# ID: svediakorp-gov478467
# author: Ribeiro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 553
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag instämmer å min grupps vägnar med de gratulationer som riktas till ordförande Lamfalussy trots de skilda inställningar som vi har och som vi bibehåller.
Efter det senaste Ektomin-mötet manar den gemensamma debatten om dessa fyra betänkanden just nu till eftertanke, många gånger har vi den obehagliga känslan av att försöka tro att vi förstår det som beslutats, bara det genomförs praktiskt så snabbt som möjligt.
En del förändrades väl också genom sina sociala följdverkningar, och vi måste gratulera oss själva till att vi, om än försiktigt, erkänner eftertankens betydelse, fastän det gäller något som redan är beslutat.
Dessa betänkanden ingår helt och hållet i de allmänna riktlinjerna som omsatts i praktiken, vilka vi motsatt oss, men i vilka vi hittar positiva bitar, vilka i denna nya omgivning kan komma att underlätta den nödvändiga och brådskande eftertanken.
När man i vår kollega Mezzaromas betänkande läser att arbetsmarknadens stelhet, orsaken till allt ont enligt EMI, döljer investeringarnas otillräcklighet, bristen på köpkraft och efterfrågan, på vilken man kan skylla den höga arbetslöshetsnivån, liksom många av de andra avgörande strukturella orsakerna, har vi då inte frågor att tänka på och reflektera över.
Vi kan heller inte undgå att understryka oron för att en attack på en s.k. stela arbetsmarknaden skall få inspiration från det amerikanska exemplet, med sin flexibilitet i löneskalans nedersta skikt, vilket skulle vara förödande i länder som Portugal där lönegapet redan är enormt och det sociala skyddsnätet litet och bräckligt.
När man i vår kollega Ettls betänkande pekar på behovet av fördelaktigare uppföljningsåtgärder för den verkliga ekonomin, är det arbetslösheten som avses, vilket man länge påtalat utan att ge några praktiska svar, det måste också till en verklig tillnärmning av den levnadsstandard som vi minns från artikel 117, om den sociala och ekonomiska sammanhållningen.
När man i vår kollega Fourçans betänkande anser det nödvändigt att föregå de tillfällen då medlemsstaterna kan komma att befinna sig i tillstånd av symmetriska och assymmetriska chocker, är det då inte nödvändigt att översätta detta till resolutionsförslag?
Och jag vill understryka det som framgår under punkt 13, när det gäller olägligheten i att avskaffa principen om enhällighet i fråga om skatteharmoniseringen, genom att lägga den vitala delen på känslan av suveränitet på skatteområdet, och inte bara det.
När vår kollega Randzio-Plath i sitt betänkande på flera punkter tar upp problem som har att göra med skattejämlikheten och förstärker skattepolitikens instrumentella karaktär för att möta medlemsstaternas olika förhållanden, pekar hon då inte på några sår som det skulle vara skönt att glömma?
Hur kan man då acceptera att hon i punkt 19 i sitt betänkande förespråkar ett klart införandet av majoritetsprincipen i skattefrågor som ett sätt att överkomma situationer där medlemsstaterna motsätter sig det som på lång sikt kan vara rätt, men som för närvarande är ofördelaktigt?
Det är synd att det finns få punkter i dessa betänkanden där vi finner stöd för en reflektion över följderna av det som är på väg.
Därför värderar vi dem inte mindre som riktiga kall till en debatt man inte vill ha, men som den sociala verkligheten kräver.
