# ID: svediakorp-gov478506
# author: Lamfalussy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 686
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade parlamentsledamöter, jag kan inte besvara alla frågor som har ställts till mig, men jag ska försöka besvara en helt avgörande fråga som ligger till grund för era överläggningar.
Hur kan valutapolitiken infria medborgarnas förväntningar?
På vilket sätt kan den infria dessa förväntningar?
Vilka resultat kan den inte uppnå och bör följaktligen inte utlova?
Det första målet som valutapolitiken kan uppnå är att kontrollera inflationen.
Detta är ett direkt och lovvärt mål - vi skall inte glömma att inflationen alltid legat bakom de flesta orättfärdigheter och orättvisor.
Vi börjar glömma detta nu eftersom vi lyckligtvis har lämnat en period av inflation bakom oss.
Vi får dock inte glömma att de mäktiga och rika i inflationstider kan skydda sig mot inflationens skadeverkningar.
De svaga som inte förfogar över tillräckliga medel kan inte skydda sig på samma sätt.
Detta är avgjort ett socialt mål, som förtjänar att lyftas fram i ljuset.
När inflationen väl har bringats under kontroll kan valutapolitiken bidra till ekonomisk tillväxt.
Detta kan den göra genom att pressa ned de korta räntorna.
Den besitter de medel och möjligheter som krävs, och har för övrigt redan gjort detta.
Jag vill bara påminna om siffrorna.
I de länder där inflationen nu sedan flera år är under kontroll ligger de korta räntorna på cirka 3 %, medan de i de länder där inflationen först senare bringats under kontroll ligger kvar på lite högre nivå, men tenderar att sjunka.
Detta kommer utan tvekan att få effekt för tillväxten, med en eftersläpning på sex månader, ett eller kanske två år.
I gengäld kan valutapolitiken inte kontrollera de långa räntorna.
Detta måste göras helt klart.
Det är särskilt en sak som oroar mig härvidlag: fast jag konstaterar att de långa räntorna - även i de länder där de korta räntorna redan är låga - historiskt sett ligger relativt lågt, det vill säga runt 5, 75-6 %, ligger de långa realräntorna fortfarande högt i storleksordningen 4 %.
Detta innebär ett verkligt problem.
Jag tror inte att den nivån kan påverkas av valutapolitiken.
Skälen till denna situation tror jag står att finna på annat håll.
Somliga kan frukta att euron inte kommer att fungera tillfredsställande, men detta är inte den främsta förklaringen.
Den främsta förklaringen tror jag ryms i två siffror: mellan 1991 och 1996 steg de offentliga förvaltningarnas skuldbörda jämfört med BNI från 56 % till 73, 5 %.
Utan tvekan belastar denna mycket stora ökning de långa räntorna som härigenom utgör ett hinder för tillväxten.
Följaktligen kan valutapolitiken påverka tillväxten, men inte utan hjälp av finanspolitiken.
Vad förmår den då göra på arbetslöshetens område?
I den mån arbetslösheten beror på svag tillväxt kan valutapolitiken vara till hjälp inom de begränsningar som jag nyss angivit.
I den mån arbetslösheten beror på strukturella faktorer, som inte har mycket att göra med tillväxten, har den ingen direkt påverkan.
Jag tar ogärna upp enskilda länder, men låt mig ändå som exempel nämna mitt eget land, Belgien.
Belgien och Nederländerna har sedan sex-sju år fört en i stort sett identisk och likartad valutapolitik.
Arbetslöshetssiffrorna skiljer sig emellertid markant mellan de båda länderna: 9, 5 % i Belgien och runt 6 % i Nederländerna.
Valutapolitiken kan inte göras ansvarig för den skillnaden.
Det måste vi inse.
Den del av arbetslösheten som inte hänger samman med svag tillväxt och som är den viktigaste, tror jag måste elimineras genom andra politiska åtgärder, exempelvis på området strukturpolitik och arbetsmarknadens rörlighet och åtgärder som försöker pressa ner de indirekta skatter som höjer arbetskostnaden.
Denna typ av politik kan föras på europeisk nivå.
Jag tror att samordningen av den politik som kommissionsledamot De Silguy så träffande beskrivit kan föras på europeisk nivå, men ställ inte förväntningar till valutapolitiken som den omöjligt kan infria!
(Livliga applåder)
