# ID: svediakorp-gov478408
# author: Oomen-Ruijten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 463
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ordförande, får jag börja med att gratulera fru Díez de Rivera Icaza.
Jag är också mycket tacksam att jag i dag har möjlighet att prata med henne i plenum och att hon också kryat på sig så mycket så att hon kan vara närvarande här.
Ett av de äldsta sorternas miljöolägenhet är för övrigt inte ljudet, utan stankolägenhet.
Men stank är ett mycket subjektivt begrepp.
Jag kallar det därför också doftolägenhet.
För vilken parfym man än känner doften av, om man inte tycker att det luktar gott då är det stank och inte längre någon god doft.
Men det är en av de äldsta olägenhetslagstiftningarna som vi har i Europa.
För ljud finns det en annan lagstiftning, en lagstiftning som oftast finns i medlemsstaterna, och ljud är något som man skulle kunna få hälsoskador av.
Därför är det nödvändigt att vi, hur det än sker, särskilt gör något åt den bullerolägenheten.
Målet för grönboken är att först se om vi kan göra gemensamma avtal med varandra.
Vi måste då dock bestämma på vilka områden som vi tycker att gemensamma avtal i Europa skulle behöva göras.
Vi tycker alla att bullerolägenheten måste förbli begränsad.
Vad är gemensamt vid bekämpningen av bullerolägenheten?
Vi håller på gemensamt när vi börjar titta på var vi tycker att konkurrensförstörande element uppträder i gemenskapen.
Om jag nu tittar på grönboken, konstaterar jag att det vid till exempel flygplansbuller talas om flygplan med lägre bullernivå, att det sägs, när det talas om buller av däck, att det skulle behöva produceras en annan sorts däck i Europa.
Men att det egentligen inte talas om en gemensam zonindelning eller avtal för det och att det därför skulle kunna gå så långt, och historiska fakta finns, att en regional flygplats i den ena medlemsstaten inte tillåts och att det på basis av mycket mjukare regler får anläggas i en annan medlemsstat, sex kilometer från gränsen, var igenom den andra medlemsstaten ändå får besvär av den.
Jag tycker alltså att om vi ber den europeiska kommissionen om att göra något åt bullerolägenheten och åt bekämpningspolitiken, måste det först vara för apparaturen som används, maskiner som används och å andra sidan att det måste finnas en viss ramlagstiftningen på de punkter där vi tycker att konkurrensförstörande element kan göra som de vill.
Jag tänker i detta på zonindelning av flygplatser.
Jag tänker på höghastighetståg, stora motorvägar som man skulle behöva göra något åt.
Jag tror att man för övrigt måste utgå ifrån att vi måste reglera på nationell nivå och där så är lämpligt på lokal nivå.
