# ID: svediakorp-gov478480
# author: Lukas (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 468
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Det faktum att valutaunionen som den ser ut idag och som den fortskrider torde vara en ekonomisk företeelse som visserligen i fråga om valutan är att jämföra med en nationalstat - varvid strukturerna på många andra områden som dock är definitivt relevanta för valutaunionens framgång är mycket fragmenterade i de enskilda medlemsstaterna - bara detta faktum innebär i sig en mängd problem.
Det rör sig om frågekomplex på vilka man borde finna en ordentlig lösning innan valutaunionen tar sin början.
Om man endast siktar in sig på halvhjärtade försök till lösningar i fråga om den skattemässiga harmoniseringen och stabilitetsfrågan, kommer denna valutaunion att stå på mycket ostadiga ben.
Den gemensamma valutan skall göra att den inre marknaden fungerar bättre.
Men för att samtidigt kunna främja tillväxt och sysselsättning, borde unionen ta itu med de enskilda medlemsstaternas budget- och skattepolitik, då dessa naturligtvis i avsevärd grad påverkar unionens ekonomiska situation i sin helhet.
Där ställer sig frågan om en samordning av de nationella budgetarna eller till och med om en betydande ökning av gemenskapsbudgeten.
Men som föredraganden, herr Fourçans, själv uttryckte det är detta mycket känsliga frågor såväl ekonomiskt som politiskt, och jag befarar att de i själva verket inte går att lösa på medellång sikt därför att Europa ännu inte är moget för detta.
Vad skattefrågan beträffar, pekar föredraganden mycket tydligt på den illojala konkurrens på skatteområdet som skulle kunna uppstå på olika ställen inom medlemsstaterna.
Även här handlar det om politiskt mycket känsliga frågor, eftersom strukturerna, traditionerna och kulturen starkt avviker från varandra i de enskilda medlemsländerna.
Vad föredraganden inte kan förutsäga är hur de snedvridningar som befaras uppstå på grund av olikheterna i skattesystemen skall kunna förhindras.
Enhälligheten i denna fråga är ju för närvarande en helig ko för många medlemmar.
Att de olika nivåerna på skatter och sociala avgifter på grund av den hårfina jämförbarheten mellan löner och lönekostnader senare kommer att leda till en större rörlighet hos arbetstagarna å ena sidan och till företagens utnyttjande av lokaliseringsfördelarna å den andra, är med säkerhet att förvänta.
Kommissionär de Silguy har sagt att han är beredd att tala om allting bara inte om tidpunkten för valutaunionens början.
Jag anser att han måste ta itu med just den frågan, om en ny realistisk tidsplan som tillåter att en verklig konvergens skapas om han vill att valutaunionen skall bli en välsignelse för Europa och inte ett ständigt problem.
Den som liksom jag vill ha en valutaunion kan också vilja ha den vid en senare tidpunkt, och jag tror att den som vill ha den också måste vara positiv till att medborgarna involveras i större utsträckning i denna fråga.
