# ID: svediakorp-gov478755
# author: Bangemann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,661
# sentences: 73
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, innan jag går in på de enskilda synpunkterna, skulle jag till att börja med vilja komma med en allmän kommentar, som kanske kan ställa det ena eller det andra tillrätta igen.
Vi har alla gemensamt anammat resultatet från förlikningen med undantag av Breyer och några andra, som då påpekade, att det inte är tillräckligt för att ge konsumenten motsvarande information.
I så måtto ska ingen här - varken Roth-Behrendt eller Schleicher, framför allt inte heller Eisma, som vid den tidpunkten, såvitt jag vet, inte deltog i debatten och den liberala gruppen utmärkte sig inte då speciellt - agera som om kommissionen nu plötsligt måste ta ansvaret för något som kommit fram i förlikning med rådet.
Jag motsätter mig, Eisma, att du nu helt enkelt går till motattack och säger, att kommissionen har inte gjort det eller det.
Denna lagstiftningsåtgärd går tillbaka till maj i år.
Det är sant, att det under diskussionens gång - som man något högtravande säger - kommit till ett paradigmskifte, vilket jag för övrigt redan då framhållit, nämligen bort från de traditionella principerna för märkning, vilka jag vid den tidpunkten än en gång företrätt.
När det inträffar en förändring av betydelse för konsumenten, måste märkning ske.
Om det inträffar en förändring, som inte är av betydelse, måste inte märkning ske och enligt min mening ska ingen märkning ske, ty om än det och än det andra anges i märkning, så står konsumenten i slutänden där på samma sätt som kejsaren med sina nya kläder och av en hel radda med märkningsuppgifter får han ut absolut ingenting.
Och på detta, Roth-Behrendt, bygger ju det verk, som du var så stolt över.
Du var stolt, Breyer var inte stolt.
Jag var inte heller stolt.
Du sade då - jag kan ta fram protokollet än en gång - att detta beslut är en örfil för Bangemann.
Nu agerar du emellertid så som om det skulle vara mitt huvud det gäller.
Då är jag snarare överens med Breyer: slå dig själv för bröstet en gång!
Nej, nu ska vi först en gång klargöra detta, för att inte frontlinjerna här ska suddas ut och ge det felaktiga intrycket, att kommissionen måste stå för något, som du då firade som en stor seger för parlamentet.
Jag kommer ju alltjämt ihåg ditt framträdande i tysk TV!
(Protester) Bästa ledamot, när Eisma, Roth-Behrendt och andra talare här uppträder som om kommissionen vore ansvarig för allt möjligt, då måste du finna dig i - det tillhör demokratin - att en kommissionär, som varit med i och genomlidit denna diskussion ända från början, en gång säger hur det verkligen var då.
Den, som diskuterar öppet och ärligt här, måste tillstå att jag då fick finna mig i diskussionsresultatet.
I huvudsak motsvarade det principerna, eftersom det ju just bygger på dessa tre sakkriterier.
Jag har aldrig sagt, Roth-Behrendt, att de måste föreligga kumulativt!
Kommissionen har aldrig sagt det.
Jag vet inte var du fått idén från.
Om ett livsmedels sammansättning förändras, om näringsvärdet förändras eller om användningsområdet förändras - och det vid varje tidpunkt i det enskilda fallet, vilket vi aldrig bestridit eller aldrig haft annan uppfattning om - måste märkning ske.
Detta är nu en gång fullkomligt klart.
Men dessa tre kriterier, Schleicher, betyder just att man har en saklig grund: alltid när en förändring har betydelse för konsumenten måste märkning ske.
Nu, Roth-Behrendt, och detta är bakgrunden till hela denna debatt, har inte bara i parlamentet utan även i kommissionen i samband med soja och majs en helt annan debatt inletts, nämligen kring frågan om man inte överhuvudtaget måste märka och det oberoende av de tre sakliga kriterierna?
Nu skakar du ju inte på huvudet!
Det finns dock här i parlamentet - vilket framgår av frågorna - många, som säger att vi önskar exempelvis en märkning för majs eller soja eller något annat livsmedel som kanske inte ens omfattas av förordningen; förordningen avser uteslutande bara livsmedel, som säljs till slutkonsumenterna, medan majs och sojamjöl ju som regel inte säljs till slutkonsumenterna.
Om nu emellertid kravet ställs, att märkning måste ske och det oberoende av om ett av dessa tre kriterier uppfylls, då står det fullkomligt klart för mig, att ni därigenom frångår de principer, som vi då gemensamt försvarade, nämligen att säga, att det spelar ingen roll vilken effekt det får men vi måste märka när en viss teknik använts och det också i de fall detta försvinner helt i kedjan.
Alla vet att gentekniskt framställda sojabönor eller majs efter bearbetning inte har de effekter, som beskrivits i förordningen om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser och inte heller måste ha dessa och mot den bakgrunden är detta ett paradigmskifte.
Nu ställer jag gärna upp - jag har redan sagt, att där är jag demokrat - och om parlamentet, liksom också kommissionen, med majoritet beslutar så, då blir det naturligtvis gjort.
Då böjer jag mig som individ för denna majoritet.
Dock tar jag mig friheten att här i kväll än en gång säga, att jag anser detta vara olycksaligt för konsumenten.
Ty då märks praktiskt taget allting och i slutänden förlorar då märkningen allt värde för konsumenten.
Då måste jag åter ge Breyer rätt, då kan vi ömsesidigt klappa varandra på axlarna men konsumenten får överhuvudtaget inte ut någonting av det.
Så är läget.
Kommissionen arbetar på detta.
Vi har tillsatt en grupp av kommissionärer, som funderar över denna principförändring.
Jag är emot denna.
Jag anser de tre kriterierna eller generellt principen om en saklig förändring vara helt avgörande för konsumenten.
Här talar jag inte för industrin, ty industrin vill ha det som ni önskar.
Jag är inte för detta!
Jag tror, att konsumenten får ut mera, om han får en målmedveten, entydig information när den är av betydelse för honom.
Men om majoriteten så önskar och om det tjänar sanningssökandets syften, så kommer vi att göra det, d v s rent praktiskt måste vi då ändra förordningen om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser, ty det finns ju ingen logik då.
Att vi för fodermedel - om jag nu en gång betraktar majs och sojabönor som fodermedel - har strängare föreskrifter för märkning än för nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser, det kan jag inte längre förklara för någon människa.
Låt oss då för Guds skull ändra nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser, låt då de tre sakliga kriterierna utgå och låt oss alltid märka när det någonstans i kedjan förekommer en genmanipulerad beståndsdel!
Det är det egentliga problemet.
Du har ju vänligen sagt, Roth-Behrendt, att jag i sådana frågor kämpar för min åsikt.
Det gör jag här.
Om ni med majoritet önskar ändra något kan jag, som sagt, inte förhindra detta - jag varken kan eller vill göra det.
Jag vill bara tala om resultatet för er och resultatet är inte bra för konsumenten.
Låt mig ta upp de enskilda frågorna.
Jag ska fatta mig helt kort.
Förordningen finns sedan maj månad.
I artikel 2 har vi helt entydigt fastställt undantagen från giltighetsområdet för detta direktiv och därför krävs inga motsvarande riktlinjer.
Detta gäller också för artikel 1, även om man därvid i samband med artikel 1, tredje stycket, måste reda ut många frågor i utskottsförfarandet men det är ju för detta som vi inrättat detta förfarande, d v s vi vill nu inte göra något med avseende på riktlinjer som utskotten ska göra.
Inom ramen för artikel 8 ska vi initiera de överläggningar, som jag redan framställt, d v s vi måste fundera över hur detta principbeslut ska se ut.
Oberoende av detta beslut av kommissionen och senare av parlamentet utgör emellertid avsaknaden av riktlinjer inget fribrev för medlemsländerna; de kan inte utforma detta efter eget gottfinnande.
För varje godkännandebeslut tillämpas artikel 8 på det enskilda fallet och villkoren för och utformningen av märkningen finns fastställd.
Det finns alltså inget ensidigt spelrum för medlemsländer och naturligtvis inte heller för enskilda.
Där finns en viss valfrihet men i slutänden sker en motsvarande bedömning.
Vi vill också ha en ad-hoc-åtgärd med avseende på soja- och majsprodukter.
Jag har ju redan sagt, att detta då också får konsekvenser, ty det berör principiellt inte giltigheten av förordningen om livsmedel och livsmedelsingredienser.
Dock måste det ju finnas en viss logik.
Detta är i huvudsak de här ställda frågorna.
Vi är gärna beredda, att diskutera vidare med parlamentet om vad vi gör.
Dock, Eisma, det skulle jag här vilja säga med all tydlighet: anklagelser av det slag som du formulerat här, tar jag inte på mig!
I likhet med Roth-Behrendt och många andra deltagare i conciliation är jag av den åsikten, att vi fått fram ett acceptabelt resultat.
Det har inte ruckat på våra principer.
Det har medfört ändringar i detaljer.
RothBehrendt var ju mycket glad och stolt över det.
Parlamentet firade det som en stor seger över kommissionen.
Att nu allting så att säga kastas om helt och att vi nu skulle vara ansvariga för detta resultat, det tycker jag själv vid denna sena timme inte är speciellt glädjande!
