# ID: svediakorp-gov478540
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 692
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fourçans betänkande om samordning av finans- och skattepolitiken under det framtida gemensamma valutasystemet visar tydligt, om än oavsiktligt, i vilken återvändsgränd Europa har hamnat.
När länderna i framtiden ställs inför ekonomiska kriser kommer de nämligen att se sina nationella möjligheter att parera konjunktursvängningar kraftigt beskurna, samtidigt som det kommer att saknas ersättningsmedel på europeisk nivå.
Risken blir alltså att obalanser fortplantar sig lättare.
Är vår bedömning riktig innebär detta att Europeiska unionen går en period av allvarlig turbulens till mötes.
Låt oss reda ut detta.
I alla handelsområden kan det inträffa att ett land drabbas av en specifik ekonomisk olycka, exempelvis en för landet mycket viktig industri som går i konkurs, svåra sociala problem osv ... detta som ekonomerna kallar " asymmetrisk chock ".
För att skydda sig förfogar länderna över olika vapen: valutapolitiken, växelkurspolitiken, finanspolitiken och så vidare.
Men under det framtida gemensamma valutasystemet kommer dessa nationella instrument att försvinna eller se sin effektivitet minska, de inhemska växelkurserna kommer inte längre att kunna justeras, utan till sin natur vara låsta, räntesatspolitiken kommer att vara enhetlig, det finanspolitiska handlingsutrymmet kommer att rymmas inom stabilitetspaktens snäva ramar, kraftiga skattehöjningar kommer inte att kunna genomföras, eftersom den gemensamma marknaden kommer att styra.
Mer allmänt sett kommer den ekonomiska politiken att förbli samordnad och underordnad gemenskapsmålen i enlighet med artiklarna 102a och 103 i fördraget.
I ett fall som detta heter det i teorin att landet i obalans bör kunna få hjälp genom en europeisk centralbudget.
Någon sådan existerar dock knappast idag och Fourçans betänkande erkänner för övrigt att det inom den närmaste framtiden är otänkbart att införa finans- och skattepolitisk federalism i Europa.
Inte nog med att folkviljan motsätter sig det, även om ingen var emot det skulle en sådan omvälvning likafullt inte kunna genomföras med kort varsel, då den skulle kräva att våra länders viktigaste skattemässiga styrmedel harmoniserades och att det europeiska skatteuttaget ökade högst avsevärt.
Återvändsgränden är så mycket mer oroande som " asymmetriska chocker " knappast är ovanliga eller marginella fenomen - något som har förts fram här i parlamentet.
Så snart vi har att göra med olika länder, samhällen, ekonomier utvecklas dessa enheter i själva verket aldrig på exakt parallellt sätt.
Förbindelserna dem emellan präglas av ständiga " asymmetriska förskjutningar " som det fram till nu varit möjligt att mjukt parera med hjälp av växelkursjusteringar.
Vi är därmed tillbaka till den avgörande frågeställningen: nyttan av olika valutor när man har olika folk.
Det visar sig slutligen att Europas länder under ideologernas tryck kastat sig huvudstupa in i det gemensamma valutaäventyret, utan att först kontrollera att alla villkor uppfyllts och att de verkligen förfogar över de nödvändiga tillhörande instrumenten.
Vi har nu svårt att komma vidare.
Finns det någon utväg som gör att vi kan fortsätta med kursen inställd på ett påskyndat sammangående?
Jag tror inte det.
Skall vi fortsätta måste vi klart och tydligt föreslå medborgarna radikala grundlagsändringar som ingen egentligen önskar.
Fourçans betänkande försöker å sin sida att ta upp möjligheten att på europeisk nivå upprätta " ett politiskt organ bestående av företrädare från alla medlemsstaterna, som skall stå under noggrann demokratisk kontroll " och som skulle få en roll som samordnare mellan de olika ländernas nationella ekonomiska politik.
Vi ser här hur den omtalade " europeiska ekonomiska regeringen " tar form och i den nuvarande sinnesförvirringen tjänstgör som livboj åt såväl högern som vänstern.
Idén är tyvärr dödfödd, för om en sådan " regering " vill vara något mer än ett diskussionsforum måste den tilldelas viktiga och väl avgränsade befogenheter, som den bara kan få genom radikala grundlagsändringar, vilka man på hög nivå bedömt som omöjliga.
Och där står vi.
Den enda lösningen består i att överge den gemensamma valutan och återgå till ett mer progressivt, förnuftigt och verklighetsförankrat tillvägagångssätt, exempelvis en gemensam valuta som används parallellt med de nationella valutorna och gradvis främjar medborgarnas tillvänjning.
