärna säga tack för det konstruktiva bidraget som Europaparlamentet har lämnat till denna process.
Perspektivet som nu dyker upp är det av en Europeisk union som ändå uttrycker mycket mer att den finns för medborgaren.
Det handlar om hans säkerhet, hans välfärd, hälsa och rörelsefrihet.
Dessutom måste den Europeiska unionen i institutionellt avseende vara färdig för tillträdet av de nya medlemsstaterna.
Jag kommer nu att låta ett antal specifika teman från regeringskonferensen passera revy.
Till en början ett utrymme för frihet, säkerhet och rättvisa.
Förhandlingarna pekar på att denna regeringskonferens kommer att resultera i en förstärkning av principerna för den demokratiska rättsstaten och unionens grundrätter.
De rättsliga prövningarna av europeisk unionspolitik mot grundrätterna så som beslutas i EVRM skall förstärkas.
Vidare är regeringskonferensen fast besluten att ta med en bestämmelse om icke-diskriminering i vid mening i fördraget.
Av stor vikt är föresatsen att ge människors fria rörlighet en knuff i rätt riktning.
I detta sammanhang finns förslaget om att integrera acquis från Schengen i den Europeiska unionen.
Dessutom kan man på detta sätt förbättra den demokratiska och juridiska legitimiteten från Schengen-samarbetet, genom att använda den institutionella ramen från den Europeiska unionen, det vill säga inklusive Europaparlamentet, kommissionen och EG-domstolen.
Jag kommer sedan till den Europeiska unionen och medborgaren.
Jag nämner här som första aspekt den sociala aspekten, som har fått mycket uppmärksamhet i denna regeringskonferens.
Det finns nu ett enhälligt stöd för att ta upp den sociala stadgan i fördraget.
Jag nämner också införandet av ett nytt kapitel om sysselsättning.
Sysselsättningspolitik förblir främst ett ansvar för medlemsstaterna själva, men unionen kan spela en stimulerande roll härvid, till exempel genom att förstärka samordning och utbyte av erfarenheter mellan medlemsstaterna.
Det arbetas hårt på förbättringen av kvalitén och öppenheten i styrningen inom den Europeiska unionen.
Det gläder mig att det tycks finnas en samstämmighet för en bestämmelse som ger medborgarna rätt att få tillgång till dokument från rådet, kommissionen och Europaparlamentet.
Ett viktigt mål för regeringskonferensen är vidare genomförandet av en effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Möjliga medel för det är beslutsprocess med majoritet och begreppet konstruktiv återhållsamhet.
Om den exakta modaliteten för det kan jag nu inte ge något besked, så som är fallet med ett antal andra punkter också, men i förslagsdokumenten har ni kunnat se att en möjlighet skapats för att hitta en lösning för önskan från egentligen alla medlemsstater för att göra det möjligt att befria oss från de hindrande banden av den absoluta vetorätten som fram till nu så ofta varit dominant i den andra pelaren.
Konstruktionen som hittats därvid är möjligheten att komma fram till ett grundbeslut, som med konsensus fastställs av det Europeiska rådet, där en strategi för ett land eller en region eller en viss fråga anges.
Grundbeslutet tas i det allmänna rådet, så att det annat än vad som mer än en gång varit fallet i Europeiska rådet, är ett verkligt väl utarbetat och genomtänkt grundbeslut som lämnas till Europeiska rådet.
Sedan kan i det allmänna rådet med kvalificerad majoritet om besluten inom grundbeslutet fattas beslut, varvid åter möjligheten finns att en medlemsstat, när ett viktigt nationellt intresse skulle skadas genom det beslutet, kan överklaga det; för att förebygga att det sker för lätt, har en procedur skapats att två tredjedelar av rådet, när det tycker att överklagandet inte är riktigt, kan överklaga hos det Europeiska rådet för att där låta en sista bedömning ske.
Ni kommer att säga, det är ju ganska komplicerat, ja det är det, men hela unionen är naturligtvis komplicerad och vi har nu en gång ingen konsensus i denna sortens frågor och genom detta uppnås i alla fall två saker.
Å ena sidan kan en medlemsstat inte genom en annan medlemsstat bli overruled när det verkligen handlar om en av den medlemsstaten känt nationellt intresse, och å andra sidan är fördelen med det invecklade i proceduren att man ändå måste ha ett väl underbyggt ställningstagande, om man inte vill stå med skägget i brevlådan.
Man måste i realiteten visa sina kollegor två till tre gånger att begreppet nationellt intresse används ärligt här.
Vi vet alla procedurernas svagheter, men det är mer än vad vi har nu.
Vi har inte alls haft något sådant fram till nu.
Låt oss nu på denna punkt ändå visa att unionen verkligen går vidare steg för steg, och många av er och även många medlemsstater hoppas att vi så är på väg mot en något effektivare form av kvalificerad majoritet.
Jag tycker att det är en stor vinst om jag betänker hur det för två år sedan då vi började, ansågs som uteslutet att en sådan reglering skulle kunna bli verklig.
Då har vi dock verkligen uppnått något, i alla fall om vi kan besluta om det.
Men utsikterna är goda.
När det gäller finansieringen av GUSP-verksamheterna är ni otvivelaktigt redan informerade om avsikten att sluta ett interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen.
På det sättet förblir befintliga budgetbehörigheter för Europaparlamentet på denna punkt, i varje fall väsentligen, garanterade.
Jag ser ett antal huvuden B helt riktigt B skaka, men B jag säger det direkt, jag kan också vänta tills det kommer en störtflod av påpekanden från er B situationen var egentligen att det i rådet fanns känslan av att man inte kunde fortsätta som det är, att det genom procedurerna uppstod alldeles för många fördröjningar.
Det fanns egentligen en avsikt B ni kommer ihåg det från första utkasten B att tygla allt och för att göra det till obligatoriska utgifter.
Vi har genom mycket gott samarbete med er ordförande, som är värd allt beröm, ändå lyckats att få ett interinstitutionellt avtal som ger er ett grepp på helheten av utlandsutgifterna.
Det är mindre än vad ni hade, men det är mycket mer än rådet från början planerade att ge er.
Det är svårt att för tillfället förutsäga hur integrationen av den västeuropeiska unionen i den Europeiska unionen avlöper.
Vi har kommit en bra bit.
Ni känner till situationen.
Det finns en liten grupp länder som bara vill ha samarbete mellan de två, och det finns en mycket större grupp, ungefär åtta medlemsstater, som vill ha ett totalt sammangående.
De två ståndpunkterna kan absolut inte enas, i den meningen att den ena gruppen skulle kunna övertyga den andra om att överta ståndpunkten.
Ordförandeskapets förslag ligger mitt emellan och vi hoppas att det är möjligt att kunna hitta varandra i närheten av ordförandeskapets förslag.
För det är det nödvändigt med att ge och ta och alla kommer att vara tvungna att släppa ifrån sig något från det stora rätta som man har i arrende, men det finns en möjlighet; om det måste det beslutas på själva toppmötet, för detta hör till vad man kallar de stora frågorna.
Slutligen när det gäller unionens externa ekonomiska politik, gör jag er gärna till kompanjoner i vår ansträngning att låta unionen när det gäller sektorerna tjänster och intellektuell egendom tala med en röst.
Också om detta fortsätter fortfarande förhandlingarna, och jag kan just nu inte säga var vi är, men det arbetas fortfarande för att garantera detta på ett eller annat sätt.
Då kommer jag nu till en annan kärnpunkt: de institutionella frågorna.
Framför allt sedan det informella Europeiska rådet i Noordwijk har debatten om detta intensifierats.
Det är politiskt sett den svåraste punkten.
Frågan är nämligen politiserad i varje land i en debatt mellan regering och parlament.
Och det betyder att det nästan är omöjligt att hitta en lösning som är tillfredsställande för alla.
Ändå måste vi göra något åt det.
Utvidgningen tillåter inte att vi inte bättrar oss på den punkten.
Sammansättningen och hur kommissionen skall fungera har ingående diskuterats.
Det finns ett ökande stöd för förstärkning av kommissionsordförandes position.
Anpassningen av antalet kommissionärer fortsätter dock att vara en diskussionspunkt.
Men när det gäller punkten om förstärkning av kommissionsordförandes position, betyder det samtidigt, om det blir det som nu föreslagits, att det också kommer att innebära en förstärkning av Europaparlamentets position, som involveras två gånger under processen med kommissionsbildande.
Den första gången när den av rådet anvisade ordföranden blir presenterad här för er, och ni har en debatt med honom och ni måste lämna ert godkännande, och en andra gång när han i samråd med medlemsstaterna har engagerat sina kommissionärer, och med hela gruppen sedan kommer till er och ni måste ge ert godkännande till det.
Det är alltså en ansenlig förstärkning av Europaparlamentets position, om det går igenom.
Anpassningen av antalet kommissionärer är naturligtvis den stora diskussionspunkten.
Regeringskonferensen är verkligen medveten om att vid en stor utvidgning av unionen kan man inte längre nöja sig med en enkel extrapolering av ett system som vi började när vi bara var sex.
Vi måste ingående betänka oss hur annorlunda styrkeförhållande ligger.
Väsentligen gör vi vid varje utvidgning en extrapolering som om vi bara har att göra med en gradskillnad i stället för vad det i verkligheten är, en strukturell skillnad.
Därför arbetas det för närvarande med grundtanken att medlemsstaten behåller en kommissionär per medlemsstat, men att i ett visst ögonblick vid en viss utvidgning skulle stora medlemsstater lämna ifrån sig sin andra kommissionär.
Mot det måste en förnyad vägning av röster göras, och när vi får mer än tjugo medlemsstater, är vi mogna för en strukturell revidering av hela vårt system.
Då måste vi titta på hur vi bäst kan styra den gemenskap som vi nu håller på att göra.
För det behöver vi mycket tid, för innan vi har mer än tjugo medlemsstater har det ändå gått lång tid.
Den tiden måste vi använda väl.
Vi måste använda en längre tid för att sätta en studiegrupp i arbete, och sedan måste vi komma till en ny inrättning av gemenskapens styrelse.
På denna grundtanke, som just nu är uppe till diskussion, reageras det positivt.
Men jag vet också att the devil is in the detail, för då handlar det om: hur blir det då med förnyad vägning och så.
Vi är ännu inte där, men vi är dock på rätt väg.
Överallt märker vi att det finns sympati för grunden till resonemanget, varvid å ena sidan en strukturell ombildning finns i sikte, och å andra sidan att man inte väntar till utvidgningen för att redan nu fatta ett par, kanske, smärtsamma beslut, så att vi verkligen gör vår läxa, vilket vi också begär av de tillträdande länderna.
Den sista frågan som jag ber er uppmärksamma, är flexibiliteten.
I ljuset av unionens utvidgning och den därur kommande heterogeniteten tycks många vara övertygade om att möjligheterna till förstärkt samarbete måste ökas.
Villkor för det är att unionens enighet förblir garanterad.
Flexibilitet verkar framför allt ge möjligheter i JBZ-pelaren, med bibehållande av dess regeringskonferensaktiga karaktär.
I EG-pelaren påkallas stor återhållsamhet och den ges oss i ord i texterna som ligger framför oss.
Nu måste det avslutande samtalet ännu ske, om vilket system vi då precis väljer, endera så arbetar vi med en negativ lista, vilket är det mest troliga, eller så kommer vi med allmänna beskrivningar som varje flexibilitet i den första pelaren måste uppfylla.
Hur som helst, stora garantier behövs och de förs in i den första pelaren.
Diskussionen handlar fortfarande lite om frågan: exakt hur.
Europaparlamentets position.
Jag är redan innan medveten om, ärade ledamöter, att jag härvid alltid kommer till korta i förhållande till era önskemål.
Trots det kan jag själv säga här att jag tycker att det på ett antal punkter har gått framåt i den av ordförandeskapet eftersträvade förstärkningen av Europaparlamentet position.
Jag nämner förenklingen av medbestämmandeproceduren, som tillgodoser såväl den ändamålsenliga som den demokratiska karaktären av beslutsprocessen.
Därtill införandet av medbestämmandeproceduren där nu samarbetsproceduren gäller.
Det betyder enligt min åsikt en väsentlig förstärkning av Europaparlamentet och jag har redan nämnt ert inflytande på kommissionens bildande, som blir mycket större.
Efter denna mycket globala betraktelse av regeringskonferensen är det tydligt för er att ordförandeskapet är fast beslutet att föra förhandlingarna i Amsterdam till en bra slut.
Ordförandeskapet har gjort allt för att göra detta möjligt och gör det fortfarande.
Inte för att namnet på vår huvudstad nödvändigtvis måste knytas till fördraget B även om det naturligtvis är roligt om man själv bor där, men det är ändå inte anledningen B utan för att detta är tidpunkten
(Sorl och skratt) för att göra unionen slagfärdigare och effektivare, rustad för den kommande utvidgningen och mer synlig för medborgaren.
Jag vill säga något om denna sista punkt.
Synligheten för medborgaren är av oerhört stor vikt.
Det handlar det alltihop egentligen om.
Men vi får inte förväxla de sakerna.
Jag har under de sista dagarna också utanför nämnt det.
Vi håller på med ombyggnaden av köket.
Medborgaren är främst intresserad av rätterna.
Det är roligt om vi använder det nya köket, men det är viktigare att det därifrån kommer goda rätter,
(Applåder) sysselsättning, miljö, den sortens frågor.
Det är en idiotisk tanke att tro att medborgaren skulle vara tvungen att från början känna sig berörd av hur vi exakt bygger om köket och vilken teknik det är och vilket material.
Det är så invecklat.
Om jag kommer till en bilverkstad, då förstår jag ingenting av det, men jag vill att min bil blir reparerad och att jag kan köra den och jag måste då lite på mekanikern i verkstaden.
(Applåder och skratt) Jag ber er alltså att se det så tillsammans med mig, att vi relativerar det något.
Inte varje detalj i vårt arbete kan och behöver vara begriplig.
Bara produkten duger.
Det är det som det handlar om.
Ordförande, det offentliga accepterandet av det nya fördraget ligger även i era händer.
Dessutom hoppas ordförandeskapet självklart också på andra viktiga frågor.
Jag nämnde redan i början EMU, sysselsättningen, den interna marknaden och kriminalitetsbekämpningen.
Jag hoppas att vi kan ta ett tydligt steg framåt i Amsterdam.
Ordförandeskapet litar på att i slutet av denna månad kunna meddela er konkreta positiva resultat om Amsterdam.
(Applåder)
