# ID: svediakorp-gov478458
# author: Lamfalussy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,255
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade parlamentsledamöter, det är med blandade känslor jag idag lägger fram rapporten från Europeiska monetära institutet.
Å ena sidan är jag alltid glad att vara här ibland er, å andra sidan känns det lite sorgligt att det är sista gången.
Jag ska fatta mig relativt kort.
Under frågestunden i slutet av förhandlingen kommer ni att ha mer detaljerade kommentarer som jag då får tillfälle att besvara.
Rapporten består i huvudsak av två delar.
Den första beskriver den ekonomiska utvecklingen, som jag sammanfattar helt kort.
Vi tror att tillväxten verkligen har tagit fart igen, vilket bekräftas av de senaste rapporterna som vi nu fått in om siffrorna för det första kvartalet.
Det är ganska tydligt att tillväxten ökar i Tyskland och att den håller på att bli relativt stabil i de andra länderna.
Vad vi naturligtvis inte vet är på vilket sätt tillväxtens olika beståndsdelar kommer att utvecklas under kommande månader, framför allt i vilken utsträckning den inre konsumtionen och då främst investeringarna kommer att öka, eftersom tillväxten i första hand baseras på exporten.
Nyheterna på detta område är goda.
Jag vill också påstå - även om det knappast är något nytt - att inflationen inte är något problem.
Jag återkommer till detta alldeles strax.
Jag noterar att växelkurserna är fullt tillfredsställande stabila och att ingen oro råder på valutamarknaden, vilket ändå får sägas ha viss betydelse i dessa tider.
Jag konstaterar även att de långsiktiga räntorna fortsätter att konvergera, gradvis men dock.
Även på detta område är nyheterna goda.
Vilka är då problemen?
Vårt största problem är arbetslösheten.
Därom råder ingen tvekan.
Vi har inte kunnat skönja någon ljusning i fråga om arbetslösheten och jag tror att detta fortfarande är och kommer att vara den främsta uppgift de nationella regeringarna har att lösa.
Det problem som står näst i tur - och här vill jag vara lite mer exakt - gäller utvecklingen av de offentliga underskotten.
Det gäller att vara mycket nyanserad.
Jag tror att vi har lyckats åstadkomma en viss konvergens nedåt.
Om man betänker att de offentliga underskotten för två-tre år sedan var i storleksordningen 6, 2 % och förra året sjönk till 4, 4 % för att i år närma sig 3 % - mellan 3 och 4 % och förhoppningsvis närmare 3 än 4 - ser man tydligt att en process har inletts på detta område.
Mina farhågor är av lite annat slag.
En mycket stor del av dessa förbättringar, som är obestridliga, har uppnåtts genom ökade intäkter, dvs. högre skatteuttag, eller genom nedskärningar i utgifterna lite över hela linjen.
Men mycket få av förbättringarna har skett genom en verklig sanering av statsfinanserna och en sanering av finanserna i de sektorer som bär huvudansvaret för de rådande svårigheterna - pensionssystemet, socialförsäkringarna, sjukvården.
Detta är ett reellt problem som vi i min mening ännu inte har löst.
Den andra delen av rapporten berör det arbete som genomförts av institutet och här kan jag tillåta mig att hysa en smula mer tillförsikt.
Ni känner till det arbetsprogram som vi för tre år sedan grep oss an.
Jag kan försäkra er att detta program i allt väsentligt följts och att det uppdrag som fördraget givit oss kommer att uppfyllas.
Jag avser då uppdraget att sköta förberedelserna av en centralbank som kommer att vara fullt i stånd att inleda den gemensamma penningpolitiken i början av 1999.
Detta arbete är långt framskridet på alla viktiga områden som sorterar under centralbankerna.
Det är en självklarhet när det gäller penningpolitikens operativa ram, som utgör centralbankernas egentliga vardagsarbete.
Det är giltigt när det gäller systemen för inbetalningar och överföringar.
Det är giltigt när det gäller alla aspekter av centralbankernas verksamhet, som inte märks så mycket utåt men som är viktiga inåt, vare sig det gäller att samordna eller harmonisera bokföringssystem, att anpassa centralbankernas stadgar till fördragets krav eller att harmonisera statistiken.
Jag tror att de stora besluten har fattats på alla områden.
Detta är giltigt även på mindre kända områden, såsom exempelvis sedeltillverkning.
Jag vill helt enkelt tala om för er att alla stora principiella beslut fattats på vart och ett av dessa områden.
Idag är detta ett passerat stadium.
Vi har nu kommit fram till själva genomförandeskedet.
Jag vill inte underskatta de svårigheter min efterträdare och mina kollegor kommer att möta.
Svårigheter kommer att uppstå, men dessa kommer att gälla det praktiska genomförandet.
Jag kan inte se något område där detta praktiska genomförande skulle kunna köra fast.
Jag ser många områden där praktiska svårigheter kan och kommer att tillstöta.
Sådant är livet, och dessa svårigheter kommer att kunna hanteras, på ett sådant sätt att jag kan försäkra er att om tillämpningen av fördraget skulle försenas, något som jag varken förutser eller önskar, men om detta skulle ske, skulle det inte bero på att centralbankerna brustit i sina förberedelser.
Efter detta vill jag säga några ord om något jag har beskrivit i en text som ni kan läsa på egen hand, om skälen till att jag i grunden hyser tillförsikt när det gäller igångsättandet av valutaunionen.
Jag hyser naturligtvis tillförsikt för att jag känner en politisk vilja, men det är inte min sak att bedöma den saken.
Jag hyser tillförsikt eftersom man, om man med en viss distans betraktar den utveckling som vi har konstaterat den senaste tiden, kan iaktta en verklig konvergensprocess.
Denna process är uppenbar när det gäller inflationen, som sjunkit under ett snitt på 2 % för gemenskapen.
Det är bara ett land som fortfarande ger oss problem i detta avseende.
De övriga har i praktiken uppnått valutastabilitet.
Detta är ett konkret resultat.
Det är inget önskemål inför framtiden.
Vi ser själva resultatet.
På detta särskilda område har den tanke försvunnit enligt vilken vissa länder uppför sig väl och andra illa.
Vi har alla blivit änglar, lika vita allihop.
Somliga änglar är lite yngre och av den anledningen en smula ömtåligare, andra har uppnått vuxen ålder och är därför tåligare, men detta är i slutänden bara en fråga om graden av änglavithet.
Vad beträffar budgetområdet kan man som jag nyss beskrivit även där konstatera en verklig konvergensprocess, men här befinner vi oss i gråzonen.
Det är varken svart eller vitt, det är grått och tyvärr ganska jämngrått, även om flertalet tenderar att gå mot mindre grått.
En del är gråare, andra mindre grå.
Likafullt har en verklig konvergensprocess påbörjats.
Om någon för två-tre år sedan, för att inte tala om fem år sedan, hade sett var vi befinner oss idag tror jag inte att han skulle ha kunnat föreställa sig att vi skulle ha nått så långt.
Detta innebär inte att alla problem är lösta.
Jag har uttryckt mina farhågor när det gäller de offentliga underskotten, liksom farhågorna på konkreta områden såsom arbetslöshet, men vi måste ändå erkänna att en väsentlig del av vägen har tillryggalagts och jag tror att detta ger mig en grundläggande tillförsikt till det framtida valutabyggets framsteg i Europa.
(Applåder)
